Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Edward St Aubyn. ”Jag trodde att alla skulle äcklas av mig när boken kom ut”

I romanserien om Patrick Melrose berättar Edward St Aubyn om sin egen uppväxt i den brittiska överklassen: ett övergivet barn som utsattes för incest och som blev en vuxen man som missbrukade droger. DN:s Björn af Kleen möter den Sverigeaktuella författaren i London.

När den brittiske författaren Edward St Aubyn var tre och ett halvt år gammal våldtogs han för första gången av sin far, en manodepressiv och sadistisk läkare med adliga rötter.

Övergreppen pågick till dess att sonen fyllt åtta, ofta på familjens stora egendom i södra Frankrike.

Vid 14, som framgångsrik privatskoleelev, prövade Edward St Aubyn marijuana, vilket ledde till ett tungt sprutmissbruk. Under tolv år injicerade han regelbundet dödliga doser av heroin och kokain, ofta iklädd dubbelknäppta kostymer i dyra hotellsängar i Europa och USA.

Vid 19 konsumerade han droger för 50.000 kronor i veckan och flög Concorde i en triangel mellan New York, Paris och London. Den miserabla jetsettillvaron, finansierad av ärvda pengar från mammans amerikanska industridynasti, var en flykt undan rösterna i St Aubyns huvud, barndomens plågoandar.

Mot slutet av tjugoårsåldern slöt Edward St Aubyn ett kontrakt med sig själv – antingen skulle han färdigställa en roman inom två år eller ta livet av sig. I hans släkt – en strategisk legering av engelska anor och amerikanska pengar – tycks konsten ha haft en särskild autenticitet och status. Pappan drömde hela sitt liv om att bli pianovirtuos och mamman läste alla romaner som nominerades till Bookerpriset. På sonens nattygsbord trängdes sprutorna med Proust och Kafka.

– Ja, skrivandet var livsnödvändigt, säger Edward St Aubyn, i dag 56 och drogfri. Fram till 28 hade mitt liv varit en oavbruten parad av skam och själväckel. Jag började få slut på ursäkter. Och från väldigt tidig ålder hade jag förknippat skrivande med frigörelse och försoning. Redan i tolvårsåldern påbörjade jag en roman om min mor och södra Frankrike, ett tidigt försök att hantera den oroande atmosfären i mitt uppväxthem.

Många har sagt fina saker om böckerna och därför upplever jag dem som fina objekt. Men de är inte längre pågående transaktioner med mitt jag. Jag förvandlade en dålig sak inom mig till en bra sak utanför mig och det är just vad sublimering syftar till.

I dag är Patrick Melrose-romanerna, resultatet av kontraktet han slöt med sig själv, en global framgång. Men böckerna fann sakta sin internationella publik. Först i och med den fjärde romanen ”Modersmjölk”, utgiven och nominerad till Bookerpriset 2006, började han publiceras i USA. Nu ska kvintetten filmatiseras med Benedict Cumberbatch i huvudrollen och St Aubyn verkar förtjust i rekryteringen av alter ego. Cumberbatch och St Aubyn har likheter i sin brittiska utstrålning: båda bär på en lockig pojkighet som är svår att åldersbestämma, en nervös, lite oskuldsfull intelligens som inte bara är behaglig.

Över en lunch på Clarke’s i Notting Hill förra torsdagen kallade St Aubyn romanerna för ”fina artefakter”, resultatet av ”lyckad sublimering”. Tonläget var lätt road distans.

– Böckerna är där borta, säger han och måttar med händerna över duken. Många har sagt fina saker om dem och därför upplever jag dem som fina objekt. Men de är inte längre pågående transaktioner med mitt jag. Jag förvandlade en dålig sak inom mig till en bra sak utanför mig och det är just vad sublimering syftar till. Man förvandlar våldsamma och primitiva impulser till något vackert. Och genom denna förvandling har min mordlystnad försvunnit, oavsett om den var riktad mot min far eller mig själv. På grund av böckerna, psykoanalys, andra människors snällhet, kvinnor som baddat min panna och skrivit ut mina romaner. Om den första halvan av mitt liv var katastrofal har den andra hälften av mitt liv har varit väldigt lycklig.

En lunch med Edward St Aubyn tycks delvis bekräfta den lite schematiska livsberättelsen. Visserligen låg han i sjuksäng hela fjolåret och gjorde tre operationer som räddade honom undan döden (en åkomma vars detaljer han ”inte vill tråka ut mig med”). Ändå skulle han aldrig platsa i en Tom Alandh-dokumentär om priset av ungdomsmissbruk: med pigga ljusbruna iris, gråsprängd kalufs och en vardagsmundering av midnattsblå kashmir och manchester ser han alltför högfungerande ut. Hans språkbruk bidrar till känslan av välmående: denna son av Westminster School och Keble College vid Oxford talar en engelska som både är exakt och sluddrig, han uttalar vackra meningar på ett vårdslöst vis, ungefär som dyra kläder kan falla ledigt över en oformlig kropp.

Efter utgivningen av den tredje romanen ”Visst hopp” 1994, som han trodde skulle bli den sista i serien, gav St Aubyn sin första intervju. På fråga om romanens trauma var självupplevt svarade författaren ”ja”. Uppriktigheten ligger i linje med romanernas tema: böckerna handlar om överskridna tabun, om ett slags aristokratisk självsvåldlighet, om att på olika sätt ställa sig över medelklassig prudentlighet och slavmoral.

När fadern, som heter David i romanerna, för första gången masturberar mellan sin sons skinkor reflekterar han efteråt: ”Under lunchen anade David att han nog hade gått litet för långt i sitt förakt för den sippa medelklassen. Inte ens i baren på Cavalry and Guards Club kunde man skryta med incestuös pedofili och hoppas på ett välvilligt mottagande.”

– Ja visst, du vet den franska frasen épater la bourgeoisie, säger Edward St Aubyn och ryter långt bak i gommen. Grrr. Att skandalisera -medelklassens slavmentalitet. Allt det där… Det riktiga sättet att vara suverän på är förstås att uppträda oklanderligt. Hur som helst… Ska vi beställa?

Edward St Aubyn visade sig alltså modigare än sin far. Han berättade till sist om våldtäkterna för omvärlden i den första romanen ”Glöm det” och i missbruksskildringen ”Dåliga nyheter”.

– Jag är rätt obenägen att ljuga i största allmänhet, säger han. Men framför allt i ett sanningsanspråksprojekt som detta: skulle jag omedelbart börja ljuga när böckerna väl var färdigproducerade? Min inställning är rätt enkel: kärnhändelserna är sanna. Patricks bakgrund, övergreppen och det lidande som misshandeln utlöser, är hämtade ur mitt liv. Sedan tillkommer en massa arrangemang, koncentration, påhitt. Jag var drogmissbrukare i tolv år, ”Dåliga nyheter” utspelar sig under 50 timmar.

Även den självbiografiska skrivakten avtäcker okända fakta.

– Många tror att man antingen skriver det man vet eller hittar på. Sanningen är att man hela tiden stöter på saker man inte visste och då måste man fråga sig om det är sant eller inte, om det passar in i texten eller inte. Alltså estetiska avgöranden. Vilket är skillnaden mellan terapi och skrivande. Terapi är inte estetik. Att skriva är estetik. Om man försöker underhålla sin terapeut kämpar man emot medan man är skyldig att underhålla sina läsare. I terapin försöker man befria sig själv. I litteraturen kan den effekten endast vara en oavsiktlig fördel.

I kontraktet som St Aubyn slöt med sig själv ingick endast fullbordan och antagning av romanen. När publiceringsögonblicket infann sig var han skräckslagen. Än i dag är St Aubyn skygg och har aldrig framträtt i brittisk radio, tv eller på litteraturfestivaler; ”utomlands är det mer socialt acceptabelt att göra bort sig”.

– Det här är okej, säger han och nickar mot min bandspelare. Det är kroppslöst: du tar mina ord, går hem och skriver ut dem. Å ena sidan har jag valt att bli författare, jag vill kommunicera. Men min bild av det är att jag sitter i ett slott och kastar ut mitt verk över muren. Kanske passerar någon över fältet och finner texten intressant. Det är ganska långtifrån: kom hit, jag har en historia att förtälja. I tv eller på scen är jag fången i denna kropp och jag trivs inte med att stå i centrum rent fysiskt. I min barndom lönade det sig sällan att stå i centrum fysiskt.

Hur fungerade det under heroinåren? Handlar inte tungt missbruk om att förlora kontrollen över kroppen? Hur vågade du?

– Jag tror att heroin för mig var en fortsättning på kriget med min pappa, säger han. Jag tog något vasst och förde in det i min kropp. Jag förgiftade mig själv. Men som komplement, som sidorätt till det grundläggande uppdraget att förstöra mig själv, som jag övertog från min far, handlade knarkandet också om att slåss och segra. Folk som tog heroin runt omkring mig slogs ut och blev dåsiga och drömska. Jag strävade efter att vara klar och i kontroll över mig själv. Jag var stenad men fortsatte prata, pulsera… Om och om igen tvingade jag in mig själv i denna akuta fara, detta gigantiska hot, för att kunna segra.

Foto: David SandisonSt Aubyn skriver så levande om dödslängtan. Det virtuosa i allt själväckel tillskriver han sina tillkortakommanden som knarkare. Inte ens som pundare var han helt genuin. Han förblev självmedveten, sin egen självmordsetnolog.

– På grund av min akuta vaksamhet var jag alert och spänd även på heroin. Är man utsatt för fara för länge sitter vaksamheten kvar i kroppen: du vet människor som återvänder från krig och plötsligt vaknar av de håller en kniv mot sin hustrus strupe. Den klichén är sann. Om jag hade konsumerat knark på rätt sätt hade jag inte kommit ihåg någonting och det hade inte blivit några böcker. Men jag kunde inte slappna av ens som pundare, säger han och skrattar hjärtligt åt sitt tillkortkommande.

Den akuta vaksamheten framskymtar även i restaurangmiljö. När kyparen placerar en gaffel med en minimal grön matrest fastnaglad mellan två skåror reagerar författaren instinktivt (”What is thaaat?”). När molnen plötsligt spricker upp, och solen lyser upp halva restaurangen, far han omedelbart upp med handen för att skydda mina ögon som från frätande syra.

Han berömmer mig för hur jag skalar desserttallrikens uppskurna apelsinklyftor. Själv suger han rovdjurslikt köttet från skalet. Men det är svårt att avgöra om det är den satiriske sedeskildraren som talar, den grymme iakttagaren av konvention. Eller hans mer mänskliga, medelålders jag, som ofta använder ordet ”kind” – snäll – för att beskriva omtanke.

– Look at that. Jag känner mig skamsen nu när du har visat hur man egentligen ska göra. Kolla på mina sorgliga halloweenfigurer.

St Aubyn har förstås jämförts med Evelyn Waugh och Oscar Wilde, den brittiska litteraturens stora societetsgisslare. Men han är mer av en aristokratisk insider, mindre hämmad av ”uppkomlingens förälskelse i den överklass han utger sig för att satirisera”, för att citera The New Yorkers kritiker James Wood. St Aubyn är råare, mer drastisk.

Hur fann du ett språk som passar för incest?

– Det stod tidigt klart att det måste rymma noll självömkan. Jag ville att språket i första boken skulle vara så enkelt och klart som möjligt och ge sken av att reflektera tidig barndom. ”Dåliga nyheter” är mer elaborerad – Patrick är ju en hyfsat litterat pundare. I djupare mening frågar du om smak och svaret är att man alltid är en läsare innan man blir författare, även om man börjar vid tolv. Henry James imponerade på mig, liksom Gustave Flaubert, Marcel Proust, snarare än Charles Dickens och Herman Melville.

Redigerade du bort spår av självömkan eller skrev du kallt från start?

– Jag skrev inte för att läsaren skulle ta hand om mig. Det är inte därför man köper böcker. Jag ville göra dem intresserade av berättelsen. Men, ja, hur gestaltar man grymhet på ett sätt som inte är grymt? Fördömer man som författare David Melrose för hårt deltar man själv i en akt som jag ber läsaren att vara upprörd över.

I tonåren skrev han dikter som försvann i Oxford.

– Gud vet hur stor förlusten egentligen var men jag var väldigt upprörd då. En del av mig strävar fortfarande mot poesin. När jag beskriver ett landskap, i bilderna. Samtidigt är jag tacksam att jag slog in på romaner i stället; eftersom min analytiska sida också är framträdande och den är mer värdslig.

Studerade du tidigare skildringar av sexuella övergrepp innan du skrev?

– Jag visste inte att det fanns några?

Släkten St Aubyn har varit en del Englands härskarklass i över tusen år och moderns förfäder ingick på listan över Amerikas hundra rikaste män under 1800-talet.

– Inte för att St Aubyn satt några egentliga avtryck. Vi blev aldrig premiärministrar. Men familjen har varit en del av samhällets väv av ägande och styrande. Det är få familjer som lyckats bevara sin mark i tusen år, som varit parlamentsledamöter oavbrutet sedan 1700-talet. Min far indoktrinerade mig i det där: han gick oavbrutet på om att det endast finns 400 familjer som vår.

I romanerna förstår aldrig den amerikanska modern ”varför engelsmännen såg det som så förnämligt att inte ha gjort någonting under lång tid på samma plats”. Men just fastheten och kontinuiteten korrumperade pappans självkänsla.

– Än i dag finns marken kvar och det finns fortfarande en kusin i ett slott med massa fantastiska saker på en ö utanför den engelska kusten. Varken jag eller min far hade något slott, någon titel. Men familjen har haft tillgång till den världen. Alla debutromaner handlar om klass och jag tvingades skriva fem stycken… Klass är naturligtvis en beståndsdel, men i dag får jag anstränga mig och måste liksom damma av ämnet: aha, just det, klass! En märklig upplevelse av att vara befriad.

Läs mer: Romanerna om Patrick Melrose

Erfarenheten kan formuleras annorlunda: vid tröskeln till 60 tycks tvåbarnsfadern St Aubyn vara mer tillfreds i den sfär han flydde vid 30. Han sitter ofta och skriver i White’s stora rum i centrala London – samma extremt exklusiva herrklubb i vilken hans pappa drack sig bitter. Prins Charles höll sin svensexa på White’s inför bröllopet med prinsessan Diana och David Cameron lämnade klubben 2008 i protest mot kvinnoförbudet, trots att den tidigare premiärministerns far varit styrelseordförande.

Efter att jag skrivit ”Visst hopp” var jag tvungen att träffa drottningen på grund av något… jag tänkte: hon kommer att lönnmörda mig med en sax för detta vidriga porträtt av hennes syster.

Romanerna rymmer en våldsam attack på känslolösheten i det brittiska kungahuset, personifierat av prinsessan Margaret. Men St Aubyn är nära vän med prinsessan Dianas bror Charles Spencer och gudfar åt dennes son Louis.

– Det stämmer. Prinsessan Dianas systerson. Men jag tänker inte på honom som knuten till kungahuset, utan som min väns son.

– Jag vände inte ryggen åt någonting, säger han. Jag drev i väg under tio år, bodde i Frankrike och uppfostrade småbarn. Men nästan varje småbarnsförälder byter liv. Och det betyder inte att jag inte varit på en stor engelsk fest sedan 1994. Antalet minskade dock.

– Jag tog en risk med romanerna – och hade fel om utgången. Just som jag pessimistiskt förutsatte att alla skulle bli äcklade av mig när de läste första boken… och de i själva verket upprördes å mina vägnar. På 1990-talet var ju incest ett totalt tabu: och att barnet var så litet, att det var en homosexuell våldtäkt… På samma sätt var jag övertygad om att jag bränt broarna slutgiltigt när jag plockade in prinsessan Margaret. Men inget hände. Det fanns överhuvudtaget inget pris att betala.

Vad är visdomen? Att eliten är mer vidsynt än vad man tror?

– Ja, eller att eliten inte läser romaner. Efter att jag skrivit ”Visst hopp” var jag tvungen att träffa drottningen på grund av något… jag tänkte: hon kommer att lönnmörda mig med en sax för detta vidriga porträtt av hennes syster. Men uppriktigt sagt verkade varken hon eller någon av hennes hovdamer ha den blekaste aning om vem jag var. Nä, det är nog snarare detta som är visdomen: eliten läser inte romaner!

Edward St Aubyn är kanske en mindre ideologiskt orienterad författare än vad man förväntar sig. När jag försöker locka in honom i en diskussion om klassklyftorna bakom Brexit svarar han med grovkorniga ironier.

– Det underbara som hänt är förstås valet av Donald Trump. Efter att ha framstått som det mest löjeväckande landet i världen blev vi plötsligt nummer två i samma ögonblick som Trump vann. Även om jag avskyr honom drog jag en lättnadens suck i egenskap av brittisk medborgare: Tack, Gud, för silver. Om nu bara fransmännen väljer Marine Le Pen får vi brons!

Å andra sidan är det kanske avsaknaden av politiskt program som gör Edward St Aubyns blick så obeslöjad, analysen så kall.

– Böckerna handlar om maktmissbruk, säger han. Länken mellan våldtäkten i den första -boken och den glittrande societeten i den tredje är maktmissbruk. Oavsett om det handlar om den skakande tragiken i det enskilda övergreppet eller det allmänna föraktet mot människor utanför den egna stammen är den gemensamma nämnaren maktmissbruk. Att vägra inse att andra människor har vad George Eliot kallade ett jämlikt jag (”an equal centre of self”) undergräver ens moraliska kapacitet och den bristen bereder marken för faderns mer extravaganta brott mot moralen. Men detta är inte menat som politisk kritik, inte samma sak som att hävda att alla överklassmänniskor är monster. Vissa människor i Patricks omgivning är snälla.

Men varför är det så lätt att missbruka makt?

– Av samma skäl som jag avböjde en Negroni före intervjun: makt berusar. Man måste vara mycket stark för att stå emot.

St Aubyn är knappast klar med klass – i fjol skrev han klart en roman utifrån ”Kung Lear” i dreamteamprojektet ”the Hogarth Shakespeare series”.

Och när jag frågar om några meningar i Patrick Melrose-romanerna som försöker utröna bakgrunden till familjens trauma börjar St Aubyn bubbla otvunget om sin farmors dagböcker, författade under första världskriget.

Efter ändlösa stycken om perfektionen på gurksmörgåsarna – trots krigsvinter! – noterar farmodern i förbifarten att hennes man skjutits vid fronten och att sonen fått rakitis på sin anrika internatskola.

– Bara fördelningen av prioriteter i det lilla dagboksavsnittet säger allt man behöver veta. Hur skulle man kunna undvika att bli galen?

Under kriget tvingades de nytillsatta lärarna ut i krig och överklassens lärosäten fylldes åter av pensionerade stötar, som undernärde barnen och ibland förgrep sig på dem.

Edward St Aubyn skriver om David, den litterära versionen av sin far: ”Denna mycket traditionella kombination av moderlig kyla och institutionell perversion bidrog till att göra honom till den enastående människa han blev…”

Inför publiceringen av sin första roman tog St Aubyn sin mor på en promenad och berättade om övergreppen. Mamman svarade omedelbart:

– Jag också.

En av gångerna då pappan fällde mamman i en stentrappa, huvudet inkilat mellan två ledgångsstolpar, blev Edward till.

– Många blir tävlingsinriktade när dåliga nyheter kommer på tal, säger Edward St Aubyn. Ibland borde man tillåta sig en sekund av sympati för andra innan solidariteten slår in. Men det var en fin konversation. Mamma satte sin bästa sida till, med sina mått mätt. Och sedan läste hon hela romanen och sa att utgivningen var det stoltaste ögonblicket i hela hennes liv. Litteratur var viktigt för henne. Och jag har alltid varit tacksam för att hon var där under min barndom som författare. Det gjorde skillnad och bidrog till att reparera vår relation.

Blir tv-serie med Benedict Cumberbatch.
  • Edward St Aubyns (född 1960) romanserie om Patrick Melrose (”Glöm det”, ”Dåliga nyheter” och ”Visst hopp”, ”Modersmjölk” och ”Till slut”) utkom mellan 1992 och 2012.
  • Förra året kom de tre första romanerna på svenska, i mitten av mars kommer de två sista, samtliga i översättning av Erik Andersson (Albert Bonniers förlag). DN:s recensent Malin Ullgren beskrev ”Romanerna om Patrick Melrose (volym 1)” som ”ovanligt begärliga och besvärligt intagande” (19/8 2016).
  • Tisdagen den 7 mars kommer Edward St Aubyn till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm för ett samtal med DN:s kritiker Ingrid Elam.
  • Romansviten kommer att spelas in som tv-drama i fem delar, med ”Sherlock”-stjärnan Benedict Cumberbatch som Patrick Melrose och med manus av David Nicholls.