Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Elin Unnes om Cornelis Vreeswijk: Han som sjöng sin visa i vinden

Den 8 augusti skulle Cornelis Vreeswijk ha fyllt 80 år. Elin Unnes gör ett återbesök i sin egen besatthet av en vissångare som kunde få hjärnan att krusa sig.

En av de stora, okända farorna med att vara skribent är att man kan bli intresserad av nästan vad som helst. Det är på gränsen till omöjligt att researcha ett ämne utan att förlora sig i det. Det var så det gick till när jag, mot min vilja, gick in i en djup Cornelis Vreeswijk-period, efter att ha accepterat ett till synes oskyldigt uppdrag att skriva ett porträtt om trubaduren.

Quiz: Vad vet du om Cornelis Vreeswijk?

Jag lyssnade bara på Cornelis, tänkte bara på Cornelis och pratade bara om Cornelis. Fast jag kallade honom så klart för Cees, hans smeknamn, och uttalade det ”Kejs”, som i Holland. Jag hängde på Den Gyldene Freden i Gamla Stan, och satt vid hans favoritbord precis innanför dörren.

Läs mer: DN väljer 7 låtar av trubaduren

Jag kan inte säga att jag köpte alla hans skivor, Vreeswijks enorma produktivitet har gjort det svårt. Men jag köpte i alla fall de bra skivorna, och även såna som inte fyllde stadens tiokronorsbackar. Musikern jag upptäckte var en helt annan än den jag trodde mig känna till. Framför allt hörde jag en bluessångare snarare än en trubadur.

Under en tid när andra svenska vissångare gjorde försiktiga, historiskt korrekta tolkningar av de svenska mästarna snodde Vreeswijk av amerikanska folkmusikaliska underhållare som Josh White och Leadbelly. Skamlös och sarkastisk, med meterlånga ögonfransar och en gångstil som om han rann fram – en klassisk rockstjärna och en klassisk svensk vissångare. En fantastisk låtskrivare och gitarrist, med en frasering som får hjärnan krusar sig (testa att göra ”Häst-på-taket-William” under nästa kontorskaraoke om du inte tror mig).  

Jag kom ut ur min djupaste Vreeswijk-period inte som en tärna som fångat en fisk, uppskjutande som en pil ur havet, utan lite taget, som en ovan dykare rädd för tryckfallssjuka. Det som finns kvar av besattheten kommer nog aldrig försvinna. 

Och helt nyligen, när jag hörde två Vreeswijk-låtar i ”Rendezvous” i P2, slog vågen tillbaka över mig. Det var två covers, på nederländska respektive plattyska. Att höra musiken utan att förstå texterna var ytterligare en uppenbarelse. Skojfriskheten var alltid ett av problemen när jag fortfarande var tvungen att motvilligt förmå mig att själv att lyssna på skivorna, på den tiden när ”Hönan Agda” fortfarande tornade upp sig så högt över min inre Vreeswijk att hon fullkomligt överskuggade allt annat han spelat in.

Ett annat problem för den som försöker lyssna in sig på Cornelis Vreeswijk är att han ibland drunknat i sin egen produktion. Vreeswijk skrev tvångsmässigt och när han inte orkade skriva mer tog han adhd-medicin och skrev lite till. Under ett tiotal år släppte han 17 album på 14 bolag i fem olika länder. Med så mycket publicerat material hamnar summan av ens produktion aldrig helt på plus. Jack Vreeswijk har berättat om ytterligare nivåer av sin pappas produktivitet: arvet bestod av tre bananlådor proppfulla med opublicerade texter skrivna på vad som än fanns till hands, servetter, små lappar, kuvert. 

Vreeswijks stora oeuvre hade inte bara med OCD att göra, där fanns en krass ekonomisk verklighet också. Han hade ett barns ansvarskänsla för pengar. Förskotten från skivbolagen ville han ha i kontanter. Sedlarna hade han i fickan med en gummisnodd runt. En gång fick han ett förskott på 50 000, det behövde han en plastkasse till. Han betalade inte skatt, men var översvallande generös mot alla han mötte och tog varje nota han kom i närheten av.

Bara de senaste tio åren har bilden av Vreeswijk förändrats, från bekymmersfri ölpimplare till något mer komplext. Amir Chamdins film ”Cornelis” och fans som Håkan Hellström och Hans-Erik Dyvik Husby har färgat minnet, gjort det mörkare. Och mörker, det må alla gudar veta, hade Vreeswijk så det räckte laget runt. Han föddes 1937 i Holland, och bland hans minnen måste det ha funnits förstahandserfarenheter av vad nazisterna gjorde med världen. Vreeswijk hade höga toppar men ännu djupare dalar. Som i ”Istället för vykort - Till Jack” till exempel, det måste vara en av de mer brutala svenska låtar som någonsin skrivits. Utan konkurrens den mest brutala att tillägna en då 9-årig pojke. 

Precis som många andra bluessångare blev Vreeswijk bättre med åren, när tiden gjort märken inte bara i huden, utan i rösten också. ”Mannen som älskade träd” kom ut två år före hans död, och innehåller både det vackra titelspåret och sorgsna ”Babyland”.

Cornelis dog 1987, 50 år gammal. Då hade han släppt 500 låtar, 38 skivor och 200 dikter. Jack ärvde bananlådorna och en rejäl skatteskuld. Sex månader senare hade Stim-pengarna fyllt hålet. Cornelis Vreeswijk var skuldfri, och historien var redo påbörja det långsamma, mödosamma, pågående arbetet med att vaska allt det vackraste och mörkaste till toppen av hans musikaliska arv.