Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Scheins Houdinitrick misslyckades

Harry Schein försökte i hela sitt vuxna liv radera alla tecken på att han hade en judisk bakgrund. Elisabeth Åsbrink ser hur utsatthetens skam fäller sin skugga över en av de stora svenska 1900-talsprofilerna.

Vad får en människa att hata sig själv? Att avsky sin egen person med en sådan kraft att han vill byta identitet, bli någon annan, till och med försöka eliminera sitt jag – för att skapa ett annat?

Frågan stiger till ytan i Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennans intressanta dokumentärporträtt av Harry Schein, där den hastigt glimtar till innan den försvinner. Harry ville inte vara Schein.

När författaren Åsa Moberg berättar om sitt förhållande med Schein på 60-talet, gråter hon av minnet av hur Harrys segervissa fasad visade sig dölja självhat. Men filmen rör sig vidare. Harry Scheins självförakt blir inte mer skildrat än så, trots att den var en avgörande del av hans livs drivkraft.

Jag har aldrig mött honom, men av en slump blir han del av min bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. Och när jag läst hans vän Anders Ferms porträtt i antologin ”Citizen Schein” (varifrån filmen hämtat sitt namn) gick jag själv till arkiven för att förstå kärnan i Harry Scheins självhat, och hans misslyckade Houdinitrick för att undkomma sig själv.

Houdinitricket som skulle ge honom ett nytt icke-judiskt liv misslyckades.

För att börja från början: För några år sedan fick jag ta emot 524 brev skrivna av paret Pepi och Lisl Ullmann i Wien under åren 1939-1944. De hade lyckats med miraklet att få ut sitt enda barn, den trettonårige Otto, undan nazisternas förföljelse. Sedan februari 1939 befann sig pojken på ett barnhem i skånska Tollarp. Vad han hade erfarit under novemberpogromen tre månader tidigare kunde han aldrig någonsin tala om. Våldet och judehatet hade släppts helt fritt då nazisterna skövlade judiska hem, kastade ut människor från fönster, misshandlade dem till döds, stal, plundrade, deporterade tiotusentals till Dachau. Polisen stod passiv, brandmännen ignorerade hundratals brinnande synagogor.

Otto Ullman var en trettonåring mitt i storstaden Wien. Där hade han gått i skolan, spelat fotboll och levt ett sekulärt medelklassliv. Han överlevde den så kallade Kristallnatten men jag vet inte vad han erfor. Allt jag känner till är de tre ord som Otto nedtecknade långt senare, nämligen: ”räddade av portvakten”.

Den judiska befolkningen stod helt skyddslös och försökte undkomma förföljelsen, men inga omgivande länder vill ta emot den. Otto kom med på ett tåg med ett 60-tal barn till Sverige, medan hans föräldrar blev kvar.

Decennier senare sitter jag alltså med de hundratals breven som hans föräldrar skrev till honom och plötsligt, i en hälsning från den 23 mars 1939, läser jag:

”När Harry Schein åker vet jag inte exakt. Han har inget sagt till oss. Jag antar att du inte är särskilt nyfiken på honom, men det är inte omöjligt att han kontaktar dig när han är ute ur landet.”

Det kanske var ett vanligt namn i Wien?

Jag kollar den numera svenske Harry Scheins barndomsadress i Wien, Untere Weissgärberstrasse 50. Det visar sig vara en parallellgata till den gata där Otto växte upp. De två pojkarna kände varandra, bodde i samma kvarter, delade innergård, såg möjligen ut över samma kastanjeträd som växte där. De var båda med om novemberpogromen.

I ett annat brev från slutet av mars skriver Ottos pappa:

”I dag, just nu, är Harry Schein hos oss. Han har skaffat sig ett svenskt visum och väntar inte på en transport utan kommer att försöka åka ensam. Han tror att han kan lämna Wien under de närmaste dagarna. Jag kommer att meddela dig närmare. I alla fall kommer han, när han väl är ute, att skriva till dig. Att han ska till Uppsala har jag redan nämnt.”

Så blev det. Harry får hjälp av Stockholms judiska församling att ta sig till Sverige, och anländer 6 april 1939. Någon mer kontakt mellan de två pojkarna uppstår inte. Men genom dokument i Riksarkivet går det att följa Scheins första tid i Sverige på en bondgård och ett barnhem, och därefter stå inför hans imponerande försök att byta identitet.

Hur ska man förstå utsatthetens skam? Hur ska jag förklara min egen uppväxt med ständiga uppmaningar från en av mina föräldrar att aldrig, aldrig avslöja för omvärlden att jag var judisk. Ingen fick veta. Jag har släkt från Spanien, sa jag för att förklara mitt mörka hår. Det var en lögn som innehöll ett korn av sanning, jag har aningen spanskt påbrå, men naturligtvis var det en skenmanöver, ett försök att dölja mig, min utsatthet, det vill säga min judiskhet.

Är det svårt att förstå? Harry Schein förstod.

I Sverige måste han varje år förlänga sitt uppehållstillstånd hos Socialstyrelsen, sådana var reglerna. Den judiska församlingen hjälper till. Varje gång måste samma blanketter fyllas i: födelsedatum 13 oktober 1924, nationalitet tysk, religion mosaisk. När alla tyska judar fråntas sitt tyska medborgarskap blir Harry Schein statslös, men annars ser ansökningarna likadana ut år från år. Tills 1945. Då är han 20 år gammal och fyller själv i blanketterna. Och plötsligt är han inte längre judisk.

Nu står att han är romersk-katolik. Har han konverterat? Och nu betecknar han sig själv som ”politisk flykting”. Till synes obetydliga förändringar. Men Harry Schein tycks ha en plan, och några år senare tar han nästa steg. Han besöker delstaten Nevada, uppsöker domstol och får en dom på ett namnbyte. Från och med nu heter han Harry Martin. Svenska myndigheter informeras vänligt och domstolsbeviset bifogas.

Men svensk kriminalpolis ber Harry att komma förbi. Den 4 mars 1947 besöker han därför Statens utlänningskommission, och meddelar återigen att hans efternamn nu är Martin. Och till polisens förvåning påstår han att han tagit sig in i Sverige under falsk identitet. Han är inte Harry Schein, har aldrig varit.

Hans födelseår är inte 1924 utan i själva verket är han fem år äldre. Han är inte judisk utan av ”arisk börd”. Egentligen heter han Harry von Breitenfeldt.

Det hela verkar förvirrande, men Harry förklarar att han ”inte trivts” med de oroliga förhållandena i Österrike, tagit ställning mot nazismen och därför behövt fly. Genom en väninna till hans mor hade han fått tag i födelseattesten för en judisk pojke som dött under novemberpogromen 1938. Den pojken var Harry Schein.

Man behöver inte ha djupare insikter i psykologi för att häpna över den freudianska förklaringen. Men den svenska polisen är inte imponerad. Kriminalkommissarie Sandell konstaterar att Harry är ”en synnerligen arrogant person” som vid samtalet ”var överlägsen och ansåg polisen fullkomligt maktlös på grund av att eventuellt brott redan var preskriberat”. Därefter konstaterar han att beslutet från Nevadas domstol bara gäller i Nevada, så om Harry vill kalla sig Martin måste han flytta dit. Sedan kontaktas FBI.

I Hollywood, Kalifornien, bor nämligen Harrys syster Elizabeth med sin man Theodore Gottlieb. En FBI-agent söker upp dem, och med sig har han ett fotografi av Harry Schein alias Harry Martin alias Harry von Breitenfeldt.

Elizabeth och Theodore väntar ivrigt på att få amerikanskt medborgarskap, så när FBI knackar på dörren vill de inte ljuga. De avslöjar allt. Två gånger har Harry skrivit till sin syster och bett henne bekräfta att han egentligen heter Harry Leonard von Bretienfeldt. Hon är den enda som kan hjälpa honom att byta identitet, står det. Av brevet framgår att Schein hört att en man vid namn Breitenfeldt dött i Norge under kriget och att denna identitet därför var, hm, tillgänglig. Elizabeth svarade honom aldrig.

Till FBI slår hon istället fast att hennes lillebror är son till Chaim Moses Schein och Ida Schein, som båda är judiska, hemmahörande i Wien. Fadern dog före kriget medan modern Ida mördades av nazisterna. Och Theodore förklarar att Harry Schein är ”patologiskt rädd för sin judiska härkomst” och ”lever i ständig fruktan för antisemitismen och judeförföljelserna, och han tror, att han skulle kunna leva ett mycket lyckligare och framgångsrikare liv, om han icke vore jude. Schein har gynnats i sina förutsättningar såtillvida, att han icke har något judiskt utseende och därför lätt kan gälla för att inte vara jude.”

FBI konstaterar i sin rapport att Harry Schein ”is a full-blooded Jew” och det hela undertecknas John Edgar Hoover.

Houdinitricket som skulle ge honom ett nytt icke-judiskt liv, göra honom fri från utsatthet, sårbarhet och den omgivande massans potentiella våld, misslyckades. Jag häpnar över hans plan och känner också ömhet. Vilket utbrytningsförsök! Men Schein tvingas förbli den han inte vill vara. En fullblodsjude. I resten av sitt liv talade han aldrig ett ord mer till sin syster.

Jag tycker om filmen om Schein. Men publiken får inte ta del av kärnan i hans avgrund; hjälplöshetens skam, upplevelsen av att vara fullständigt maktlös – just det som i hela hans liv driver honom till maktpositioner. Och även om hans identitetsskifte misslyckas åstadkommer han ändå det han vill. Han lyckas. Hatten av för Harry.

  • Läs mer om Harry Schein om filmen om hans liv:

Flyktingen som formade svensk kultur.

Citizen Schein - om en osannolik framgångssaga.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.