Scen

Emma Vetter – sopran beroende av starka känslor

Förr höll sopranen Emma Vetter tillbaka sin röst. Den ”lät så mycket” och hon ville passa in i mängden. Nu är det annorlunda.

– Jag måste släppa ut allting. Starkt och mycket, säger hon inför premiären av en nyskriven opera där hon sjunger rollen som Medea, kvinnan som dödar sina barn.

”Nej, inte kaffe.” Emma Vetter måste vara försiktig med kaffe, med kryddstark och fet mat. Reflux. Magsyra som kommer upp, fel väg.

– Det är vanligt bland operasångare, särskilt bland sopraner och tenorer. De har ett särskilt hårt tryck mot magmunnen för att komma upp på de högre tonerna, säger hon. Altar och basar har sällan samma problem.

Te går bra. Vi tar våra pappersmuggar från matsalen och ger oss iväg upp och nerför trappor i det labyrintiska operahuset vid Gustav Adolfs torg och landar mjukt i ett rum som kallas Solistfoajén. Ganska lyxig känsla. Ljusa, mjuka soffor, en flygel, ett romantiskt porträtt på Jenny Lind och rader av legendariska sångare på väggarna runt om.

Emma Vetter ska in på repetition om ett par timmar och slipar på det sista inför premiären av den nyskrivna operan ”Medea” som har premiär den 23 januari.

Nervöst?

– Ja, alltid nervöst.

Hon har en stor, gråsvart halsduk virad kring halsen. Den känns som en besvärjelse. Det får inte hända något med halsen. Inte nu. Och hon berättar att det finns specialresurser i skafferiet: En pressad citron i vatten varje morgon, en centimeter ingefära, hackad i vad som helst, vitlök.

– Men man ska inte tänka för mycket på förkylningar.

Jag sitter bredvid en av Sveriges främsta sångerskor, som nyligen lämnat 30-åren bakom sig. Hon skattar med ett pang. Operasångares skratt antar helt andra dimensioner än vanliga småskaliga Svensson-skratt. Och talrösten är djup, diktionen tydlig. Andra slarvpratar om man jämför.

Hon har under året fyllt fyrtio, med ett glammigt discoparty och har redan sjungit några av de mäktiga rollerna för dramatiska sopraner, Isolde, Tosca. Men det var ingen självklarhet att hon skulle hamna där.

– Jag sjöng som barn allt jag kom över och som jag tyckte om. Det var musik i mitt huvud hela tiden. Men det var inte opera. Opera tyckte jag var jättekonstigt. Om det kom på tv stängde jag av direkt.

I Huvudsta där hon bodde med sin mamma och sin storasyster var hon given solist i skolan.

– Mamma är ganska musikalisk och vi sjöng jättemycket. Men det är från pappa jag har fått rösten. Han har en fantastisk röst, men är kanske inte lika musikalisk.

– Till exempel har jag fått mina stora lungor från honom.

Vet du att du har stora lungor? Har du sett det i röntgen?

– Nej, det går tillbaka från högstadiet. Då fick man prova lungkapaciteten genom att göra ett test och blåsa.

– Och då hade jag lika stor kapacitet som en kille som var ett år äldre och elitgymnast. Då förstod jag att det här var någonting.

– Jag fick göra om det för biologiläraren trodde inte att det kunde stämma.

Förutom en framtida karriär kom hennes kraftiga lungor att ge lite bonus på andra sätt.

– Jag kan flyta i vattnet. Som en kork. Jag kan nämligen flyta på mage, med huvudet upp, händerna upp och fötterna upp. Jag har inte träffat så många andra som kan det.

Är det tack vare lungorna du har en så stor röst?

– Jag tror det. Det har att göra med hur man är konstruerad. Hur långa stämbanden är, hur stor bröstkorg man har, alla sådana saker spelar in, absolut. Jag tror också att man utvecklar sitt psyke lite beroende på vad man har för kroppsbyggnad. Om man inte tänker sig själv som svag och liten får man nog en annan typ av psyke.

Så om man ska göra de stora Wagnerrollerna där man står på scen och sjunger i timmar behöver man det här psyket, plus lungor, bröstkorg och stämband i extra large? En konkurrensfördel?

– Ja, men man kan ju inte välja. Jag kan ju inte välja hur min röst ser ut.

Trots att du stängde tv:n av när det kom opera hamnade du i en av de tyngsta klasserna i operafacket. Hur kom det sig?

– Det stämmer på så vis att jag är beroende, eller snudd på beroende av väldigt starka känslor. När jag var yngre sjöng jag helst sådant som jag blev berörd av, kanske ledsen eller melankolisk, men då mådde jag ganska bra. Och jag tror verkligen att jag funkar så att jag måste släppa ut allting. Starkt och mycket.

Foto: Nicklas Thegerstrom

Emma Vetters väg mot sångutbildning började med att en entusiasmerande musiklärare på lågstadiet tyckte att hon skulle söka in till Adolf Fredriks musikskola. Hon sjöng i körklass och spelade fiol.

– Jag tyckte inte så mycket om att öva på fiolen, så det blev inte så bra.

– Och så fick jag ju barn i nian.

Ja, berätta.

–  Jag har alltid älskat barn och älskat djur. Jag tror det började när jag fick en lillasyster, min pappa fick en dotter, och jag blev helt fascinerad av henne.

–  Jag tror det handlar om den ovillkorliga kärleken. Att det man ser och känner är det som är. Att ingenting är förställt.

– Så jag kände att jag ville ha en egen bäbis.

Du gick alltså i nian och bestämde dig för att du ville bli gravid?

– Mer eller mindre. Undermedvetet var det nog så. Sen kom ju verkligheten ikapp mig när jag verkligen blev gravid.

Barnets pappa var en skolkamrat, som gick en klass över Emma i Adolf Fredrik. Det hela blev en liten skandal och alla, inklusive de från sjukvården tyckte att abort var en självklarhet.

Kände du dig olycklig?

– Jo, på ett sätt. När jag berättade att jag var gravid sa alla att det inte skulle gå. Jag hade inga pengar och jag var bara femton år.

– Men sen var det faktiskt min pappa som sa till mig, Emma det är du själv som måste känna vad som är bäst för dig. Att göra abort eller att få ett barn. Det är bara du som kan avgöra det.

– Jag hade tid för abort och allting var klart, och så en dag fick jag en jättestark känsla av: ”Men vänta nu. Om jag tar bort alla yttre omständigheter, alla praktiska saker. Vad vill jag?”

– Och då var det solklart. Det fanns inga tvivel över huvud taget. Och jag har inte ångrat det en sekund.

Det blev en pojke, Robin, 24 år (som nu utbildar sig till journalist på JMK i Stockholm och har en flickvän som utbildar sig till operasångerska).

– Det var på sätt och vis min allra bästa graviditet. Och bästa tiden efter det att barnet blivit fött, för jag brydde mig inte om någonting annat. Jag var helt uppslukad av det här barnet och av symbiosen.

Hur klarade du upp resten?

– Jo, Robins pappa och jag hittade tillbaka till varandra, han tyckte väl också att det här var ganska fascinerande till slut, när det kom ett litet barn. Och vi fick väldigt mycket hjälp av våra föräldrar. Sen fick vi ett barn till, en flicka. Så det är samma pappa till de två första barnen.

Hann du gå ut gymnasiet då?

– Nej, jag hann ju inte det, säger hon och jag får ännu ett smällande skratt i soffan.

– Jag fick Robin i nian efter jul. Så jag fick inga slutbetyg från nian. Och sedan efter ett år hemma med Robin sökte jag till Södra Latin på en speciell kvot – man kunde komma in om man spelade eller sjöng bra – det var ju en väldig tur.

–  Faline kom 1994, jag var 18 år och gick bara ett och ett halvt år på gymnasiet. Så jag hade inga betyg från gymnasiet heller.

Jag försöker sätta mig in i hur en tonårig mamma med ovanliga musikaliska talanger fick ihop livet, men nej. Men i hennes historieskrivning var det inga speciella bekymmer. Modersdriften var starkare än lusten att se komplikationerna.

– Robin gick ju på dagis, så det var inga problem. Och eftersom jag började så tidigt hade jag inte etablerat ett eget liv innan. Det kan nog vara svårare att anpassa sig till barn om man har det.

Foto:

Sångpedagogen Hans Gertz, som nu gått bort, fick sedan en central roll i hennes liv. Han var hennes lärare genom hela operautbildningen. Hon träffade honom när hon var 19 år och hade en rätt outvecklad röst med ett omfång på en och en halv oktav, inte mer. Hon kunde inte sjunga höga toner, det var bara en sort ”skojröst”, tyckte hon och sjöng med bröströst, utan magstöd.

– Det är också typiskt för en stor röst. Att det tar tid att lära sig hantera rösten. Man ryggar gärna tillbaka för, Gud, det låter så mycket. Man vill lite mer passa in i mängden.

– Men då sa Hans Gertz, du är sopran. Du är en dramatisk sopran! Jag stod som ett frågetecken. Jag visste inte vad det var ens en gång. Och pianisten som ackompanjerade han viskade till mig: ”Men det är bra. Då kommer du att tjäna mycket pengar.”

– Och jag blev snabbt biten, det fanns så mycket kraft och så mycket vacker musik och dessutom teater med. Och otroligt starka känslor. Jag kommer ihåg att en av de första operaariorna jag sjöng var ”Didos klagan” av Henry Purcell. Den var mitt liv under en lång tid.

Medan Emma Vetter la grunden för sin karriär växte barnen upp och när de kom i övre tonåren skilde hon sig, 2007.

– Vi var kanske inte någon perfekt match. Men vi kämpade på väldigt länge.

De separerade på våren och på sommaren sjöng Emma Vetter Elvira i ”Don Juan” på Confidencen. Fredrik Forslund var producent och ja, nu har de två små flickor, sju och fem.

– Det var fantastiskt att få uppleva det här med barn igen. Fast under andra förhållanden. Första gången var det verkligen Barnet jag ville åt. Men nu var vi två om det här. Jag skulle ju gärna ha många fler, så är det. Men med tanke på vad vi har för jobb, kanske det är bra nu. Kanske.

– Och nu är det ju till och med så att jag kanske snart kan bli farmor. Eller mormor!

 

Jag har gjort en del roller utomlands när familjen kan komma med. För det är de som är mitt liv. Operan är fantastisk. Men det är vad jag gör, inte mitt liv.

 

Den internationella karriären ligger och lurar, men Emma Vetter tackar nej till operaroller där man måste ligga ute i flera veckor för att medverka i en föreställning på ett operahus. Hon vill hellre gå långa vandringar i skogen och funderar på att köpa en häst.

– Jag har gjort en del roller utomlands när familjen kan komma med. För det är de som är mitt liv. Operan är fantastisk. Men det är vad jag gör, inte mitt liv.

Samtidigt är det ett stort ansvar och en hög belastning, som pressar henne hårt.

– Det är så många människor som är beroende av min prestation. Det händer att jag är sjuk och det händer att jag inte har sovit, och att då utföra en acceptabel prestation kan vara väldigt jobbigt. Att plötsligt bli hes kan skapa känslan av att allt är förlorat. ”Det var den karriären.” ”Det var den utbildningen i sjön.”

Hur klarar du den psykiska påfrestningen?

– Familjen och mina vänner håller mig kvar i verkligheten, det är mitt sätt att balansera. Annars skulle jag bli galen.

Opera är inte bara musik och inlevelse. Det är sport också. Att sjunga längst höjdtoner och sjunga snyggast och bäst.

– Det stimuleras jag inte av. Det bästa som finns är när man går in på scenen och lyckas vara helt i sig själv, inte tänka på yttre omständigheter. Och att när föreställningen är slut möta någon i publiken som har blivit starkt berörd.

Känner du det under applåderna?

– Nej, applåder är helt fel sak för mig. Jag har svårt att höra dem och svårt att ta dem till mig. Som publik vill jag gärna applåderna, men när jag har varit med i en föreställning vill jag bara gå därifrån.

Emma Vetter har mer eller mindre frivilligt blivit en Wagnersångerska. Hon har en djup, varm röst som glimmar kärnfullt på höjden. Från början tyckte hon inte om Wagner, men nu kan hon känna att hon saknar Wagners tonspråk hos andra tonsättare. Alla färger han har i sin musik.

– I varenda liten harmonik finns det stora känslor. Det är det jag uppskattar mest hos Wagner. Han skapar en annan värld.

Med en Wagner-karriär framför sina fötter har hon hamnat i en position som är eftertraktad, men samtidigt problematisk.

– Man får alltid höra: Åh, det där lät som Birgit Nilsson eller aha, det lät som Kirsten Flagstad eller Nina Stemme. Jag tror inte att jag en enda gång har fått höra, det lät som en riktig Emma Vetter. Det är en sak jag måste lära mig att hantera.

– För jag är en person som gärna vill vara människor till lags. Dels vill jag att alla ska ha det bra och trevligt runt omkring mig, dels vill jag att alla ska tycka om mig. Det vill väl alla mer eller mindre. Men jag har nog det lite väl starkt. Så jag har slagit knut på mig själv för att vara regissören till lags, dirigenten till lags, mina kolleger, publiken, musiken. Det har blivit väldigt många jag satt framför mig själv.

– Och samtidigt ska jag låta som Birgit Nilsson, Kirsten Flagstad och Nina Stemme på samma gång. När de är som bäst.

– En dag kände jag, nu får det räcka. Så jag jobbar ganska hårt för tillfället på att hitta mig själv i allt det här.

Hur gör du det?

– Jag har gått i terapi, för att reda ut vem det egentligen är som är viktig i mitt liv och varför jag gör det jag gör. Jag har hitta yin-yoga som jag har hållit på med hela hösten. Och jag har börjat meditera.

Och nu ska du göra en helt ny Medea. Hur känns det?

– Helt fantastiskt. Det passar mig just nu perfekt att få göra en helt nyskriven roll som ingen har sjungit förut. I min personliga utveckling kunde inte någonting ha kommit bättre.

Och hur är rollen?

– Det är ju det svåraste jag sjungit någonsin, rent tekniskt. Det börjar i ångest, ganska djup ångest. Och sen blir det bara värre.

Hon berättar livligt om rollen, vilken känsla hon fått för Daniel Börtz musikdramatik, ”på vissa ställen är det väldigt skört” hur roligt det är att jobba med Stefan Larsson som regissör, ”intelligent” och med Patrik Ringborg som dirigent, ”fullt förtroende”.

Euripides ”Medea” ju den mest tragiska tragedin i världslitteraturen. Hon dödar sina egna barn, och du som har så många barn. Hur är det?

– Jag har läst jättejättemycket om människor som dödar sina barn. Och en stor del av dem tror att inte finns något annat liv för de här barnen. De menar att de gör en barmhärtighetshandling när de befriar sina barn från livet.

– När Medea dödar prinsessan som hennes make Jason ska gifta sig med gör hon det av svartsjuka och hämnd. Det känner jag rakt av, den känslan kan jag hitta lätt.

– Men sedan inser hon att när hon gjort det finns det inget liv för barnen heller. Och hon säger själv att om inte hon gör det, så kommer någon annan att göra det. Någon som är mycket mer grym än hon. Och hon är väldigt vacklande.

Vad tycker du att den här tragedin vill säga oss?

– Att Medea är en kvinna, som vilken kvinna som helst, som har försatts i en situation där hon blir mer och mer pressad. Om vi hamnar i omständigheter som pressar oss så hårt, kan vi inte vara säkra på hur vi tänker och hur vi reagerar.

– Därför är det viktigt att våga stanna upp och tänka på vad vi utsätter andra människor för.

När vi sitter i lunchrummet med dagens lax ramlar orkestern in. Ljudbilden ändras på en sekund från lite tyst slammer till högljutt skrik och stoj. De har bara en halvtimmes lunch, så det får gå undan.

Men vår Medea sitter lugnt kvar. Tonårsmamman, den starka flickan med de stora lungorna, den dramatiska sopranen som man vill måttanpassa i Birgit Nilssons kläder. Men som i stora, avgörande livsskeden vet precis vad hon vill och ska göra.

Fakta. Emma Vetter

Ålder: 40 år.

Yrke: Operasångerska, sopran, anställd vid Kungliga Operan i Stockholm.

Aktuell: Som Medea i Daniel Börtz nykomponerade opera efter Euripides tragedi. I svensk nytolkning av Agneta Pleijel och Jan Stolpe. Premiär den 23 januari.

Familj: Fredrik Forslund och fyra barn mellan 24 och 5 år. Mamma lärare, pappa utbildningsutveckare.

Bor: Hus i Nockebyhov vid Brommaplan.

Utbildning:

• Birkagårdens folkhögskola

• Operastudio 67 Kulturama

• Operahögskolan i Stockholm

Priser:

• Kungliga Operans stipendium till minnet av Birgit Nilsson 2006

• Birgit Nilsson-stipendiet 2007

• Vann internationella Wagnertävlingen Neue Stimmen 2009.

Ledande roller vid Kungliga Operan:

• Adalgisa, Bellinis ”Norma”

• Chrysothemis, Strauss ”Elektra”

• Sieglinde, Wagners ”Valkyrian”

• Tosca, Puccinis ”Tosca”

• Elsa , Wagners ”Lohengrin”

• Amelia, Verdis ”Maskeradbalen”

• Elisabeth, Wagners ”Tannhäuser”

• Isolde, Wagners ”Tristan och Isolde”

Utländska engagemang:

• Senta, Wagners ”Den flygande holländaren” i Berlin, Paris, Riga och Saarbrücken.

• Gudrun, Wagners ”Ragnarök” i Aix en Provence och Salzburg.

Nästa roll efter Medea:

• Puccinis ”Turandot” på Kungliga Operan.

Om texten

Text: Maria Schottenius intervjuar Emma Vetter

Plats för intervjun: Vi ses en isande kall vinterdag i det slitna gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg i Stockholm.

Foto: Niklas Thegerström fotograferade i DN:s studio

Om fotograferingen: Jag bad Emma ta några höga toner och kollegorna på redaktionen undrade nog vad som pågick i studion.