Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

En flykting korsar vårt spår – och förändrar oss

Sverige och resten av Europa är just nu besatta av att definiera invandringen som ett problem, en kris och en katastrof. Men historiskt har Sverige aldrig varit homogent, samhället har alltid berikats av nytillkomna människor. Susanna Alakoski höjer blicken och konstaterar att det till slut har blivit inne att vara finne.

Det är oktober. Vinden fräser. Björkar förtrollade av höstsol. Gör ett sedvanligt författarbesök på ett sedvanligt glesbygdsbibliotek. Råkar vara den sista ensamkommande författaren som placeras på gigantiska Åsele Wärdshus. Öde korridorer. Byggarbeten pågår. Fikar på kepshaket bredvid. Råkar höra samtal. Bert Karlsson tar över raststället inom kort och öppnar flyktingförläggning.

Utanför det blivande boendet ålar Ångermanälven tryggt. Tiden vi lever i så otrygg. Så osnygg. Påkar, knivar, järnrör flyter med strömmen som vår tids surtimmer. Gränser och kontroller. Identifikationstvång och hatmobbar.

Så många ord nu, om vilket land Sverige är. Har blivit, skall bli. Kostnader. Procent. Och de som sitter på knä. Med sina kupade muggar, ropandes på politik. Också jag påverkas. Kan vi ta emot fler. Klarar vi. Tänk om det är sant, att invandringen är det värsta Svea rike kan drabbas av?

På biblioteket i Åsele berättar jag vad jag hört om förläggningen, frågar sedan försiktigt om det stämmer. Det går rykten, svarar damen i grön sjal, och lägger till att de absolut inte är emot flyktingar, tvärtom. Men det blir så fel utan information.

Går till apoteket, frågar där.

Till biblioteket.

Vårdcentralen.

Bibliotekarien själv ser förfärad ut. Efter mig har biblioteket bokat Katarina Mazetti. Var ska hon nu bo? Åsele Wärdshus är kommunens enda hotell. Hon räds att samhället dör eftersom närmsta hotell ligger 20 mil bort. Och hur ska det gå för Åsele Marknad?

Hur är det möjligt, tänker jag, att inte informera de 2838 Åseleborna om vad som är på gång? De jag pratar med fasar för att kommunens dåliga hantering ska gynna dem som rullar flank och rygg i hatgödseln. Dem som Wislava Szymborska ringar in i dikten ”Hatet”.

Titta bara vad styv han är,

vad bra han klarar sig

i vårt sekel, han hatet.

Hur lätt han tar alla hinder.

En barnlek för honom – ett språng, ett hugg.

Från hotellrummet ser Ångermanälven mäktig ut. Påminns om den ringlande raden av medmänniskor utan gränser som bär nödtorft till tågstationerna. Kortspel, bindor, varma skor till barnen. Läkare utan gränser. Frivilligarbetarna som åker till Grekland. Röda korset och Rädda Barnen och alla andra frivilligorganisationerna som är motsatsen till hat och glåpord. ActionAid, Amnesty, Radiohjälpen. Artister, volontärer.

Hela Europa tycks just nu vara besatt av invandring som ett problem, kris, katastrof. Vilka ord som helst får användas. Hur är det möjligt? Vad ÄR invandring? Hur har den sett ut genom Sveriges historia? Vilka mekanismer har styrt? Vad är sig likt, vad är olikt? Och hur gick det för tjeckerna, ungrarna, italienarna som kom hit? Hur gick det för esterna i skoindustrin? För polackerna i de skånska jordbruken? För grekerna i städet och finnarna på Volvo?

Fattas nyanser. Perspektiv. Sansade samtal om svåra situationer. Fattas genomlysning av stora historiska förlopp. Det verkar som om många tror att invandringen till Sverige började på 1960-talet. Vem kan berätta? Ingvar Svanberg (etnolog) och Mattias Tydén (historiker) kan. Tungviktaren ”Tusen år av invandring” (2005) har ett invandrarperspektiv på svensk historia. Föreställningen att Sverige har varit ett ”homogent land” rämnar redan i förordet. Folkförflyttningar och migrationer är en stark samhällsomdanande historisk kraft och ”svensk kultur” är något som formats och förändrats genom tid och rum. I mötet mellan inhemskt och utländskt. Trots konflikter och motstånd är trenden tydlig sedan tusen år: Sverige och Europa utvecklas till ett mångkulturellt samhälle.

Boken förvandlar vikingatidens främmande köpmän till mina grannar. Mededeltidens tyska handelsmän och hantverkare befolkar torgen. Utlänningarna som byggt den svenska nationalstaten som arkitekter, läkare, militärer och stångjärnssmeder får både ansikten och namn. Ömsom vurmar jag för fransk kultur för att sedan influeras av Tyskland. I 1600-talets Stockholm köper jag litteratur på latin, franska, spanska, italienska, tyska och holländska. Jag är en av dem som lägger småslantar till de grekiska tiggarna som vandrat genom Europa bärandes lappar med texten ”kära medkristna”. Då som nu: samma konfliktytor. Öppet eller stängt. Rädd står mot orädd. Nyfikenhet och tolerans mot främlingsrädsla och fientlighet. Men obönhörligen förändras riket. Och vi får religionsfrihet med allt från katolska kyrkor till tyska, serbiska, grekiska, buddistiska och judiska. Sist ut är de muslimska trossamfunden som i dag väcker ont blod hos en del medan andra ser dem som en välkommen kosmopolitisk utveckling. Och tänk, för bara några hundra år sedan svor svenskarna över den finska kyrkan:

”… det slöseri, som finnarna efter sig lämna av spott, orenlighet, tuggat tobak och fläsk, som i bänkarna finnas och med största vämjelse påses.”

Just vi finlandsättlingar i Sverige är intressanta eftersom vi har framställts som ett flitens folk men också som primitiva busar och kulturgiganter. Likt andra europeiska invandrare har även vi tillskrivits särskilda egenskaper (fäbless för bastu och knivar), och ansetts medföra sociala och kulturella problem, ”pass opp för Slussenfinnarna!”. En ”finsk brottslingsvåg” med ”kallhamrade, cyniska typer” omskrivs i denna tidning 1959. En miljon spås det vara värt att få finska staten att ”hålla kvar i hemlandet dessa lösdrivare”.

En undrar ju, vad är nytt under sola?

Ett lustigt avsnitt ägnar Svanberg och Tydén åt den svenska misstänksamheten mot skåningar. Med freden i Roskilde 1658 förlorade Danmark sina norra delar. Skåningar och blekingar föll i svenska händer. Skulle nu göras ”svensksinnade” genom ett omfattande ”försvenskningsarbete”. Svenska katekeser och abc-böcker delades ut till barnen. Bötesstraff infördes för de skåningar som höll sina ungar borta från svenskundervisningen. Skånska ungdomar utvecklade ändå ett ”svårbegripligt blandspråk” mellan danska och svenska som i dag nog skulle uppfattas som blattesvenska. Så småningom upptogs skåningarna ändå i det svenska riket, men det dröjde länge innan skepsisen mot dem försvann. Men ack skåningar, sett i en historisk spot blev det ju hyggligt dugliga ”svenskar” också av er!

Det fixar sig som Timbuktu sjunger.

Och något århundrade senare råkar det bli i just Skåne min barndoms vuxna varvade och vetsade, söpte mölk och pelade votpoll. Vi tyckte att pruna pönor var den läbbigaste ärtsoppa vi någonsin smakat. Och det råkar vara främst i just Skåne jag personligen mött en främlingsfientlighet som skrämmer skiten ur mig. En del av mina barndomsbekanta jämför människor från andra länder med råttor på Facebook. Och jag minns ännu en tidig pojkväns pappa med förundran, han åkte inte ens till Danmark. Vad fan skulle han där och göra? Vad jag vet höll han sig på landet livet ut. Verkade trivas bäst i soffan framför teven med John Silver och frugan som kallade när kaffet var klart.

Grunden för modern svensk utlänningslag lades 1907. I en skrivelse föreslogs en lag som ”hindrade invandring och bosättning här af sådana individer, hvilka kunde befaras komma att utöfva en moralisk och ekonomisk skadlig inverkan på svenska folket”. Varning utfärdades även för att invandrare kunde komma att ligga ”fattigvården till last”. Vidare ansågs ”de som invandra i mången fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna”. Men genom årtiondena zappas det mellan synvinklarna, ömsom välkomnar man, ömsom fruktar man och 1937 introduceras begreppet politisk flykting. Några år efter andra världskriget, i 1954 års utlänningslag, är fasan för främlingar ånyo som bortblåst. Ty nu fattas händer, fötter, ryggar till den grönskande industrin. Vips, viseringskraven avskaffas. Först för delar av Norden och finnarna, sedan för italienare, turkar, spanjorer och jugoslaver. Vi utlänningar blir nu så välkomna till arbetsbåsen att det knappt går att förstå.

Viljan att styra, kontrollera invandringen går att förstå. Men det spelar roll vem eller vilka som utövar makten, och med vilka ord makt och tankesystem uttalas. Mänsklighet eller inte tycks vara frågan.

Cirka 400 000 finnar hämtas, kommer, dyker upp mellan 1945 och 1980. Arbetskraften blir inhyst i baracker, på ungkarlshotell, och här och där, och vi monterar, packar, lackar, pressar, bygger, svetsar, vårdar, målar, syr och slipar, städar och mal kött och hackar lök. Och arbetsplatserna heter SKF, Papyrus, Volvo, Asea, Algots, Karolinska, Hasselblads och Gustavsbergs porslinsfabrik. Plus åtskilliga krogar och storkök.

I slutet av 60-talet förstår svenska myndigheter – hoppsan – att merparten av de finska invandrarna avser att stanna. Vi, en andra generation, ska växa upp. Statens Invandrarverk grundas. Invandringspolitiken ska hållas samman och med invandringspolitik menas det som görs för att invandrarna ska komma in i samhällsgemenskapen.

År 1967 förändras sedan den liberala inställningen åter. Tidningarna rapporterar om friställningar och arbetslösa. I riksdagen sägs att invandringspolitiken måste befinna sig i rätt proportion till andra politikområden. Lagstiftningen går ut på att projektet ”svensk välfärdsstat” icke får hotas och utlänningen ses som en potentiell belastning för landets utveckling. Reglerad invandring är receptet. Retoriken fortsätter in på 2000-talet.

Som sagt, under sola inget nytt.

Viljan att styra, kontrollera invandringen går att förstå. Men det spelar roll vem eller vilka som utövar makten, och med vilka ord makt och tankesystem uttalas. Mänsklighet eller inte tycks vara frågan. Och pragmatism.

Foto: Ingvar AnderssonNyanlända arbetskrafts­invandrare från Italien inkvarteras på hotell Hoppet i Skälderviken, 1965. Foto: Ingvar Andersson

Efter 1970-talet upphör i princip arbetskraftsinvandringen och vi går snarare över till en flykting- och anhöriginvandring. Men med EU har EU-medborgaren rätt att arbeta, studera eller bo i Sverige utan uppehållstillstånd. Rätt att starta och driva eget företag. Och i kölvattnet kommer de fattigaste fattiga, för det är ändå bättre här än där. Och det är nu ungarna på förskolan börjar leka ”please, please” och vi som medborgare prövas in i benmärgen. Hur ska vi förstå tiggaren som täljer träslevar utanför Ica Maxi? Hur ska vi förstå att vintergatorna tjänar som människohärbärgen? Hur ska vi tala med varandra om skälen till fattigdom? Och jag minns Sofia och Bukarest, hur jag som ung gapade stort i dessa gråskalans storstäder. Sverige liknar nu Europa säger min goda vän i Bryssel. Bättre än så här är vi inte. ”Välkomna till verkligheten.”

Hur kan extremfattigdomen inte vara ett politiskt problem som redan blivit löst?

Efter arbetskraftsinvandringsreformen 2008 då det blev lättare för människor utanför EU/ETFA att arbeta i Sverige har tonläget varit besynnerligt. Högt, taskigt och tragiskt. Detta trots att andelen arbetskraftsinvandrare fortfarande är under genomsnittet bland OECD-länderna. Fokus såklart på problemen. Men som forskarna påtalat vet vi väldigt lite om etnicitetens betydelse i ett längre perspektiv. Har vi immigranter gjort Sverige mindre svenskt? Vad är i så fall svenskt? Har det inte i tusen år varit möjligt att vara svensk på olika vis? Och om vi ens kunde backa tillbaka till Sveriges naturliga tillstånd – vart skulle vi backa? Vilken epok skulle stå som modell för ett mer ursprungligt samhälle? Den största migrationsströmmen har dessutom gått från Sverige inte till. Vid förra sekelskiftet massutvandrade 1,5 miljoner svenskar till USA.

Foto: Lars NymanUnder 1990-talet kom drygt 100 000 ­flyktingar från före detta Jugoslavien till Sverige. Foto: Lars Nyman

Under Balkankriget i mitten av 90-talet arbetade jag själv med flyktingar. Det var det roligaste jobb jag haft. Aldrig tidigare hade jag mött så välmotiverade människor, som så snabbt etablerade sig. På bara några år pratade de unga killarna från Banja Luka perfekt svenska och hittade jobb och studier. Frisörfamiljen etablerade sig lika kvickt. Taxichaffisen är i dag min granne och familjen Städfirma tror jag också det går bra för. Barnen har utbildat sig och drar nu sitt strå till välfärdsstacken. Så varför inte lyssna till psykologen Maria Hessle som i avhandlingen ”Ensamkommande men inte ensamma” (2009) gör en tioårsuppföljning av ensamkommande asylsökande barns livsvillkor. Hälften av dem tycks påfallande lätt ha tagit sig genom utbildningssystemet med goda resultat, etablerat sig och fortsatt till högre utbildning. När Hessle beskriver ungarna framgår det hur bra det kan gå trots att många upplevt enorma påfrestningar. Varför inte fokus på detta i stället för att låta samma gamla rädsla och motstånd löpa fritt årtionde efter årtionde?

Häpen läser jag ”Invandrare i Sverige, enkäter, brev och samtal” (Astrid Gedin-Erixon, 1970), och hör hur dåtidens ”svenska röster” om invandring ekar av dagens:

”Inget fel på utlänningar, men varför ska de komma just hit?”

”Det är någonting opålitligt hos många av dem.”

”Tror absolut att utlänningarna är brottsligare än svenskarna …behöver bara läsa tidningarna ett par dar för att se.”

En kvinna beskriver hur hennes dotters vän sällskapar med en utlänning. Hon tycker att det är ”hemskt slafsigt”. En familj känner däremot en engelsman som de tycker om.

Minns Bevara Sverige Svenskt. Minns ”Det förstår ni väl, kära Sjöbobor”. Minns Ny demokrati med Greven & Schlager-Karlsson, som nu gärna tjänar pengar på de flyende. Minns Folkpartiets förslag om språktest och statministerskräcken för ”social turism”. Men minns också Alsike kloster och syster Marianne som redan 1978 gömde en turkisk flyktingfamilj. Minns ANC-kampen och rör inte min polare och alla andra möjliga sorters folkliga motreaktioner genom åren. Som sagt nu som då, och trots motstånd och konflikter, tusenårstrenden tycks stå sig: Europa utvecklas till ett mångkulturellt samhälle. Och jag vet att vi barn i den finska 60-tals populationen ses som praktexempel på snabb assimilering trots att våra föräldrar hade det svårare. Knegarfinnarna avbröt ofta språkkurserna. Delvis för att de var för svåra men också för att orken tröt efter långa hårda arbetsdagar. Ändå har det gått bättre än bäst för de flesta från denna tid. Det har rent av blivit inne att vara finne och i dag återfinner vi sverigefinnarna i samhällets alla tänkbara positioner. Liksom sverigetjecker, ungrare, italienare, ester, greker. Slussenfinnarna är numera romankaraktärer i Kjell Westös böcker.

Hav förtröstan vill jag ropa!

Ja, världen är en hemskt orolig plats att leva på. Angola, Burundi, Etiopien. De långsiktiga miljöeffekterna av konflikter orkar jag inte ens tänka på. Eritrea, Somalia, Sudan. Förgiftade sädesfält och vattendrag. Afghanistan, Palestina. Rökdödade flyttfåglar, maskar i brinnande skogar. Syrien och Ukraina. Missbildningar, fosterskador, cancer hos oss människor. al-Qaida, IS. Och det går inte att sammanfatta flyktingsituationen. Men varje dag lämnar i genomsnitt 42 500 människor sina hem till följd av krig, konflikt eller brott mot mänskliga rättigheter. Det motsvarar hela befolkningen i städer som Motala, Landskrona och Falkenberg.

Vi kommer alltid att ha folkomflyttningar och invandring. Befolkningsutbytets snäva cirklar har bara vidgats, omfattar i dag hela världen. Globala klimatavtal. Globala aktier.

Global idrott. Snart globalt allting. Såklart också vi människor.

Nej, alla flyktingar kan inte bosätta sig i Sverige. Det gör de inte heller. Enligt UNHCR är världens utvecklingsländer värdar för 86 procent av alla människor som befinner sig på flykt. Förut frågade jag mig hur världen kan tillåta krig. I dag frågar jag samma värld hur vi inte ens kan organisera oss när krigen är ett faktum. Är det flyktingkris eller mottagningskollaps världen lider av?

Tycker om att tänka på Sveriges invandringshistoria som en två meters tumstock. På denna tumstock är hundra år typ en millimeter. Så kommer också vår tid att framstå. Jag vet inte hur det ska gå för Åsele. Men ägaren Wolfgang Bay som gick i pension samtidigt som de första hundra flyktingarna anlände säger till P4 Västerbotten:

”På många sätt är det samma sak – vi har tagit hand om gäster från hela världen under alla dessa år. Jag tror att det kommer gå bra”

Om hundra år har vi facit.

Om tusen år ägnar nya historiker långa och lustiga avsnitt åt dagens rädslor och motstånd.

Det är mitt tips.

Efter Åsele bibliotek bär det vidare till Lycksele via blå vägen. Gran, tall. Timmerbilarna kränger hotfullt. Stannar till vid minnesmärket över nybyggarna. Vindelälven glider majestätiskt genom dalgången. Lugnvattnet i den oreglerade forsen tycks ödmjukt och insiktsfullt fråga, vad vore vi utan nykomlingar?

Fakta. Susanna Alakoski
  • Född 1962. 
  • Författare och krönikör. 
  • Debuterade 2006 med romanen ”Svinalängorna” som belönades med Augustpriset och filmatiserades. Alakoski har också gjort sig känd som debattör i böcker som ”Tala om klass” (2006) och ”Lyckliga slut – sjutton berättelser om vardagsvåldet” (2007).
  • Hon är utbildad socionom, genusvetare och har även arbetat som flyktingsamordnare och inom politiken.
  • Andra kända titlar i Alakoskis litterära produktion är ”Håpas du trifs bra i fengelset” (2010) och ”Oktober i Fattigsverige” (2012).
  • Just nu spelas en dramatisering av hennes bok ”April i Anhörigsverige” på Kulturhuset Stadsteatern. Föreställningen har fått fina recensioner.