En månad i Paris som förändrade allt

På eftermiddagen den 3 maj 1968 kom den unge universitetsläraren Alain Geismar tillbaka till Sorbonne från ett möte med lärarfacket ute på den oroliga universitetsfilialen Nanterre som dess rektor just beslutat stänga. Han möttes av en otrolig syn. På gatorna i Quartier Latin, Paris anrika universitetsområde, rasade en vild batalj mellan studenter och polis. Luften var tjock av tårgas medan studentskor i vita knästrumpor och studenter i slips och kavaj välte polisbilar och kastade gatsten som om de aldrig gjort annat.

Alain Geismar, fackordförande för universitetslärarna och 29-årig veteran från dussintals Algerietdemonstrationer i början av 60-talet, hade aldrig sett något liknande.

- När polisen kom brukade vi springa undan. Men nu såg jag en enorm massa ungdomar som inte backade för polisens attacker. Jag förstod att det var något helt nytt som höll på att ske, något som förändrats på djupet, säger han till DN i dag, fyrtio år efter de dramatiska majhändelserna.

Alain Geismar gjorde flera försök att ringa den ansvarige ministern och vädja till honom att dra bort polisen från Sorbonne, men släpptes aldrig fram. Då manade han på kvällen till generalstrejk på universitetet i protest mot polisens intrång.

- Från den stunden förändrades allt i förhållandet till den allmänna opinionen, säger han i dag. Då var det inte längre bara studenter som polisen pucklade på, utan universitetslärare, professorer, Nobelpristagare.

Händelserna den 3 maj räknas som startpunkten för den mytomspunna franska majrevolten. Det som utlöste kravallerna i Quartier Latin var polisens beslut att gripa några hundra ungdomar som höll möte på Sorbonnes gård i solidaritet med studentrörelsen på Nanterre. Det fick, rätt oväntat, den stora massan av studenter att reagera. Under stridsropet "Frige våra kamrater" gick de till attack mot polisen.

Ungdomar som slåss med polis för att befria fängslade kamrater har man sett både förr och senare. Tårgas, gatsten, batonger - det brukar stanna där. Men detta blev gnistan som tände en präriebrand. En vecka av demonstrationer, barrikadstrider och polisvåld fick hela Frankrike på fötter.

Innan månaden var slut hade studentrevolten i Paris dragit med sig tio miljoner franska arbetare i generalstrejk, från de eleganta expediterna på varuhuset Au Printemps till tiotusentals bilarbetare vid de löpande banden på Renaults jättefabriker. Tågen gick inte, fabriker hade ockuperats och bensinen började ta slut på mackarna. I Nantes började strejkkommittéerna ta över distributionen av livsmedel och i Cannes, där filmfestivalen pågick, vägrade de snorkiga kyparna på Carlton Hotel plötsligt ta emot dricks.

Bilder av barrikader och poliser i kravallhjälmar flimrade förbi på de svartvita tv-skärmarna. Men också dessa majdagars magi, deras drömmar, deras poesi. "Under asfalten finns en strand", skrev någon som häpen upptäckt sanden under barrikadernas gatstenar.

Marken gungade under den franska regeringen. Mitt under krisen försvann president Charles de Gaulle. Det visade sig långt senare att han tagit helikoptern till Baden-Baden i Västtyskland för att träffa den franske militärbefälhavaren general Massu och förvissa sig om militärens lojalitet i dessa dagar av kris.

För de flesta kom den franska majrevolten som en blixt från klar himmel. Men den var inte någon tillfällig och nyckfull skiftning i det politiska klimatet. Den var resultatet av djupa sociala motsättningar som byggts upp tills Frankrike var som en tryckkokare på väg att explodera. Och den grundläggande motsättning som gav näring åt majrevolten fanns i hela Europa.

Å ena sidan fanns på universitet och fabriker en välutbildad, välnärd och självmedveten efterkrigsgeneration, fylld av 60-talets rosiga framtidstro. Å andra sidan samtidigt levde ett auktoritärt och patriarkaliskt system kvar med tyranniska familjefäder, rytande lärare och diktatoriska arbetsledningar. På universiteten behandlades studenter som omyndiga barn - ett av de mest kontroversiella kraven i Nanterre var att manliga och kvinnliga studenter skulle få besöka varandras studentrum. På fabrikerna plockades unga arbetare från landsbygden och från Frankrikes afrikanska kolonier in vid de löpande banden för att hetsas av tidsstudiemän och auktoritära basar.

- Vi levde under en trångsynt och moraliserande regim, säger Alain Geismar, det var som om Frankrike efter andra världskriget drömt om att återgå till samhället som det var före kriget. Samtidigt lyssnade de unga, vare sig de var studenter eller arbetare, på samma musik, såg på samma filmer och drömde om samma nya frihet jämfört med det liv deras föräldrar haft.

Kanske blev urladdningen extra dramatisk i Frankrike för att landet styrdes med speciellt auktoritär hand. Efter ett årtionde av blodig och kaotisk reträtt från det franska kolonialväldet hade general de Gaulle i maj 1958 med militärt stöd återvänt till makten i Frankrike och infört en ny konstitution med stark presidentmakt. Frankrike moderniserade, men det moderniserade från ovan, av teknokrater och experter.

Politiskt kom majhändelserna som en chock för de etablerade politiska riktningarna. De unga såg traditionella vänsterpartier och fackföreningar som bromsklossar, som en del av det etablissemang de revolterade mot.

Men de fanor de plockade upp var ändå röda. Inspirationen kom framför allt från Vietnam, där FNL och Nordvietnam höll på att segra mot jätten USA. Den kom också från den ännu unga kubanska revolutionen, som erbjöd en socialism med mer politisk sex appeal än Brezjnev och Berlinmuren, från Pragvårens "socialism med mänskligt ansikte" och från den avlägsna kinesiska kulturrevolutionen.

Och när majyran lagt sig blev det trots allt de traditionella vänsterpartierna som fick skörda frukterna. Majhändelserna blev början till en stadig frammarsch i väljarkåren för det tidigare ganska betydelselösa socialistpartiet, som tog upp många av majrörelsens teman. Omskapat under ledning av François Mitterrand kunde det 1981 erövra både Elyséepalatset och parlamentet.

Det fanns samtidigt en paradox i hjärtat av majrörelsen. Den var till sin kärna en antiauktoritär frihetsrevolt, en rörelse för individens frigörelse från allt som låste in och hämmade och tuktade. Men den fann ofta sitt politiska uttryck i organisationer som stod för auktoritära ideologier och satte kollektivet i centrum. Alain Geismar talar i dag om "en gränslös strävan efter frihet vars kollektiva uttryck slukades av det gamla marxistiska språkbruket".

Det var män som ledde studentkampen 1968 och det är män som skriver böckerna i dag. Men var fanns kvinnorna i maj 1968?

Jodå, de fanns med i majrörelsen, konstaterar statsvetaren Mariette Simeau, forskningschef vid institutet Cevipof. I slutet av 60-talet gjorde stora kullar av flickor entré på universiteten - de gamla privilegieuniversitetens demokratisering "var lika mycket en feminisering av den högre utbildningen". Men även om unga kvinnor slogs på barrikaderna fanns de inte bland rörelsens ledare och tänkare.

- Men en kvinnorörelse växte fram när kvinnorna började reflektera över hur rörelsen såg ut i praktiken. De konstaterade att det bara var männen som stod för tänkandet om revolutionen medan kvinnorna skulle koka kaffe och dra stenciler, säger Mariette Simeau.

Denna kvinnorörelse gjorde mycket för att förverkliga majrevoltens frihetsdrömmar genom att driva fram lagändringar som avspeglade tänkesättens och sedernas förändring. Familjelagstiftningen förändrades drastiskt, aborten blev fri 1975 i Frankrike liksom i Sverige.

Och vad lever i dag kvar i Frankrike av arvet från majrevolten? Den 30 maj 1968, när revolten redan passerat sin kulmen, samlades på Champs-Elysées en demonstration till stöd för general de Gaulle. Bland demonstranterna fanns en trettonårig pojke som gått dit med sin gaullistiske morfar. Pojken hette Nicolas Sarkozy och är i dag Frankrikes president.

Under fjolårets presidentkampanj gick Sarkozy till generalangrepp mot arvet från 68. Majrevolten förstörde allt som var fint i Frankrike, sade han i ett uppmärksammat tal. Efter maj 68 "finns det inte längre några värden, inte längre några hierarkier". Det är sedernas förfall och disciplinens upplösning, osnutna elever som är ohövliga mot lärarna, ingen respekt för auktoriteter.

Men presidenten är faktiskt ganska ensam om den bedömningen, konstaterar statsvetaren och forskaren Henri Rey, redaktör för ett nyutkommet uppslagsverk om majrevolten. Färska opinionsmätningar visar tvärtom att tre fjärdedelar av det franska folket än i dag anser händelserna i maj 68 haft en positiv effekt på samhället.

Till och med en majoritet av dem som röstar på Sarkozys parti UMP gör tummen upp för majrevolten. De tycker att den gav Frankrike en nyttig spark i baken för att frigöra seder och moral, stärka kvinnornas ställning, utvidga medborgarnas frihet och fackens rättigheter, men också att den varit positiv för relationerna människor emellan, inte minst förhållandet mellan föräldrar och barn.

- Man ser det som en rörelse som satte fart på moderniseringen av det franska samhället, på utvecklingen av seder och moral. Man fäster stor vikt till frågor som förändringen av sexualmoralen och avskaffandet av det överdrivna beroendet av auktoriteter, säger Henri Rey.

Eller som Alain Geismar uttrycker det:

- Det som finns kvar, det är en strävan efter frihet, en djup vägran att acceptera ett auktoritärt styre. Man kan inte längre genomföra förändringar eller reformer av vilket slag det vara må utan att hitta former för samråd om man inte är beredd att riskera sociala explosioner.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut