DA: Vilken betydelse anser du att priset har, både för dig personligen och i mer allmän bemärkelse?
JMC: Till sin utformning hör litteraturpriset hemma i den tid då en författare, i kraft av sin yrkesverksamhet, ännu kunde betraktas som en upphöjd siare, någon som i avsaknad av institutionella band kunde uttala sig auktoritativt om samtiden och om människors moraliska leverne. (Det har förresten alltid förvånat mig - detta sagt i förbifarten - att Alfred Nobel aldrig instiftade ett filosofipris eller att han lät instifta ett fysikpris men inte ett pris i matematik, för att inte tala om ett musikpris - musik är trots allt mer universellt än litteratur som alltid förblir bundet till ett visst språk.)
Föreställningen om författaren som siare är tämligen stendöd i dag. Jag skulle åtminstone känna mig mycket obekväm i den rollen.
DA: Vad bär framtiden i sitt sköte för 2003 års mottagare av Nobelpriset i litteratur?
JMC: Han har redan översållats av inbjudningar från när och fjärran att hålla föreläsningar. Det har alltid slagit mig som en av den litterära berömmelsens märkligare sidor: när man väl har visat sin kompetens i att skriva och uppfinna berättelser kräver människor plötsligt att man ska hålla tal och berätta för dem vad man tänker om tillståndet i världen.
DA: Jag skulle vilja ställa en fråga om det litterära livet. Sedan essäsamlingen "Doubling the Point", som utkom 1992, har du skrivit (och skrivit om) självbiografiska texter.
I en mindre välkänd artikel, "Homage" ("Hyllning"), som publicerades i The Threepenny Review för tio år sedan, skrev du om det inflytande som Rainer Maria Rilke, Robert Musil, Ezra Pound, William Faulkner, Ford Madox Ford och Samuel Beckett har haft på dig. En ovanlig samling namn, knappast en vedertagen kanon, men helt klart en sorts personlig kanon för dig. Det mest slående, tycks det mig, är din instinktiva, nästan kroppsliga relation till dessa författare. "Jag misstänker att den djupaste lärdom man kan undfå från andra författare", skriver du, "har att göra med rytm, i allra bredaste bemärkelse." Och senare skriver du att man inte plockar upp "idéer" från andra författare, utan (något förenklat) stil: "en stil, ett sätt att förhålla sig till världen som sjunker in och blir en del av ens personlighet, en del av ens jag som till sist inte kan särskiljas från jaget." Är alltså en kanon någonting mer än en säck fylld med lämpliga källor? Är det snarare ett sätt att leva?
JMC: Artikeln som du nämner skrevs ganska hastigt, det var en offentlig föreläsning från den tid då jag fortfarande höll på med sådant. Jag tror inte att den tål en närmare granskning. För det första så är "inflytandena" som jag nämner inte av ett och samma slag. Det är de författare man läser i unga och mottagliga år som gör det starkaste intrycket, och då rör det sig ofta om författarnas mer ungdomliga arbeten. I Musils fall, till exempel, var det sannerligen inte "Mannen utan egenskaper" jag fäste mig vid som ung utan de tidigare, märgfullare berättelserna. Vad Beckett beträffar läste jag det han skrev före snarare än efter 1952.
Här finns ytterligare en komplikation som jag inte hade klart för mig när jag skrev den texten. Det finns litteratur vars påverkan är stark men indirekt eftersom den förmedlas av kulturen i dess helhet snarare än genom efterbildning. Wordsworth är kanske det tydligaste exemplet. Jag ser inga spår av Wordsworths stil eller sätt att tänka i mitt eget arbete, men likafullt är Wordsworth en ständig närvaro när jag skriver om människor och hur de förhåller sig till naturen.
Om jag tar mig an din fråga med dessa invändningar i åtanke - och andra som vore för tradiga att uttala - skulle jag säga att i ens kanon (ett ord som jag använder just nu men egentligen ogillar eftersom det har blivit så överutnyttjat) finner man ett sätt att förhålla sig till erfarenhet - eller (med en mer skeptisk formulering) olika sätt att bekräfta ens skiftande gensvar på erfarenhet.
DA: Om det nu finns något som kan kallas en personlig eller kanske en levd kanon, så är det ofrånkomligt att man bär den med sig i den historiska situation man råkar vara en del av. Detta är, förmodar jag, en fråga av ett annat och större slag. I samma essä skriver du: "Vissa tider och platser föder fram författare som svarar mot tidens utmaningar, andra gör det inte." Som ett exempel på en författare från en exkoloni som i viss mån motsvarar Sydafrika nämner du Patrick White, särskilt hans roman "Voss". Jag antar att det finns två möjligheter: antingen fungerar ens litterära bildningsgång som en förberedelse för dessa utmaningar, eller så gör den inte det och man måste anpassa sig. Finner du att du tänker tillbaka på förhållandet mellan din egen levda kanon och Sydafrika? Om du blickar tillbaka, hur har detta förhållande utspelat sig i ditt skrivande?
JMC: Betraktad utifrån som ett historiskt specimen är jag en sen produkt av Europas väldiga expansion från femtonhundratalet till nittonhundratalet i den kristna tideräkningen, en expansion som i stort sett uppfyllde sina syften i Nord- och Sydamerika och i Australien och Nya Zeeland, men som misslyckades fullständigt i Asien och nästan fullständigt i Afrika.
Jag säger att jag är en produkt av denna expansion eftersom min intellektuella hemhörighet är uppenbarligen europeisk, inte afrikansk.
Jag tillhör också den generation i Sydafrika för vilken apartheid skapades, den generation som var tänkt att njuta frukterna av detta politiska system.
Vad din fråga egentligen gäller, omformulerad i dessa termer, är vilket det riktiga förhållandet bör vara mellan en företrädare för denna misslyckade kolonialism, med allt det förtryck som den förde med sig, och den del av världen (och människorna i den del av världen) där denna koloniala politik försökte men misslyckades med att etablera sig.
Mitt svar, som är dröjande och tvetydigt, är att det har varit och kanske kommer att förbli, under den tid som återstår för mig, mer fruktbart för mig att leva ut frågan än att besvara den i abstrakta termer.
När jag säger att jag har "levt ut" frågan tänker jag inte bara på mitt vardagliga liv utan även på mitt skrivande.
Som du förstår betraktar jag inte skapandet av fiktion, det vill säga uppfinnandet och utvecklandet av fantasier, som en form av abstrakt tänkande. Jag vill inte förringa intellektets betydelse, men ibland infinner sig övertygelsen att intellektet i sig inte leder någon vart.
Här kan det vara på sin plats att peka på den inneboende spänningen mellan å ena sidan konstnären, för vilken det vi kan kalla "frågan om ens liv" eller "frågan om hur man, i ens eget särskilda fall, bör leva" kan vara källan till ett drama som utspelar sig över tid, med många höjdpunkter och bakslag, och å andra sidan kritikern eller iakttagaren eller läsaren som vill stoppa konstnären och dennes specifika "fråga" i ett fack och sedan gå vidare. Detta sagt utan några sårande avsikter.
DA: Inom det breda fält av europeisk historia som du menar dig ha ingått i tycks estetiken från början till mitten av nittonhundratalet ha varit särskilt betydelsefull. När du har arbetat inom dess råmärken - "modernism", "senmodernism", "europeisk modernism" är ofullgångna beteckningar, men jag nämner dem för enkelhets skull - har du bidragit med en alldeles egen vinkel, kanske delvis på grund av den plats där mycket av ditt skrivande har växt fram. Sydafrika tycks bland annat ha bidragit med en slående känslighet för lidandet i dina verk, för kroppens plats i historien. Ett annat exempel kunde vara din särpräglade redogörelse för vad det innebär (både etiskt och estetiskt) att leva med skillnader, med "annorlundahet".
I det avseendet är ditt skrivande mer utmanande än traditionens ofta konventionella behandling av hur kommunikationen människor emellan bryter samman. Det finns förstås andra betydande sidor av ditt verk, och det tycks mig som om Svenska Akademien har rätt uppfattat och värderat dem.
JMC: Jag kan inte kommentera Svenska Akademiens beslut. Men eftersom du helt riktigt nämnde Samuel Becketts avgörande påverkan på mig, så kan jag säga något om Beckett. Beckett kan tveklöst kallas högmodernist eller till och med en sorts postmodernist. Beckett var irländare och europé och hade inga som helst kopplingar till Afrika. Men i händerna på en skicklig och lyhörd dramatiker som Athol Fugard kan Beckett förflyttas så fullständigt till sydafrikanska omgivningar att han nästan tycks vara sydafrikan. Vad säger det oss? Att konsternas historia är en historia av ständiga korsbefruktningar tvärs över stängsel och gränser.
DA: Det finns en tendens till självtvivel i ditt senaste arbete, "Elizabeth Costello", som kulminerar i volymens efterskrift, "Brev från Elizabeth, Lady Chandos, till Francis Bacon." denna text utgår från Hugo von Hofmannsthals berömda Chandos-brev där han avfärdar esteticismen i sin tidigare lyrik.
På ett djupare plan uttrycker Hofmannsthals brev ett ångestdrivande tvivel på själva språket och dess möjligheter att förena oss i en värld av meningsfulla ting. Elizabeths brev placerar henne i samma känsla av kris eller rent av undergång, eftersom det datum du väljer för hennes epistel är 11 september (1603)! Hon lämnar texten, med andra ord, i ett tillstånd att självförnekelse. Säger hon att det litterära livet trots allt inte erbjuder någon nåd eller lättnad för en "extrem själ"?
JMC: Jag brukar avvisa erbjudanden att tolka mina egna fiktioner. Om det fanns ett bättre, tydligare, snabbare sätt att säga det fiktionen säger, varför inte strunta i fiktionen? Elizabeth, Lady C, påstår sig skriva vid språkets gräns. Vore det inte oförskämt av mig att följa henne i spåren för att förklara vad hon menar men inte är smart nog att säga på egen hand?
Vad 11 september beträffar, låt oss för all del inte ge amerikanerna ensamrätt på det datumet. Precis som 1 maj eller 14 juli eller 25 december kan 11 september tyckas fyllt av mening för somliga människor, medan det för andra bara är en dag som vilken annan.
När det gäller frågan om vilket liv som bäst lämpar sig för en "extrem själ" vill jag ändå hävda att det du kallar "det litterära livet", eller något annat sätt att leva som erbjuder möjligheter att undersöka och ifrågasätta vårt vara - i författarens fall fantasin, symbolspråket, berättandet - är ett gott liv - gott i bemärkelsen etiskt ansvarsfullt.