Den 14 augusti i år publicerade Dagens Nyheter en liten notis från TT:
"En av Sveriges mest kända hällristningar i Tanums världsarvsområde - Vitlyckehällen intill hällristingsmuseet - utsattes natten till fredagen för skadegörelse. Det är den världsberömda bilden av det så kallade brudparet som gjutits av. En yta av två till tre kvadratmeter är täckt av en gråvit missfärgning - rester av avgjutningen."
Endast en handfull människor begrep den fulla innebörden av notisen. Klockan tio minuter över sju på morgonen den 14 augusti spillde en forskarassistent på historiska institutionen ut en halv kopp kaffe i knät utan att ens märka det. Han reste sig från frukostbordet, tog sig mekaniskt in i den skrubb han kallade arbetsrum och drog fram en pappkartong som stått under dokumentskåpet. Den var full av papper, anteckningar, skisser. "Jag hade rätt", mumlade han. "Jag hade rätt ..."
Och sen? Ja, sen blir forskarassistenten antingen mördad eller hjälte i en intrig som till slut kommer att innefatta Svea Rikes vagga, vårt ursprung, upptäckten av Amerika samt Stonehenge och arvet från gamla gudar.
TT-notisen ovan är helt autentisk. Resten är det naturligtvis inte, men om en företagsam svensk författare hade broderat vidare på temat så hade boken förmodligen blivit en skriande succé. Det är det hisnande som säljer just nu. Dan Brown. Romaner som handlar om hur en eller flera forskare kommer över dokument som leder till en gåta vars lösning innebär att hela historien måste skrivas om.
Science fiction-läsaren känner omedelbart igen effekten. Den kallas på engelska sense of wonder - en svindlande känsla av förklaring - och kan mest tillgängligt illustreras med slutscenen i filmen "Apornas planet", när man ser frihetsgudinnan begravd i sanden och inser att planeten i själva verket är jorden, men i framtiden. Eller Terry Gilliams version av Chris Markers film "La Jetée", nämligen "De tolv apornas armé", där den tidsresande hjälten under sina sista andetag inser att den man han som liten pojke sett skjutas i själva verket är han själv.
Det är en liknande svindel som Dan Browns "Da Vinci-koden" förser miljoner läsare med - fast de färdas i spannet mellan dunkel historia och upplyst nutid. Historiens vingslag nuddar deras pannor. Ett otal liknande böcker är att vänta, i vilka historiska artefakter och texter döljer den verkliga sanningen. Under de senaste dagarna har jag läst två nyligen på svenska utkomna varianter: Fred Vargas deckare "Budbäraren" (övers: Einar Hecksher, W&W) där den historiska skuggan gestaltas av ett mystiskt, medeltida tecken som dyker upp på Paris ytterdörrar - och Kylie Fitzpatricks roman "Gobelängen" (övers: Margareta Järnebrand, Forum), där Bayeuxtapeten och en gammal dagbok har huvudrollen och Europas historia skrivs om.
Ett tidigt mästerverk inom genren är Josephine Teys "En gammal skandal" från 1951, där mycket trovärdiga argument läggs fram för tesen att Rikard III:s minst sagt usla rykte är resultatet av konsipratorisk smutskastningskampanj. Dessutom bör man inte glömma alla romaner av alltifrån Thomas Pynchon och Umberto Eco, till svenska författare som Magnus Alkarp och P C Jersild. Och förstås alla de dramatiserade fackböckerna om knäckandet av matematiska tal, hieroglyfer,
Bibeln, måttsystemen med mera.
Hur förklarar man fenomenet med den här vingslagslitteraturen? Vanligast är att härröra suget till längtan efter helhet och förklaring i en svåröverskådlig värld. Jag tror det är tvärtom. Denna sense of wonder är en estetisk effekt som motsvarar en orgasm, men på det intellektuella och existentiella planet. Vad läsaren söker är en upplevelse som får marken att skälva. Men utan det besvärliga förspel som ett eget tänkande skulle innebära.