Euron - för demokratins och den globala rättvisans skull. Denna smått överraskande tes framförs allt frejdigare. En annan värld är inte bara möjlig, den stavas EMU. I varje fall enligt Bror Perjus m fl (DN 23/6), Göran Persson och Wanja Lundby-Wedin (DN 13/7) och ekonomihistorikern Andrés Rivarola (DN 16/7). Rivarola lanserar samtidigt en sensationell teori: tack vare euron kommer EU:s orättvisa jordbrukspolitik att försvinna.
Vad förvånar? Jo, EMU- och EU-projektet råkar ha sammanfallit med den företagsledda globaliseringen - en era då ekonomiska och sociala klyftor vuxit, såväl inom EU-länder som globalt. Varför skulle EMU vara en del av lösningen - och inte problemet?
Utgångspunkten är att kapitalets globalisering kräver en globalisering av demokratin. Jag tror att få - speciellt inom den globala rättviserörelsen - vänder sig mot denna tanke. Nej, tvisten handlar om strategi. Utgör ett ja till EMU ett steg mot en rättvisare värld?
Hypotesen är att EU är det globala kapitalets stora motmakt och EMU en omistlig del. Perjus och kompani konstaterar att euron tillsammans med dollarn och yenen skulle omfatta 80 procent av världens valutahandel - ett steg mot "om inte en världsvaluta så mot en global ordning där några starka samverkande valutor kan balansera och dämpa spekulationerna". Persson och Lundby-Wedin landar i sin pompösa beskrivning av EU-projektet inte långt därifrån. Fascinationen når sin klimax med konstaterandet att euron kommer att "användas av 400 miljoner människor".
Fyra hundra miljoner människor. Bara en sån sak. En och samma peng för så många - och demokratin fördjupas. Kanhända på samma sätt som dollarn fördjupat den amerikanska demokratin - eller Kinas valuta den kinesiska.
Varför stora valutor i sig skulle innebära demokrati och global rättvisa kan man grubbla över. Men allright, EMU som spekulationsekonomins motmakt, det vore väl bra? Först kan noteras att euron varit föremål för mer svängningar och spekulation än kronan. Det globala finanskapitalet ger kort sagt tusan i om en valuta är stor eller liten.
Men en tobinskatt inom EU vore väl ändå mumma för global rättvisa? Förvisso. Dessvärre utgör förbud mot begränsning av kapitalflöden en av EMU:s grunder. En annan värld är möjlig, regelverk kan förändras - men frågan är varför en motmakt till kapitalet, eller ens grus i maskineriet, skulle spira genom att ännu ett land anammar EMU.
Men euron som motvikt till USA:s dominans? Kanske det. När det gäller global rättvisa bygger dock tanken på att eurosedlar är snälla - dollar elaka. Än tokigare är idén att också EU bör beväpnas till tänderna. Lika lite som Bushs krig mot terrorismen lär det utradera de globala orättvisor som göder konflikter. I praktiken har EU både formats av och drivit på den företagsledda globaliseringen - med allt vad det innebär av demokratiskt underskott inom EU, orättvisa handelsregler och minimerat politiskt manöverutrymme i syd.
Samtidigt som EMU-omröstningen hålls WTO:s toppmöte i Cancún. EU är där drivkraften bakom ett nytt investeringsavtal - något den globala rättviserörelsen och åtskilliga länder i syd vänt sig emot. Grovt sett handlar det om att garantera internationella investerares rättigheter på bekostnad av nationell demokrati, och till exempel ge företag möjlighet att stämma länder för beslut - miljöregler, arbetsrätt, utvecklingspolitik - som anses hämma potentiella, framtida vinster.
EU är också en avgörande kraft bakom WTO:s förödande jordbruksavtal. Samspelet mellan WTO och EU är föga smickrande. Sedan WTO bildades har EU:s enorma subventioner och livsmedelsdumpning vuxit, marknadsretoriken till trots.
Grundregeln för EU:s jordbrukssubventioner är - om någon missat det - att merparten tillfaller den storskaliga, exportorienterade jordbruks-industrin. Hur euron skall ändra på det är svårt att se.
Det går att fortsätta. Poängen är densamma. Den supranationella ordning som vuxit fram under globaliseringens era - WTO, IMF och Världsbanken i nuvarande form, EU och EMU, det som trendriktigt kallas Empire, har haft föga med fördjupad global demokrati att göra. Grovt sett har det handlat om att skapa internationella regler till gagn för storföretag. Det har - som ofta påpekats - handlat om en globalisering "uppifrån".
Att karaktärisera EMU som del av en globalisering "underifrån" är ett konststycke av rang. EMU representerar just det one-size-fits-all-tänkande som den globala rättviserörelsen vänder sig mot - som blundar för lokala och regionala olikheter, låter arbetslöshet och sociala klyftor bli de variabler som upprätthåller den så kallade stabiliteten, och explicit bygger på demokratiförakt och marknadstänkandets primat.
Den 14 september är ett avgörande datum för globala rättvisefrågor. Men avgörandet äger inte rum i Sverige utan i förhandlingsrummen i Cancún. Där skulle EU:s byråkrater kunna göra något för global rättvisa - genom att säga nej till nya avtal som beskär demokratins utrymme, genom att stanna upp och åtgärda en orättvis handelsregim - och låta tredje världen skydda sig mot den beklämmande dumpning de själva inte förmår få väck.
Europa är förvisso en viktig spelare. Men mitt tips är att global rättvisa och demokrati knappast kommer att växa från ECB:s eller WTO:s korridorer. Snarare från det konglomerat av sociala rörelser och nätverk som i dag håller på att forma ett slags internationellt civilsamhälle. Där finns visionerna, kapitalets potentiella motmakt och manöverutrymmet till förändring.