- Glöm inte, säger hon, att jag är en uppfinning, inte en upptäckt. En fiktion, inte fakta.
- Jo, säger jag. Det är lätt att glömma.
Jeanette Winterson slog igenom 1985 med den självbiografiska debutboken "Det finns annan frukt än apelsiner". Hon var en originell författare i den unga, brittiska prosan. Under den sena 90-talet blev kritiken mer avvaktande. Men förra året kom "Fyrväktaren" som återigen visar att hon är en röst att räkna med.
Winterson är en mycket fysiskt påtaglig gestalt och så liten att hon kan veckla ihop sig i en av de små obekväma fåtöljerna som ackompanjerar mässans konferensutrymmen tillsammans med ett batteri Loka. Bruna ögon. Kalla händer. Ett solfjädersformat nät av rynkor kring ögonen. Sådana man får av att skratta och av att ha spejat vaksamt ut på världen.
Hur som helst, detta var citatet: "Det som tydligast skiljer människan från andra djur är språket och intresset för det förflutna. Tillsammans bildar de ett tredje: konst." Och här får ni tänka er ett startskott, för nu är hon i väg.
- Det förflutna, aah, jo, det var minnet jag tänkte på, och det intensiva behovet av att veta var man har varit.
- Var man varit rent konkret?
- Ja, absolut. Vi har just genomlevt exilens sekel, med folkförflyttningar i en skala vi inte sett maken till tidigare. Och samtidigt råder ett fullkomligt hysteriskt intresse för historia, åtminstone i England och USA. Det är ingen slump. Bakgrunden är känslan av att vara borttappad och historien erbjuder ett band så att man åtminstone hänger ihop med det förflutna.
Hon lägger ner händerna i knäet för att de ska få vila. Att lyssna på Jeanette Winterson är lika mycket att titta på. Hennes gester är som en andrastämma som kommenterar, översätter, förstärker eller mildrar. Nu är pausen slut och upp flyger händerna i en inbjudande rörelse.
- När vi nu har ett så fantastiskt kommunikationsmedel borde vi kämpa för att skydda våra språkliga rikedomar. Inte degradera det, inte beröva det skönhet och kraft. Ord är möjligheter och författare bör använda orden väl och medvetet.
- För att ?
- För att vi ska kunna se mera och bli större, vidare. Inte mindre och trängre. För det mänskliga sinnet - the human spirit - är inte bara rikt och flödande. Vi är också uppfinningsrika och behöver språket när vi ska skriva vår historia. Både den stora och den lilla historien är som fynd vi hittar när vi går på stranden. Vi samlar och vi organiserar, vi försöker hitta ett mönster. Och om vi inte hittar ett så uppfinner vi det och för det behöver vi ett språk som är böjligt och starkt.
Det finns en rolig motsättning mellan hennes tunna gestalt och hennes röst som är stor, mörk och stadig. Ingen tvekan, inga ursäkter, inga vädjanden. När hon talar om konst - som en kombination av språk och minne - blir hennes stämma så kraftfull att hon vibrerar som ett resonanskärl.
- Konst är oändligt betydelsefullt. Vi hånar den, vi censurerar den, vi behandlar den som en stapelvara. Men vi klarar oss inte utan den. Jag fattar inte hur man kan prata om den som en lyx för utvalda. Konst är ett erbjudande som kan förändra dig inifrån och ut. Du får en möjlighet att återerövra det förflutna, att läsa det på ett nytt sätt.
Jag hade inte alls tänkt att vi skulle uppehålla oss så mycket vid förfluten tid. Alltför många intervjuer gör det. Trots att de oftast äger rum i ett intensifierat nu uppehåller de sig vid det som varit, vad som en gång blev sagt och gjort. En resa genom verklistan. Jag tänkte att vi skulle vända på den steken.
- Ja! Händerna dansar ett ögonblick. Jag är med.
- Så vad kan du säga om nuet?
- Jag är lycklig.
- Varför låter du inte nöjd?
Hon ryser.
- Därför att förnöjsamhet är mig helt främmande. Därför att det är snudd på en plikt för en författare att inte sitta alltför bekvämt i fåtöljen. På det sättet behåller man en vaken uppmärksamhet och känslighet. Alltid en sten i skon! Kanske känner jag så här för att jag är 45 och vet att halva livet har gått. Snart slår vågen in och utplånar allt som har tillhört min existens.
Men Jeanette Wintersons nya bok, "Fyrväktaren", är en lycklig bok. Den kan beskrivas som en återkomst till det rena berättandet, till det hon gjort till sin specialitet, en balansgång mellan realism, självbiografi och lyrik. Det finns de som läser henne som en cocktailmästare, de som anser att hon är pretentiös och de som läser hennes historier som myter.
"Fyrväktaren" handlar om Silver, som bor i den lilla hamnstaden Salt i norra Skottland. När hon blir föräldralös bestäms att hon ska bo hos den blinde fyrväktaren Pew. Medan hon växer upp ger han henne en karta som består av berättelser. Genom romanen går som ett omkväde Silvers ständiga begäran: Berätta en historia.
- Jag började drömma om fyrar och efter ett tag förstod jag att något var på gång. Alla mina böcker börjar så; jag ser en tydlig bild. En fyr är praktisk, därför att den räddar liv och den är gripande, en symbol för ensamhet och isolering. Men det hela var ändå en smula oklart, ända tills jag en dag var ute på stan och plötsligt sa första meningen högt: Min mamma kallade mig Silver. Oh, tänkte jag, here we go.
- Jag skriver inte enligt någon förutbestämd plan, jag numrerar inte ens sidorna. Hela den tidiga skrivperioden präglas av detta enda: tillåtelse. Jag överlämnar mig åt det kaos som författande också är och som de här jäkla skrivkurserna är oroväckande okänsliga inför. De säger form form form, som om den är något som snabbt måste tvingas på ett material, i stället för att långsamt uppenbaras. Det är därför en historia kan bli en så kraftfull sak. Inte för att den erbjuder en fix och färdig form utan tvärtom, för att den är ett förslag, ett sätt att berätta en historia. Men det finns en sådan tilltro till stabilitet och det solida. Bättre än att bygga sig själv som en mur är att bevara hålen. Allt det trasiga behöver inte repareras. Alla sår behöver inte läkas. Ja, hmm, jag glider i väg. Här och nu.
- Det gör inget. Nuet är en ganska hal plats.
- Och svårt att ringa in. Jag är ju här för att jag gjort en resa ut ur det förflutna. En riktig Blake-tripp från mörker till ljus. Hela 1990-talet var en mörk period då jag helt och fullt trodde att jag var förstörd, både privat och professionellt. Mitt författarskap brukade vara ett så lyckligt ställe, men i stället kom jag att förknippa det med skräck. Jag stod inte ut med det. Så jag sålde mitt hus, kastade upp hela mitt liv i luften och lät det regna ner i småbitar omkring mig.
Hon tittar längtansfullt ut genom fönstret där trafiken rör sig helt ljudlöst.
- Jag gjorde en resa hit också. Ytterligare en främmande flygplats och en nedsläckt bil som körde mig till ett främmande hotell på mörka gator. Hur blev det så här? Hur kommer det sig att författare är så åtråvärda och efterfrågade? I varje ögonblick finns det någonstans i världen ett upplyst tält någonstans där 1 000 människor sitter och lyssnar på en författare.
En resa vi aldrig berör ligger långt bak i tiden, men är kanske en förutsättning för att Jeanette Winterson över huvud taget är här i Göteborg på författarbesök. Hon slet upp sig själv med rötterna, ur en liten stad i norra England, ur en strängt frireligiös familj som adopterat henne som barn. Ur ett krig som hon beskriver som ett "slag mellan pessimismen hos en rubbad mor och min optimism. Trots allt, en stark vilja att leva". Men det är länge sedan.
Nu är det september 2005 och hon är på väg mot en period som tar sin början i november. Då kommer hon att säga nej till allt och "alla kommer att tycka att jag är jättebesvärlig". Då börjar hon skriva nästa roman.