Tungsinnet blåste bort när Povels ande fick sväva fritt över minnesstunden.
Det tog sin lilla stund innan föreställningen fann sin form. Inledningsvis var det hela vördsamt, så till den grad att friherre Ramel måste ha skruvat generat på sig.
I Stadshusentrén låg kondoleansböcker uppslagna, som gällde det att minnas någon kunglighet. Från scenen Carl Jonas Love Almqvists "Den lyssnande Maria" ("Herre Gud, vad det är vackert!"), och en ringrostig Lill Lindfors som med gravallvar läste Björn Barlachs fina lilla Poveldikt.
Men så fick vi en minnesstund präglad inte av tungsinne, men väl av en lång räcka Ramelska genialiteter. Harmonier som gör de mest oväntade krumsprång, en aldrig sinande ström av verbala finurligheter och "ordkynniga" formuleringar.
Dotter Lotta såg till att byta stämningsläge. Hon kämpade tappert med gråten, klarade med nöd och näppe att påminna om att Povel Ramel inte bara var "artist och kompositör" utan också pappa, äkta man, morfar, farfar och en massa annat och att saknaden och sorgen efter honom är obeskrivlig.
Så välkomnade hon oss till en musikkväll i vad som i familjen lätt vanvördigt brukar kallas för "Ragges stuga" - Stockholms stadshus ritades av den berömde arkitekten Ragnar Östberg, pappa till Povels hustru Susanna Östberg-Ramel, Lottas och Mikaels mamma. Befriande skratt i Blå hallen &
Och så var det hela i gång. Lena Willemark sjöng en tonsäker "Inspirerad utav dig", pianistkvintetten Anders Ekdahl, Anders Eljas, Hans Gardemar och Monica - Carl-Axel Dominique virtuosspelade "Tänk dig en strut karameller", deras yngre instrumentkollega Jan Lundgren spelade en lyrisk "Den sista jäntan", Grynet Molvig gjorde "Droppen från New Orleans" med alla glissandon på rätt plats, "Svenska Lyxorkestern" med dragspelssnillet Bengan Janson rev av en gammeltjo-schottis med 2000-talsstuk, Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé gjorde "Håll musiken i gång" så att salig Zetterlund och upphovsmannen jublade i kapp i sin gemensamma himmel, Mikael Ramel påminde oss om att han blir mer och mer lik pappa Povel i fråga om diktion och röstklang.
Hans Alfredson fick oss nästan att börja gråta i inledningen av sin hyllning, men snart började han berätta galna anekdoter och talade om hur många sköna kickar han fått av Povel under sitt liv, och förvandlades nära nog till en av sina Lindemän.
I samma anda var Johan Ulvesons uppläsning av brev som Povel fått av alla barn - och som han besvarade.
Och det blev både hjärteknipande och oemotståndligt roligt när sonsonen Jonatan Blom Ramel och dottersonen Jim Ramel-Kjellgren berättade om en härlig släkting som de just denna kväll döpte till "morfarfar", som ständigt och jämt hittade på nya hyss och upptåg.
Dessvärre fick vi höra alldeles för lite av Björn Skifs. Han sjöng duett med Wenche Myhre i en kortkort version av "Den dagen då visorna dör", inte en ton mer - enligt uppgift har Skifs nyligen haft alldeles för många egna engagemang för att hinna repetera in något mer. Synd på så rara vokala ärtor!
Trots det gick vi i publiken ut i sommarnatten med ett leende på läpparna. Alldeles säkert är att Povel log tillsammans med oss.