En särpräglad röst har tystnat

Den folkkära artistens familj meddelade på onsdagen att Ramel har gått bort, 85 år gammal. Han dog i sitt hem.

Han var en underhållare förstås, flugigheternas herre, och han skulle själv vara den förste att med en ironisk grimas sabotera varje mer högtravande försök att beskriva hans gärning. Han hade en blyg och tillbakadragen sida och föreföll mest besvärad inför de starka känslor han genom åren mötte hos sin stora, hängivna publik. Skratt, gärna, beundran, kanske - men kärlek?

Ändå var det inte sällan just det han mötte.

Jag vet inte hur många hundra av Povel Ramels melodier och texter jag själv har lagrade i huvudet. Hela låtar och rimfragment, melodislingor och ordvrickningar som en gång för alla klistrat sig fast i minnets hårddisk och sedan följt mig genom livet. I min personliga kulturkanon är han lika självskriven som någonsin Evert Taube, Carl Michael Bellman och Cornelis Vreeswijk. Hundratusentals svenskar kan nog säga detsamma.

Många avskydde honom när han först dök upp som prillig radiounderhållare i mitten av 1940-talet. I beredskapstidens tillknäppta Sverige framstod han för många, särskilt äldre, som en tramsig galning helt utan det allvar man hade rätt att kräva av Sveriges officiella radio. För andra, allt fler, kom han som en befriare undan både den pompöst officiösa tonen i tidens offentlighet och den nationellt inskränkta kultur som krävde tre slag i takten och såg jazzen som farlig.

Han var för den skull ingen politisk artist, tvärtom. I efterhand vittnade han ofta om hur innerligt trött han var på 30- och 40-talens revyer där förutsägbara muntrationer om allsköns politiker och tilldragelser i landet ständigt stod på dagordningen. Han ville vrida sig ur alla kvävande formen för att i stället göra det helt oförutsägbara och avväpnande. Sina egna föreställningar kallade han inte "revy", utan "Knäppupp". I den första gjorde han entré över publikens huvuden, hängande på en lina.

Det var crazyhumor, som det hette, och bestod ofta i rena, fåniga gags."Flugigt" sa han själv, i betydelsen tramsigt och galet ungefär, och han älskade det antagligen av exakt samma skäl som hans nya publik kom att göra det: det var ett grepp som gjorde allting möjligt. I sina radioprogram och revyer lekte han fram ett autonomt rike åt sig, ett slags cybervärld av text och musik där han själv var kungen över ett växande antal undersåtar.

Men om den verkliga världen egentligen inte existerade därinne i Povels galna hage så hörde man ändå ekot av den hela tiden. I hans visor fanns alltid en resonans av något, en närapå välbekant melodi, en travesterande ordvändning som fick en att spetsa öronen. Han lyssnade till tidens klanger och svarade, helst i parodins form.

Hans parodier var också ett förödande effektivt och oändligt uppmuntrande vapen för de betryckta i Per Albins och Calle Jularbos land. Befrielsekriget inleddes med "Johanssons boogie woogie vals" 1943, en häpnadsväckande fusion mellan jazz och knätofs, och fortsatte med "En schlager i Sverige" - en drift med tidens populärmusikklichéer i ord och ton: "Man bör kunna en fem sex ackord ungefär, och att kärleken är en chimär".

En höjdpunkt i genren, så utstuderat elak att den blide Povel i efterhand ofta bad om ursäkt för den, var "Snodderian snoddera", ett sublimt lustmord på den sjungande bandyspelaren Snoddas landsplåga "Flottarkärlek". Han skar sönder inte bara texten ("Hadderian haddera, snodderian snodderäll/ Ja jag känner mej så glad och karusäll") utan också den välkända melodin på ett sätt som vittnade om en lika ovanlig som uppdriven musikalisk lyhördhet.
Ytterst var det nog också den som var själva grunden. Povel Ramels känsla för både ord och ton, kanske för själva verkligheten, var i grunden musikalisk. Praktiskt allt han skrev kretsade kring musik, och hans på en gång fjäderlätta och precisa hantverk som tonsättare gjorde honom till den svenska underhållningens Mozart. Yrkesmusiker brukar uppskatta hans intrikata harmonik och musikaliska blinkningar.

Den rena flugigheten avtog efterhand och fanns kvar mer som ett stilgrepp av många hos den alltmer fullfjädrade revypappan och artisten Povel Ramel. Under 50-talet skrev han en rad låtar som i kraft av sin originalitet och välfunna form fann helt egna platser i den svenska visskatten, från "The gräsänkling blues" över "Naturbarn" till Taube-parodin "Balladen om Eugen Cork".

Sin lyhörda pastischkonst drev han längst i revyn "Alla 4" 1960, med "Sommartrivialiteter" (efter Birger Sjöberg) och "Torstigste bröder" (efter Bellman), men höjdpunkten i hans produktion var ändå revyn "På avigan" med Monica Zetterlund 1966. Tre av de mest älskade och genomkomponerade låtarna av alla de över tusen han komponerade skrevs till den, "Den sista jäntan", "Birth of the gammeldans" och "Håll musiken igång".

Det har ofta spekulerats i om Povel Ramels programmatiska sorglöshet var ett slags svar på den traumatiska upplevelse han hade i femtonårsåldern när båda hans föräldrar omkom i en bilolycka. Han beskriver händelsen lågmält i sin självbiografi "Följ mig bakåt vägen", och föreslår själv att han genom sin karriär genomgått "ett slags bakvänt sorgearbete - i glädjens tecken".

Jag tror nu inte att den sortens standardpsykologi har något att säga om Povel Ramels egenart. Han var helt enkelt en unik underhållningsbegåvning som vi hade lyckan att bli uppknäppta av i rätt historiskt ögonblick.

Däremot tror jag knappast att man kan överskatta Povels egen Mozarteffekt, de mentalt hälsobringande effekter hans låtar haft för den svenska folkhemssjälen. "Man kan diskutera vattnets mirakulösa makt", som han skrev i sin kärleksförklaring till de gamla brunnsorkestrarna, "Sorglösa brunn":

&men till musikens makt
tillfrisknar hela konkarongen.
och vi bildar alla för en lyckligt romantisk stund
en beundrande grupp
när musiken spelar upp
i Sorglösa Brunn.

Vilka drivkrafter som än må ha legat bakom Povel Ramels långa gärning i underhållningens tjänst så fick den i förbifarten läkande effekter på en stor, beundrande publik.

Så "låt oss göra rajdidajdidaj", som han sjöng, och hålla hans musik igång. För Povels skull, och vår egen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut