En sökares resa

En höstdag stämmer jag träff med Tore Håkansson. Lägenheten i det praktiska 1980-talshuset på Brännkyrkagatan i Stockholm är lika mycket kultplats, skattkammare och galleri som bostad.

Han sitter i rullstol, kroppen en smula hopsjunken, huvudet rakt, blicken vänd inåt och mot fjärran. Han är omgiven av magiska föremål som ser ut att beskydda honom. Det är konstverk från alla världens hörn och skulpturer gjorda av hans yngre syster, konstnären Gertrud Håkansson.

Att lära känna Tore Håkansson är att lära känna nittonhundratalet. I somras fullbordade han sina memoarer, "Mina första nittio år". Vad som återstår nu, säger han, är "den stora uppbrottsvägen".

- Jag är tacksam för allt jag fått uppleva. Men jag känner också skuldkänslor över att inte kunna föra det vidare. Allt kommer att försvinna med mig, snart är det borta.

Håkansson är inte av den sort som sätter tydliga spår i historieböckerna. Hans bestående verk är bokstavligt talat hans livsverk, det vill säga hans liv - ett liv så häpnadsväckande att det ter sig som ett konstverk i egen rätt.

När Sveriges Radio gjorde ett program om Håkansson presenterade man honom som vår första hippie. Det fångar en skärva av sanningen.
Men hur många hippier har föreläst vid världens främsta universitet och ordnat utställningar på Museum of Modern Art i New York? Hur många har tagit uppdrag av Fidel Castro, varit god vän med sexualforskaren Shere Hite och koreografen Martha Graham samt bekant med politikerna mahatma Gandhi och Jomo Kenyatta? Själv betecknar Håkansson sig som kulturolog och sexolog.

I dag är Tore Håkansson nittiofem år och blind. År 1997 brast ett blodkärl som skadade synnerven. Han höll då på att färdigställa en artikel jag beställt av honom för DN. Den handlade om hur han 1949 fick författaren Artur Lundkvist att komma till Indien, utverkade ett förskott på tio tusen kronor från DN:s Herbert Tingsten och sedan guidade Lundkvist i landet.

Då hade Håkansson bott drygt ett årtionde i Indien, där han bland annat var lärjunge i buddistiska och hinduiska tempel, jobbade som virkesinköpare åt Svenska
Tändsticksaktiebolaget och lärde känna Gandhis självständighetsrörelse inifrån.
Resultatet av deras resor blev Lundkvists "Indiabrand" från 1950. Det är den enda av alla Lundkvists böcker som är tillägnad en enskild person, Tore Håkansson.

- Det är inte mer än rätt, säger Håkansson. Det var jag som tog ­initiativet och såg till att Lundkvist fick allt material. Men resan blev långt dyrare än jag trott. Jag brukade resa i tredje klass. Artur Lundkvist ville alltid resa i första.

Drygt ett årtionde senare tog han ny kontakt med Lundkvist, denna gång för att göra en film om revolutionens Kuba. Håkansson tjänstgjorde då som professor i Havanna. Nu skar sig samarbetet. Lundkv ist angav Håkansson för Kubas säkerhetstjänst, på falska grunder. När Håkansson utvisats ur landet tillskansade sig Lundkvist filmutrustningen och kontraktet med Sveriges Radio och utnyttjade Håkanssons alla kontakter för att göra sin egen film.

- I Lundkvist har jag känt Sveriges värste författare, säger Håkansson milt.

- Men jag har också känt vår främste, Harry Martinson. I femtiotalets början satt vi ofta på serveringen utanför Nationalmuseet och diskuterade "Aniara". Jag hade mycket hellre velat resa i Indien tillsammans med Martinson.
kanske rymmer just Martinsons verk en nyckel till Tore Håkanssons karriär. Han liknar en sann representant för den nomadfilosofi som Martinson formulerade på 1920-talet och som rymde drömmen om ett frigjort människosläkte. Människan är god, lyder Håkanssons första grundsats. Pröva allt! är hans andra.

Tore Håkansson föddes i Ljungby år 1910, son till en stins. Hans första minnen är ljudet från tågvisslorna. Tidigt börjar han följa sin egen väg. I tioårsåldern bygger han sin egen radio och är en av landets första innehavare av radiolicens. I tolvårsåldern är han den förste i Malmö som läser Edith Södergran. Som brådmogen gymnasist får han ett nervsammanbrott, men lyckas bevara förståndet med hjälp av böckerna.

Psykoanalysen och 1920-talets vitalism ger honom insikten att sexualiteten är livets drivkraft och att människan är skapad för total sexuell frihet.

- Jag har aldrig känt mig hemma, säger Håkansson. Det är en oförmåga som fått mig att ständigt bryta upp, första gången när jag slutade läroverket, andra gången när jag gick in som frivillig i militären.

Det var i slutet av 1920-talet. Håkansson visade sig snart olämplig som soldat och blev sjukvårdsbiträde i Stockholm. Där drogs han in i tidens mest frigjorda kretsar: Anna Lindhagen, Lydia Wahlström, Elise Ottesen-Jensen, Karin Boye och Emilia Fogelklou. Åt danserskan Vera Alexandrova blev han "hemligt manbiträde".

Så formades den unge Håkansson av radikala kvinnor som ville reformera samhället med början i det privata, som också är det mest allmänna: könsrollerna, sexualiteten. Receptet hette upplysning. Det skulle avlägsna fördomar och kulturella förträngningar och återföra människan till ett naturligare liv, bortom Västerlandets dualismer mellan kropp och själ, förnuft och sinnlighet. 1938 gav sig Håkansson av mot meditationsorter i Himalaya och ungdomsbyarna i Gond, som även Martinson skrev om.

Samma dragning till radikala livsalternativ förde honom också till kulturantropologin. Efter studier hos två av ämnets främsta, Bronislaw Malinowski i London och Margaret Mead i New York, har Håkansson forskat om de svarta amerikanernas synkretistiska trosvärld (santeria, macumba, condomble) och om olika ursprungsbefolkningars sexuella normer. Han var en av de första i väst som uppmärksammade den kvinnliga omskärelsens grymhet. Jakten på ett samhälle utanför det moderna ligger också bakom hans intresse för danskonst och hantverkskonst, där han gjort stora insatser som förmedlare av impulser från Indien, Afrika och Karibien till väst.

I denna gärning är det svårt att separera forskarens gestalt från sökarens. Håkansson har suttit hos indiska gurur, bott i kollektivet Friedrichshof i Österrike där man praktiserade den fria sexualiteten och levt i New Yorks och San Franciscos konstnärsmarginaler. Som ende man deltog han länge i Coyotes kongresser. Coyote är en internationell organisation för prostituerades rättigheter.
Vad var det du sökte?

- I England och USA vistades jag mycket hos kväkarna. Det är de snällaste människor som finns. Snällhet - eller tag det engelska "kindness" som inte låter lika mjäkigt - är för mig ett honnörsord. Att aldrig slå någon eller använda något slags våld. Det måste gå att upprätta ett samhälle grundat på godhet. För människan är av naturen god.

När eller var har du nått närmast en sådan gemenskap?

- I kärleken, förstås - men också i Indien, och sedan nära Himalaya. Men jag överskattade Indien. Det är en sprucken dröm. Inte heller i ­Friedrichshof fungerade det i längden. Ändå är den fria kärleken mera än en illusion. Vi skulle också kunna kalla alltsammans för något annat, till exempel: Om I icke bliven såsom barn &

Håkansson fullföljer inte sin mening och tycks växla ämne.

- Psykoanalytikern Groddeck menade att jaget är en mask, som vi helst skulle vilja avlägsna. Människans kulturella fostran innebär alltid att hon avlägsnar sig från livsgrunden, det omedvetna liv hon delar med andra. Det jag saknar mest numera är kontakten med Groddecksällskapet i Göttingen. Jag skulle vilja avsluta med ett besök där. För det är Groddeck som gett mig & inte frälsning, jag använder inte så stora ord, men befrielse.

Befrielse från vad?

Håkansson vrider på huvudet.

- Jag tittar ut genom fönstret nu och vad mina ögon ser är inte världen, inte det materiella, utan det eviga. Det eviga? Det vi djupast upplever saknar ord.

En sak som utmärker Tore Håkansson är att han skrivit så lite. Mellan hans väldiga mängd av kunskaper och erfarenheter och hans skriftliga verk finns inget samband.

- Ren oförmåga, förklarar han.

Först vill jag inte tro honom. Sedan inser jag att han menar allvar. De konstformer och sociala erfarenheter som intresserar honom nalkas ritens och extasens ordlösa tillstånd.

Han hyser en påtaglig ovilja mot att spärra in sådana upplevelser och världens mångfald i begreppens tvingande system.

Som antropolog har han ofta gått över till informantens roll: i stället för att skriva har han skyfflat fram material åt andra. Och vilket material sedan! En av alla svenskar han hjälpte till rätta under sin Indientid var författaren Willy Kyrklund.

- Han kom till Indien med sitt slitna anteckningsblock, blyertspenna och radergummi, berättar Håkansson. Han skrev några ord ena dagen och raderade bort dem nästa dag. Senare reste han till ett stamområde och skrev en dikt om hur han halkade i leran i Mandala by.

Kyrklunds Indienresa gav upphov till några korta verser. Det är raka motsatsen till Artur Lundkvist, som på sina resor skrev böcker på löpande band. Det råder inget ­tvivel om att Håkanssons hållning står Kyrklund närmast. En hållning som aldrig upphör att fråga, att tvivla, att skriva, att sudda ut och skriva om.
Vad kan vi veta om de andra? Vad har vi rätt att säga om de ­andra?

Tore Håkanssons livsverk utgör ett svar på dessa frågor. Vi vet ingenting om de andra och saknar rätt att uttala oss om dem, innan vi suttit ned och låtit oss invigas i deras liv. När vi väl gått så långt är vi redan på väg bort mot det främmande.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut