Endre - en aktris som skiljer sig

- Vi har väldigt mycket på fötterna när det gäller det manuskriptet, kan jag säga.

Hon har ett strävt skratt, märkliga turkosa ögon som skiftar mellan blått och grönt och ett utseende som kan tas för sprödhet. Men de kraftfulla händerna talar ett annat språk.

Lena Endre talar gärna om skilsmässa på film, om familj, jobb och den mjuka och goda världen inom Dramatens väggar. Men hon kan också reagera med snabba bitande svar.

Det ser så lätt ut, ansträngningen syns inte. Som skådespelare kombinerar hon det emotionella med precision och en ovanlig förmåga att plötsligt växla in i det absurda. Hennes hetta i tragiska situationer kan vändas till svalkande distans, inte minst i komiska ögonblick - det vet alla som såg henne göra en vinälskande välgörenhetsdam besjälad av tanken på att skicka mat till svältande hundar i världen.

- Jag bor ju på Östermalm så jag har ju rekat några år. Dekadenta överklassdamer som ägnar sig åt välgörenhet är väldigt tacksamt. Peter Dalle skrev numret två veckor före premiär när jag var lite sur för jag tyckte inte att jag hade något roligt att göra, säger hon.

Vi sitter i baren på hotell Diplomat på Strandvägen som har en dålig dag: små flimsiga fruktflugor svävar runt oss och luften är mättad av kemiska rengöringsmedel.

- Men det är alltid tragedi jag blir ombedd att göra. Och jag har alltid dragits till tragedierna för jag tycker det är mycket roligare, kanske går jag omkring och bär på en massa sorg, säger hon med ett stort bullrande skratt.

"Hennes stora tillgång som aktris är själva frånvaron av slöjor. Andra älskar att dölja, hon är alltid ett kraftfält för det som händer just nu. Hon ser sina medspelare och blir följaktligen själv sedd." skrev Leif Zern om P O Enquists tv-uppsättning av "Från regnormarnas liv".

Filmtårar rinner ganska ymnigt just nu, men det är inte ofta man ser en sådan explosion av tårar, som i Liv Ullmanns film "Trolösa", det ser faktiskt ut som om hon överrumplas av sina känslor.

- Ibland kan man själv överraskas av uttrycken, kanske har jag tänkt mig jättestora skrik, och så blir något väldigt lågmält. Det kommer dels från en lång process och de upplöjda fåror jag har i yrket, dels är det ett sätt att undvika det kalkylerade.

Som åskådare blir man antingen indragen eller så stänger man av.

- Det är klart att det är igenkänning. Jag tror det är konstens mening, att man förstår lite mer av sig själv.

Nu går hon från krävande "Trolösa" efter Ingmar Bergmans manus till en helt annan, ljusare film, "Alla älskar Alice", om vad som händer när pappa träffar en ny kvinna. Svensk premiär på fredag, redan med framgångar på flera utländska filmfestivaler. I dagarna reser regissören Richard Hobert och skådespelarna till Los Angeles filmfestival där filmen tävlar.

Ett gemensamt har de bägge filmerna, de vuxnas självupptagenhet. Lena Endres man, Richard Hobert, har valt att se skilsmässan genom en tolvårings ögon, ett nytt perspektiv som kräver att kameran faktiskt var placerad i jämnhöjd med Alice, spelad av Natalie Björk. De vuxna runt henne är: Mamman spelad av Marie Richardson, desperat, övergiven; pappan, Mikael Persbrandt, handfallen och otydlig intill lögnaktighet; den andra kvinnan, Lena Endre, fri, fräsig och ensamstående med en son.

- Kamerans placering var jävligt irriterande och frustrerande för oss som är vana att försvara och förklara våra roller. Vi ville psykologisera in så mycket.

- Men som Richard säger: Den filmen där vi vuxna är förklarade och förstådda är gjord hundra gånger. Hur man än förklarar för barn så hör de inte orden. De ser bara handlingarna och de är obegripliga: Varför ska man byta ut en jättefin mamma mot en annan nästan likadan? När pappa förstår hur mycket mamma älskar honom så kommer han tillbaka.

- Vi är ganska primitiva, direkt under ytan sprattlar vi. Vi tycker att vi är bra människor med schysta åsikter. Så händer något som vi inte känslomässigt kontrollerar och då är vår intellektuella fernissa borta i ett nafs. Ser man det så, då förklarar det konflikter i ett större perspektiv. Och då kan man ta ställning till att vi är så primitiva och försöka reglera skilsmässan och hjälpa föräldrarna att gå vidare för att barnen ska må bra. Dit har vi inte nått.

Du har inget recept?

- Nej, jag har verkligen inget recept. Jag ser en skilsmässa som ett störtmisslyckande, ett livsfiasko. Trots att det är så vanligt är det så skamset. Att som vuxen inte kunna hålla ihop det med en människa som man har älskat och har barn med. Men går inte det, kan man glädja sig åt att vi lever i ett land där man får lov att skilja sig och att barnen faktiskt kan få det bättre.

- Fast de stora förlorarna är barnen. I bästa fall får de var sin vuxen till som de tycker om. Eller så får vi se ett nytt litet släkte växa fram, ett nomadfolk som faktiskt har flera bostäder under sin uppväxt. De där tankarna ältar jag som förälder.

Både "Trolösa" och "Alla älskar Alice" tangerar ju ert eget liv, det går inte att bortse ifrån. Du gjorde "Trolösa" där du lämnar dirigenten spelad av Thomas Hanzon, pappa till dina två barn och som du just hade skilt dig ifrån. Även regissören har ju gått igenom en skilsmässa som har vissa likheter med hans filmmanus.

Blir det jobbigt när man själv har varit där?

- Inspelningen var faktiskt mest skoj. "Trolösa", däremot, höll på att ta död på mig, den tog knäcken på mig. Det var så smärtsamt hela manuskriptet, hundratals sidor av monolog in i denna svarta värld. Så var det inte alls med "Alice". Vi är ju vana att handskas med tragedier, så det här var en väldigt rolig film att göra.

"Hemmafru på heltid" ska Lena Endre bli, skriver en kvällstidning. Det är förstås fel, hon älskar sitt jobb och älskar att jobba, just därför slår hon till bromsen ibland. Under ett års tjänstledighet från Dramaten blir det jobb på normal arbetstid, radioteater, film, och kanske en sväng på Teaterhögskolan som lärare. Men för det krävs en ny sorts självförtroende.

- Jag tar en paus från teatern för jag känner att man blir lite asocial, särskilt om man har barn och går hemifrån fem kvällar i veckan. Richards flicka och min flicka börjar bli tonåringar, det ställer större krav på att det finns människor hemma.

- Ja herregud, vad det är synd om oss i dag, tio gånger värre än på 70-talet. Fasen ett sånt tryck det är på små tjejer i dag. Kvinnofrigörelsen och allt som vi kämpade för när vi växte upp, det har ju bara trillat rätt ned i avloppet. Jag tittar på Veckorevyn som talar om för tjejerna hur de ska vara, det är så grovt. Vi hade Barbie och de duktiga 50-talshemmafruarna att frigöra oss från, det var mycket enklare.

- Vi har ju tappat koncepterna helt, kommersialismen har fått ett spelrum som är ödesdigert för unga tjejer.

Tjänstledigt kan Lena Endre ta eftersom hon tjänade så mycket pengar på Oscars. Hon konstaterar att det är en underlig värld där man får tio gånger så mycket betalt på Oscars för några sketcher mot att arbeta med Brecht, Shakespeare och Schiller på Dramaten.

Lena Endres tro på teatern är stark och oanfrätt av hennes pessimistiska syn på samhällsutvecklingen. Aldrig har teaterpubliken i Stockholm varit större, 60 scener finns det i stan och Dramaten har 97 procents beläggning.

- Det talas om teaterns död medan teatrarna är fulla med folk, det verkar vara en medial grej. Jag tror behovet växer. Inget kan konkurrera med mötet mellan scen och salong.

För skådespelaren är film lördagsgodis, säger hon. Det är på teatern grovjobbet görs, där utvecklar man och förfinar sitt instrument och det använder man sig av på film.

Roligast är formen som ligger mitt emellan de bägge, tv-teatern med fördelen att man arbetar på dagarna, och där har Lena Endre en anslående meritlista, från ur-"Lorry", över en kylig stolt Hedda Gabler, till stillsam rödnäst skollärarinna i "Larmar och gör sig till" och virrig romantiker i "Jävla Kajsa".

Det snabba bitande svaret? Det kan komma på frågan hur det känns att ha fått ge namn åt en prototyp, den blonda vackra Dramatentypen.

- På teatern är det aldrig utseendet som räknas. Det spelar ingen roll hur fan jag ser ut. Om jag inte gör något som folk kan identifiera sig med eller känna något för, kan jag aldrig stå där.

- De saker jag gjort på teatern har ofta varit fruktansvärt smärtsamma saker, Botho Strauss "Rummet och tiden", "Den goda människan från Sezuan", "Maria Stuart", svåra roller där man inte kan stå och se snygg ut.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut