Enricos rätt till lön

I ett år har Enrico från Bolivia diskat svart på en bättre krog i Stockholm. Och så en dag behövdes han inte mer. "Uppsägningstid? Skämtar du?" Uthyrningsfirman lät förstå att om Enrico väsnades räckte det med ett telefonsamtal till polisen. Mer behövde inte sägas i den förhandlingen.

Familjen Svensson anlitar Maria från Ecuador som dagmamma. Men när det kommer till sista avlöningen blir det inget. Maria skall klaga, säger hon. Till vem, skrattar Svenssons. Själva ringer de gärna till Migrationsverket.

Sverige är numera ett trivsamt ställe för individer och företag som upptäckt att människor i gråzonen - flyktingar, papperslösa och oerfarna arbetsmigranter - kan utnyttjas helt ostraffat eftersom LO tagit sin hand från dem. Ingen ombudsman kommer att ta dem i försvar. Men gärna i förvar. Just detta deklarerade sex fackförbund i televisionen i våras. De såg det inte som sin uppgift att hjälpa någon arbetare vars papper inte var i ordning. Men de ringde gärna utlänningspolisen.

Inget av detta tycks bekymra Bror Perjus (DN 01/12 -05). Det enda som förargar honom är att sådant blev berättat så att rörelsen inte framstod i sin bästa dager. Han tror ännu att det var av ren välvilja som det ropades "Go home!" i Vaxholm. Vad svarar man på en så religiös övertygelse? Hur skall jag kommentera Perjus upptäckt att det jag skrivit måste läsas precis tvärtom, så när jag efterlyser solidaritet vill jag i själva verket "spela ut indier mot amerikaner"? (Han kan ha fel. Kanske var det slovaker som jag ville hetsa mot eskimåerna. Eller ankor mot igelkottar.)

Jag tror att jag skall låta folkhumorn svara Bror Perjus. "Varför har man grävt upp Norra Bantorget? De letar efter arbetarrörelsens värderingar "

Hela världens fackföreningar och myndigheter tampas med de dilemman som den globala rörligheten för med sig. Hur ge migranterna en fair chans utan att dumpa lönerna? Vem skyddar de papperslösa om inte facket gör det? I Italien och Spanien välkomnar facken också arbetare utan uppehållstillstånd. Inte med entusiasm, men för att hindra att de exploateras. Eller av princip. Fackliga rättigheter börjar inte med en stämpel i passet. (Internationalen, remember?) I Tyskland händer det att illegala invandrare stämmer skumma firmor inför domstol. Jo, de vågar det. Domstolar har förvisso en plikt att anmäla illegala migranter till polisen, men ingen skyldighet att fråga käranden om han är legal eller inte. Och i USA, arbetarprotektionismens urland, har AFL/CIO krävt att företag skall få lov att anställa illegala invandrare. Människorna är ju redan där, de måste få leva

Mycket få om någon fackförening utanför Sverige har avfärdat problemet genom att förklara sig solidarisk med utlänningspolisen. "Detta är helt oförenligt med den internationella arbetarrörelsens värderingar", deklarerade Luc Demaret vid ILO i Genève, apropå Byggettans polis­jakt på arbetare. "Facket är inte ställföreträdande polis. Fackets roll är att skydda arbetarna, se till att är arbetarna får ut det arbetsgivarna är skyldiga att betala, oberoende av arbetarens situation."

Det är en sjuka hos del organisationer att de reflexmässigt sluter leden. Knappt hann DN-kollegan Knut Kainz Rognerud avslöja hälften av Ola Rasks oredligheter (dubbla löner, lägenheter till släkten med mera) förrän Byggnads förklarade sitt förtroende för skojaren. Som om den svenska modellen stod på spel. Mekanismen: När ett ruttet äpple lyfts fram heter det genast att kritikern "egentligen" avskyr fruktnäringen som sådan. Så blir klandret av tortyren på Guantánamo till "antiamerikanism" och sanningen om Byggettans falskspel i Vaxholm till en önskan "att nita arbetarrörelsen" (Bror Perjus) eller ett angrepp på "hela den svenska fackföreningsrörelsen", enligt Ingemar Göransson i LO-tidningen.

Ingemar Göransson - han som ropade "Go home!" i Vaxholm, och därefter beskrev den talkören som "hjältar", som vilseledde LO-opinionen om vad Byggettan krävde i Vaxholm och därtill (i "Gomorron Sverige" 5/7) liknade letterna vid "sopor" - är han "hela den svenska fackföreningsrörelsen"?

Jag förstår att han vill ha sällskap, men vägrar tro att det blir rusning till den skamvrån. Varken Kommunal eller TCO har handlat eller uttryckt sig som han. Byggettans agerande i Vaxholm och de märkliga klausulerna om "granskningsarvoden" i byggavtalen har inte entu­sias­merat medlemmar i Vårdfacket. I själva verket förefaller man där mest generad över att fallet Vaxholm, som man nog uppfattar som ett missbruk av den svenska modellen, skall stå symbol för Sverige inför EU-domstolen.

Ännu mer förgrymmad är man i Danmark, som liksom Sverige hoppas kunna förlika kollektivavtalen med EU-rätten. Fallet Vaxholm uppfattas som ett sabotage mot den ambitionen. "En brutal makt­demonstration från den svenska fackföreningsrörelsens sida riskerar att skapa allvarliga problem för det danska arbetsmarknadssystemet", stod det i nyhetsbrevet Mandagmorgen (21/11) "Om den danska och nordiska arbetsmarknadsmodellen skall överleva är det viktigt att vi inte brukar den till att jaga utländska arbetare ut ur landet", säger danska Metalls EU-rådgivare Jens Boe Andersen. "Det fackrättsliga systemet & ska garantera att EU-reglerna efterlevs och att en konflikt inte uppstår på grund av nationalitet. Annars raserar vi systemet", säger LO-mannen Per Klok.

"Hur man hanterar arbetskraftens ökade rörlighet är en fråga på liv och död för fackföreningsrörelsen", skriver Tomas Lappalainen i Aftonbladet. Det är bara att hålla med. Den europeiska integrationen har inte åtföljts av något fackligt samarbete värt namnet. De flesta facken försvarar var sitt revir, när de inte som i Vaxholm bekämpar varand­ra, vilket ger arbetsgivarsidan än vidare svängrum. (Vem, tror Bror Perjus, skrattade bäst när ombudsmän ropade "Go home!" till andra arbetare?)

Det får bli mitt svar till alla dem som krävt besked om eventuella minimilöner eller andra lösningar. Det borde de berörda få avgöra, om så via tolk. Tänk om Byggnads använde en bråkdel av de miljoner man spenderar på partilobbying till facklig internationalism.

Det finns förebilder. Diskaren Enrico till exempel blev trots allt inte lämnad i sticket. "Knack, knack, god dag, jag heter Mohammad Anoushfar­ från facket. Genom att sparka Enrico har ni brutit mot lagen om anställningsskydd, paragraf 4, 6A, 8, 10, 11 samt 30. Vår medlem skall ha en månadslön och ni skall utge skadestånd till honom och till facket. Det är vår ståndpunkt. Och nu skall vi förhandla, ty sådan är seden här i landet."

Ungefär så, och på lätt bruten svenska. De skrattade förstås. Sedan skrek de. Förhandla med nån Mohammad! Om nån svart­arbetande Enrico utan papper! Vi ringer polisen! Då gav Mohammad från Iran, som i sex år väntat på asylbeslut, dem en lång persisk blick och de insåg att polisen kanske inte var någon god idé. "Jag sade bara - skrik inte till mig för det här är facklig förhandling. Och de betalade både lönen och skadeståndet."

Så slutar den historien. Mohammad har en gång läst statsvetenskap, nu jobbar han på fabrik, helt vitt, 16.000 i månaden, och är på fritiden oavlönad förhandlare för Stockholms LS, som ingår i SAC, syndikalisterna, den enda fackförening i Sverige som välkomnar alla arbetare utan undantag. Förhandlingar med familjen Svensson om dagmamman Marias lön pågår ännu.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut