Undergången är nära, och vi får skylla oss själva. Apokalypsen drabbar mänskligheten kollektivt, det går inte att komma undan genom "Operation Grannsamverkan" i gated communities. Och drömmen om att Skandinavien ska få första pris i miljövänlighetstävlingen och till på köpet bli semesterparadis med Medelhavsklimat för att alla andra skitar ner så jävligt, den kan vi glömma. När polarisen smälter och Golfströmmen lägger av är det slut med det roliga för vår del också.
Men trots att vi närmar oss den globala undergången tillsammans är apokalypsen samtidigt en fantasi om ensamhet. Det gäller individualisterna också - ensam är sällan stark när det kommer till kritan. Och när klimatkatastrofens förpestade himmel rasar ner över våra huvuden kommer vi att vara ensamma tillsammans, som i en illustration av Gustave Doré eller som i Dantes inferno; våra kroppar vrider sig i muskelmassornas pinade kramp, knådade mot varandra i eld och kokande lava.
Om vi inte i stället fryser ihjäl, som i den sadomasochistiska sorgeromanen "Is" av den engelska författaren Anna Kavan, inneslutna i oss själva, förlamade av den klirrande dödskylan från en världsuppslukande istid.
Oavsett om vi går under i eld eller is, så finns det inget utrymme att trösta och kramas eller livsstilscoacha varandra. Allt vi kan göra är att iaktta varandras lidande samtidigt som vi underkastas vårt eget. Det påminner faktiskt lite om livet som det redan är.
Skillnaden mellan apokalyps och vardagsliv är snarare en gradskillnad än en artskillnad. Apokalypsen är redan här, och det är själva flyktbehovet som är vårt helvete. Men alla desperata aktiviteter som leder till jordklotets död - hysterisk konsumtion, ständigt behov av action, skitdyra bilar och flygresor till Thailand och New York - är bara symtom. Själva sjukdomen är ett djupare helvete: skräcken för tomhet och tristess, det vill säga skräcken för den existentiella ensamheten.
Men det finns trots allt hopp: där den improduktiva och passivt aggressiva konsumtionen samtidigt skyr och göder ensamheten lever alla skapande verksamheter av ensamhet, ibland så till den grad att författaren eller konstnären själv blir ett asocialt monster, som till exempel den amerikanske skräck- och fantasyförfattaren H P Lovecraft. Denne misantropiske enstöring, med sin storhetstid under 1900-talets första decennier, har fortfarande ett enormt inflytande på litteraturen.
H P Lovecraft var depressiv, sjuklig, uttråkad och ensam, han hade knappt några polare och ett visset kärleksliv. Följaktligen är hans noveller svårartat misogyna, puritanskt moralistiska och primitivt främlingsfientliga. Men de är samtidigt storartad litteratur, och ingen har hittills kunnat matcha den klumpiga och oroande skönheten i Lovecrafts undergångsvisioner, där ett iskallt kosmos befolkas av frånvända gudar, förgörande krafter från urtida civilisationer, hotfulla freaks, levande lik i olika stadier av förruttnelse och diverse odefinierbara missfoster med grava kommunikationsproblem.
Den kontroversielle franske brutalrealisten Michel Houellebecq känner såklart igen en annan misantrop när han ser honom, och i sin essäbok, "H P Lovecraft - emot världen, emot livet", skriver han om Lovecrafts verk: "Få människor har varit så totalt genomsyrade av den absoluta intigheten i all mänsklig strävan. Universum är bara en flyktig uppsättning elementarpartiklar. En övergångsform mot kaos. Som till sist kommer att segra."
Houellebecq ser också på Lovecrafts rasism med öppna ögon, som ett ovanligt tydligt exempel på vad alla former av främlingsfientlighet egentligen handlar om: Lovecraft "återför helt enkelt rasismen till dess egentliga och djupaste källa: rädsla."
Lovecraft är alltså inte genialisk trots sin rasism, utan tack vare. På så vis är hans texter ett program för självrannsakan, för de pekar på främlingsfientligheten i oss alla, den främlingsfientlighet som vid sidan om psykopatkapitalismens jakt på cash är vårt enda, minst sagt tveksamma skydd mot den existentiella ångesten. Lovecraft stannar inte vid rasismens yta, han styr in mot rädslans grundvalar. Och trots att hans universum kryllar av gudar är de stenhårda och iskalla, döda för oss; det är en ateistisk och materialistisk värld.
Det är faktiskt ett rätt hårt jobb att vara ateist, eftersom det naturligt infantila behovet är att hoppas på tröst från ett förstående omkramningsväsen. Det är svårt att föreställa sig ett kosmos utan känslor, ett universum utan empati, eftersom man själv är mer eller mindre empatisk, åtminstone mot sådant som liknar en själv.
Men Lovecrafts texter visar fram en annan strategi än att börja tro på Gud. För att stå ut med min egen ensamhet måste jag uthärda att andra kan se på mig med samma kyla som jag kan se på dem, jag måste stå ut med att inte alltid tycka om eller vara omtyckt. Som när jag känner hat mot massmördare och pedofiler eller bara allmänt oengagemang mot insekter och växter jag råkar kliva på, när jag betraktar levande väsen jag inte kan känna igen mig i som om de vore döda ting. I det läget är min egen blick lika kall som blicken ur Lovecrafts kosmos. Det är en blick jag måste leva med och härbärgera, men vara försiktig med att omsätta i handling, eftersom förmågan att respektera det avvikande utan att kräva respons ligger farligt nära fientlighet och mordlust.
I den svenska samtidslitteraturen arbetar flera författare med just detta: att tvinga mig som läsare att acceptera, stå ut med och balansera det inre Lovecraftmonstret, den oempatiska främlingen som kanske är jag själv. Poeten Johan Jönson skriver om den genomruttna individen, om maktekonomiernas baksida och om det obehagliga alternativet till hjärndöd shopping: det oförsonliga och suicidala självföraktet. I Mara Lees poesi är skillnaden hårfin mellan omsorg och våld.
Eva Kristina Olsson iscensätter i flera av sina diktsamlingar civilisationens kollaps och människans övergivenhet i det oändligt utdragna, apokalyptiska ögonblicket, som här, ur "Jag bryter hänget":
Den bara mänskans bara kropp
alla trådarna hur de bryts av
mänskans kropp
alla skyddande ben och armar
har Brutits
från min kropp
kölden är himmelens sanning …
Och i höstas gav Agneta Klingspor ut den bittra och förtvivlade verksamhetsberättelsen "Går det åt helvete är jag ändå född". Här är Dantes inferno geografiskt placerat på Söder i Stockholm, den empatilösa blicken tillhör makthavare och medier, i sin tur hantlangare till pengarna, dessa döda objekt som styr världen. De värdelösa krypen, byltena som ligger och dör på gatorna utan att någon orkar bry sig, är fyllon, uteliggare och fattigpensionärer.
Författaren själv befinner sig på gränsen, hon åkallar sin empatilöshet för att hålla eländet ifrån sig, men håller samtidigt på att bli lika eländig själv, fullkomligt obrukbar ur samhällsekonomiskt perspektiv och dessutom rättshaveristisk, gnällig, otrygg och pank. Klingspor visar skrämmande tydligt att det inte behövs någon omväg över skräck, fantasy eller ens poesi för att gestalta apokalypsen, det räcker med att vara realistisk.
Precis som i Dorés eller Lovecrafts helvetesvärldar är människorna hos Klingspor ensamma tillsammans, som när författaren med desperat avgrundshumor motvilligt försöker komma på några tröstande ord till en omkullramlad alkis: " … det enda som dyker upp är en notis om Ronald Reagan som i alzheimersk förvirring fiskade upp en modell av Vita huset i sitt akvarium och sa ’Den här har något att göra med mig, men jag vet inte vad, så help me God’."
Apokalypsen är det bortträngdas återkomst. Det finns bara en utväg, och det är att dra fram fasan i ljuset innan den anfaller på eget bevåg. Som Houellebecq skriver: "Sök dig ända ner till botten av bristen på kärlek", det vill säga till den ensamhet som varken ger kickar, bekräftelse eller vinning. Där finns utvägen ur vårt överhängande inferno, och kanske mer än så: en ny sorts respekt för världen.