Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ensamhetens utsiktslösa väntan

Är det möjligt att vara människa utan relationer? På årets sorgsnaste dag skriver Ann Heberlein om vårt behov av andra för att vakna som etiska och existentiella varelser.

Ibland läser man en notis om någon som legat död i en lägenhet i månader utan att ha blivit saknad av en enda människa. Pensionen fortsätter att komma och räkningarna dras via autogiro och så länge en individ sköter sina ekonomiska förpliktelser, vilket strängt taget är det enda som förväntas av en medborgare i dagens Sverige, finns ingen anledning till oro. Eller så hör man talas om en kvinna som lever ensam med sina katter i ett litet torp någonstans i decennier, isolerad och stinkande. Man ryser lite. Man tänker: Tänk att det finns människor som är så ensamma. Det är verkligen förfärligt. Det är skamligt. Det är ovärdigt. Enligt svenska djurskyddsregler ska hundar få sitt sociala behov tillgodosett dagligen. En människa däremot får vara ensam hur länge som helst. En häst ska garanteras sällskap av en annan häst. Det går inte att lagstifta om mänskligt sällskap. Med människor och ensamhet förhåller det sig annorlunda. Vi måste lösa vår ensamhet själva.

Ensamheten är skamlig. Det är status att ståta med en stor vänkrets, ha ett hektiskt socialt liv, hundratals vänner på Facebook, bli retweetad på Twitter, bjuden på fester och middagar och vara med i bokcirklar och ölsällskap. Den tyske filosofen Odo Marquard hävdar i ”Plädoyer für die Einsamkeitsfähigkeit” att vi förlorat vår förmåga att vara ensamma. Allt måste vi göra i sällskap – vi kan, skriver han, varken äta, sova, läsa, skriva, arbeta, bo, tänka, tala, tiga, gråta eller vara lyckliga ensamma längre. Allt måste göras och delas med andra. Marquard tycker att detta är ett problem. Han betraktar förmågan att vara ensam som ett tecken på andlig mognad.

Det finns ju olika sorters ensamhet, förstås. Det finns en spänning i begreppet ensamhet: det finns den önskade ensamheten, den nödvändiga ensamheten som Marquard avser, den som konstnärer, filosofer och författare behövt och önskat och så finns det den andra ensamheten, den oönskade, tragiska ensamheten, den som inte föder stora tankar, konst och litteratur utan bara skam och ångest. Tämligen ofta är dessa två ensamheter könade. Den första typen av ensamhet är manlig. Manliga konstnärer, tänkare och vetenskapsmän: det ensamma, manliga geniet som i ensamhet uträttat storverk och den ensamma (galna) tragiska, kvinnan. Kanske för att kvinnor traditionellt definierats genom sina relationer – som dotter, maka och mor – medan mannen definierats med hjälp av sina prestationer och gärningar?

Den ensamma kvinnan är något av en anomali, naturvidrig. Hon är Bridget Jones som hetsäter glass medan hon väntar på mr Right, samtliga kvinnor i ”Sex and the City”som missbrukar shopping/sex/drinkar, hon är Miss Lonely Heart i Hitchcocks ”Fönstret åt gården”. Den ensamma kvinnan skildras ytterst sällan som ett starkt, självständigt subjekt. Hon använder inte sin ensamhet åt att tänka och skapa. Hon väntar. I allmänhet på en man som ska fylla hennes sköte med sperma och liv med mening. En ensam kvinna är övergiven, utan mål och mening.

Bridget Jones är fjärran Bertrand Russels högstämda tankar om betydelsen av ensamhet i essän ”Att vara modern”: ”En viss isolering både i rum och tid är en väsentlig förutsättning för att alstra det oberoende som behövs för de allra viktigaste arbetsuppgifterna.” Russel menar, precis som Marquard, att ensamhet är nödvändig för intellektuell verksamhet. Kvinnor har traditionellt inte tillerkänts någon intellektuell verksamhet av större vikt så då är det väl inte så konstigt att den kvinnliga ensamheten betraktats som tragisk snarare än kreativ. Den kvinnliga ensamheten är bara tom väntan.

”Jag är nu ensam i världen, har inte längre någon bror, granne, vän eller gemenskap annan än mig själv. Men jag, avskild från dem och allt annat, vad är jag? Det är det som det återstår för mig att undersöka.” Så inleder Jean-Jacques Rousseau det som kom att bli hans sista bok, ”Den ensamme vandrarens drömmerier”. Han beskriver ett tillstånd helt utan relationer – ungefär som en varannanveckorförälder känner sig när barnen åkt och hemmet ekar tomt. Vem är jag nu? När jag inte är mamma? Hustru? För Rousseau är det relationslösa en befrielse. Han är färdig med människorna. Han har släppt sin neurotiska upptagenhet av andras åsikter angående hans person. Ingen kan längre göra honom varken ont eller gott. Han varken fruktar eller hoppas längre något. I denna sista skrift har han bara sig själv. Han är ensam, och det är gott så.

Rousseau gav sig alltså i kast med sin ensamhet som ett forskningsprojekt. Han ämnade undersöka sitt jag, finna sig själv, bortom relationer och gemenskaper. Jag är inte säker på att det är rätt väg. Nietzsche skrev att han valde att gå in i ensamheten eftersom han inte ville ”dricka ur samma brunn som alla andra”. Jag tänker att det handlar om något annat – om att isolera sig för att värna och finna originella tankar snarare än att finna sig själv. Är det möjligt att finna sig själv, att vara människa, utan andra människor, utan relationer? Är inte en människa utan andra människor, som Aristoteles sade, antingen en best eller en Gud? Den dialogiska filosofin, med företrädare som Buber, Levinas och Ricoeur menar att mötet med den Andre är nödvändigt i vårt människoblivande. Vi behöver varandra, för att vara människor, för att förstå oss själva, för att känna ansvar, för att vakna som etiska och existentiella varelser. Det tror jag på.

Ändå är vi ju ensamma, män som kvinnor, filosofer och författare, lika isande nu som då Rousseau skrev följande rader i ”Den ensamme vandrarens drömmerier”: ”Här är jag alltså, ensam i världen. Jag lever här, som på en främmad planet, som jag fallit ned på av en slump.” Den existentiella ångesten, främlingskapet, kommer vi inte undan, hur många partners, barn och vänner vi än har. Ensamheten är inte (bara) ett fysiskt tillstånd. Den djupa existentiella ångesten som är ett av våra grundvillkor kämpar vi mot: vi behöver gemenskap, gemensamma övertygelser, ideologier, riter. Erich Fromm skriver i ”Flykten från friheten”: ”Gemenskapen med världen må vara av ädelt eller trivialt slag, även den enklaste gemenskap är oändligt att föredra framför ensamhet.”

Vi besvärjer mörkret och vi bekämpar ensamheten. Ibland så ihärdigt att vi glömmer bort vem vi själva är. Varje ensam stund fylls med kommunikation, blått ljus, knatter, ord som sänds ut i en tom rymd till tusentals möjliga mottagare som kanske, kanske inte, ser och läser, ser dig, bekräftar dig, skingrar din ensamhet. När allt kommer omkring är du ändå ensam med din skärm och i ditt huvud. Dit in kan ingen komma. Ändå är det som Roland Barthes skriver i ”Sorgens Dagbok”: ”Ensamhet, att inte ha någon som man kan säga detta till: jag kommer hem då och då eller som man kan ringa till och säga: hej, jag är hemma”. Så enkelt, och så svårt är det också.