Alla tiders huvudjägare

I uggleupplagan av Nordisk familjebok 1904–1926, för övrigt den mest omfattande svenska encyklopedin genom tiderna, kan man under uppslagsordet Hufvudjakt läsa att den bland många folkslag utbredda övertron kring männi­skohuvudet i vissa fall kan få ett primitivt uttryck i en önskan om att ”ega så många skallar som möjligt”. Detta är bakgrunden till huvudjakten bland nagafolken på Asiens fastland, bland folkslag på de ostindiska öarna liksom på Nya Guinea, på Salomonöarna och i Amerika. Sin höjdpunkt har huvudjakten nått hos ­dajakerna på Borneo, om vilkas låga vanor encyklopedin har en hel del att säga.

En större samling mänskliga skelettdelar paketerade i lådor påträffades år 1996 i Uppsala universitets förrådslokaler. Samlingen omfattar bland annat ungefär 3 000 mänskliga kranier och många gipsbyster av människohuvuden. Den information som hittills har gått att få fram visar att samlingen tillhört anatomiska institutionen i Uppsala och samlats under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Den magasinerades under 1950-talet och för en tid sedan tog Historiska museet emot en stor del av den. Uppgifter om samlingen kan spåras i en katalog, ”Museum Anatomicum Upsaliense”, som visar att skallarna kommer från Lappland (samiska), Egypten, Grekland, Grönland, Indonesien, Italien, Mikronesien, Hawaii, Norge, Peru, Polen, Kolahalvön, Spanien, Sri Lanka, Sudan och säkert flera länder. De flesta kranierna kommer dock från kyrkogårdar i Uppsala och bland annat även Gotland.

Hur kom då alla dessa skallar till Uppsala? Vem samlade in dem och varför? Vad har de använts till? Vad ska vi göra med dem i dag? Till att börja med kan man ju lätt se att de största huvud­jägarna för hundra år sedan inte alls var dajakerna på Borneo utan västerländska vetenskapsmän och resenärer. Det sena 1800-talets antropologi var väldigt intresserad av att jämföra människor från olika delar av världen för att se hur de skilde sig åt och undersöka hur man kunde dela in mänskligheten i prydliga grupper, helst raser. Skallar ansågs vara det bästa studiematerialet och anatomiska samlingar skulle byggas.

Därför finner vi personer som zoologen och forskningsresanden Erik Mjöberg, under 1910- och 20-talen i full färd med gravplundring och likskändning av värsta slag i Australien för att komma åt skallar som han smugglade till Sverige. Den välkände entomologen, arkeologen och etnografen Hjalmar Stolpe samlade också på sig just skallar då han deltog i ångfregatten ”Vanadis” världsomsegling 1883–1885. Huvuden grävdes fram från gamla gravplatser vid strandhugg i Sydamerika och på Hawaii. De hamnade sedan i Uppsalasamlingen. Folk som Mjöberg och Stolpe var systematiska samlare av skallar även om de också samlade på sig många andra slags föremål. Skalljakten var i det stora hela egentligen varierad, men alla verkar ha varit ute efter huvuden vid den här tiden. Missionärer och ambassadörer likaväl som affärsmän och turister.

Skallsamlingarna och den rasbiologi som utvecklades med dem som studie­material gick visserligen framåt under 1800-talet men fick en helt ny fart och laddning under 1910-talet. Rasbiologen Hans Günther, senare en av det nazistiska Tysklands centrala rasforskare, undervisade i en anatomisk samling i Uppsala 1924, förmodligen den som till delar nu finns på Historiska museet. Gipsbysterna ur samlingen kan omfatta dem som rasantropologen Gaston Backman, författare till den ökända artikeln ”Negrer” i uggleupplagan av Nordisk familjebok, lånade ut till Herman Lundborgs ”Folktypsutställning” som turnerade i Sverige 1919 och var en av inkörsportarna till grundandet av Rasbiologiska institutet ett par år senare. Ett tänkt anatomiskt museum, kanske omfattande Historiska museets kranier, omnämns i Gunnar Brobergs historik över detta institut.

Under 30- och 40-talen bytte ras­antropologin delvis kurs mot en mera socialmedicinsk inriktning. Den öppet antinazistiske ärftlighetsforskaren Gunnar Dahlberg efterträdde Lundborg som chef för Rasbiologiska institutet 1935. Den skallbaserade forskningen fasades ut och dess studiesamlingar magasinerades och musealiserades. I brungrå papplådor har de bidat sin tid i mörka lagerhörn.

Ett halvt sekel senare har en ny huvudjakt startat. Företrädare för de grupper som kranierna en gång kom ifrån vill nu ha sina förfäders skallar. Det är viktigt att vara glasklar med att detta inte är samma sak som det till stora delar rasbiologiskt motiverade tidigare samlandet. Fast lika säkert som att de inte är rasbiologi så är de nya kraven och händelseutvecklingarna liksom det gamla samlandet inskrivna i större sammanhang kring skapandet av vi och dom.

Den gamla rasbiologin handlade om att med nationella varianter frammana ett vitt, västerländskt vi som stod på toppen av den evolutionära skala där alla andra, som samerna eller som dajakerna med sin primitiva huvudjakt, kunde inordnas på lägre pinnhål. Detta förutsatte samlandet och uppordnandet på rätt sätt av såväl vårt som de andras kulturarv, däribland mänskliga kvarlevor som skallarna. De ”nya” processer där ursprungsfolk, tidigare marginaliserade minoritetsgrupper, regionala väckelserörelser och faktiskt också nationalistiskt nyväckta stater, kräver tillbaka just detta kulturarv från de museala historietemplen följer intressant nog ofta en liknande grundlogik där en gemensam kultur och identitet, ett vi, ska byggas baserat på konstruktionen av det gemensamma arvet.

Skallarna och många andra kulturarvsföremål visar sig vara mycket mer än döda objekt i museimagasin. Dessa föremål katalyserar sociala och politiska processer. De blir samhällsbyggande. Att samla handlar i grunden om att ta föremål ur sitt sammanhang och infoga dem i ett nytt sammanhang med nya regler och meningar – samlingens. Yrvakna museer som betraktat sina saker på det gamla sättet måste nu fundera på hur samlingens sammanhang inte var så definitivt och evigt som man tänkt. De svenska skallsamlingarna har uppmärksammats igen och under 2004 lämnade Etnografiska museet tillbaka Erik Mjöbergs aborigins­ka skallar. Historiska museet håller på att återlämna skallar som samlats av Hjalmar Stolpe till grupper på Hawaii och ett samiskt kranium från Uppsalasamlingen till de svenska samerna.

Föremål är inte besjälade, men de kan bli kraftfulla agenter i sociala och politiska förändringsprocesser. Museernas samlingar har en social dimension och dynamik som aktiveras i globaliseringen. Kunskapen om skallsamlingarna och om många andra laddade föremål blir nu betydelsefull för att kunna föra en informerad diskussion kring nya frågor och anspråk. Denna diskussion är viktig och handlar ytterst inte om vilka regler, lagar och klassifikationssystem vi ska ha för kulturarvet utan om hur vi vill ha vårt samhälle och vår värld. Kulturarv kan användas för att konstruera rena, avgränsade och exkluderande samhällen och grupper där alla inte passar in. Om vi i brist på bakgrundskunskap och förmåga till mogna överväganden uppfyller anspråk som syftar till det är vi kanske inte bättre själva.

I takt med att ljuset nu åter faller på mörkade delar av det tidiga 1900-talets vetenskap och kultur blir kunskapen om samlingarna också viktiga i en ny historieskrivning om den tiden och vad den betytt för vårt nu. Vad representerar alla dessa huvuden? Några av skallarna i Uppsalasamlingen beskrivs som insamlade efter utrotningsslaget vid Omdurman 1898 då brittiska kolonialtrupper massakrerade en sudanesisk armé. Vem strövade omkring på slagfältet och tog till vara dem? Hur hamnade alla kranier från Uppsalas kyrkogårdar i samlingen? För att inte tala om skallarna från Italien, Polen och Indonesien? Vad kan denna huvudjakt och dess materiella kulturarv i dag säga oss om det tidiga 1900-talets Sverige, dess världsbild och vetenskap? Är skallarna bara en viss grupps kulturarv eller är de också viktiga för att förstå 1900-talets mörka sidor?

Kolleger säger mig för övrigt att skallen av en ”svensk” lär finnas i danska Nationalmuseet. Ska vi kräva tillbaka den? Eller kanske låta bli?