Björklund visste att hon såg världens ordning i miniatyr. De vita kropparna bärs till templet. De mörka kropparna nöjer man sig med att identifiera med olika kroppskännetecken …
Hon satte också fingret på årtiondets grundfrågor. Under 00-talet kom politiken att handla om sorteringen av kroppar – och kulturen om hanteringen av onämnbara katastrofer.
Från och med september 2001 fick även de privilegierade vänja sig vid att bli visiterade, granskade och sorterade. Av med skorna och skärpet, töm fickorna, öppna väskorna, raska på! Några meter bort i flygplatsens avgångshall stod inte sällan beväpnade soldater och övervakade sorteringsprocessen. Avvikande fördes till särskilda förhörsrum.
Nu kom även täta rapporter om vilka öden som drabbar den bortsorterade delen mänskligheten, när denna trotsar världens gränser. Sinnebilden är den lilla gummibåten med 78 afrikanska passagerare som i augusti 2009 styr mot Italiens kust, när bränslet tar slut. Ingen kommer till undsättning, därför att Italien infört förbud mot att hjälpa flyktingar in i landet. I båten är snart vattnet slut. Man dricker saltvatten. Man dricker sin urin. De flesta dör av törst innan båten bogseras in och fem överlevande stapplar i land.
Årtiondets litteratur, film, konst och fotografi fattade posto i vändkorset mellan stater och territorier för att följa sorteringen. Ett huvudverk på Dokumentautställningen 2002 var Chantal Akermans fantastiska videoinstallation ”From the other side” om gränsen mellan USA och Mexiko. I filmen började det med Lukas Moodysons ”Lilja 4-Ever” (2002), där den ryska flickan blir allt mindre människa och alltmer varukropp för varje gräns hon passerar. Det fortsatte med Alejandro Iñárritus ”Babel” (2006), där vita och bruna kroppar snuddar varandra över taggtråden, och slutade med Neill Blomkamps ”District 9” (2009) som förespeglar en världsordning där minoriteterna sätts i läger.
Även John Ajvide Lindqvist träffade tidens formel i romanen ”Hanteringen av odöda” (2005). Välmenande svenska myndigheter låter en ny människokategori – de odöda, eller ”omlevande” – flytta in i ett särskilt stadsreservat dit tillfarterna snart spärras av.
I dag är det inte längre staden, utan lägret som utgör Västerlandets paradigm, skrev den italienske filosofen Giorgio Agamben i den bok som säkerligen präglade 00-talets intellektuella debatt starkast: ”Homo sacer. Il potero sovrano e la nuda vita”, (Homo sacer. Den suveräna makten och det nakna livet).
Agamben talar om ”det biopolitiska paradigmet”: den absoluta makten möter den absoluta maktlösheten i en zon där lagen alltid anpassas till maktens behov. Och maktens behov kommer ytterst till uttryck i sorteringen av kroppar, som i Guantánamobukten eller som i det Sverige Gellert Tamas skildrade i ”De apatiska” (2009).
Sant, 00-talets politiska makt var inte unik i sitt behov av att identifiera, sortera och lagra människokroppar. Varje makt tar sig den rätten. Men den var unik i att den gjorde sorteringen till högsta prioritet.
För att förstå varför det blev så får vi övergå till årtiondets andra grundämne, hanteringen av katastrofer. Där skulle vi kunna börja med Andreas Malms bok om klimatförändringen, ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” (2007), eller också med Cormac McCarthys postapokalyptiska roman ”Vägen” (2006), korad till decenniets bästa av brittiska och amerikanska kritiker. Eller varför inte med några rader ur ”Restaktivitet” från 2007 av Johan Jönsson, den svenska poet som låg närmast 00-talets samtidskänsla:
444. Man utövar plåga. Det är en lek. Det gäller att ha fiender. Att utveckla förakt. Att döda. Att upprepa dödandet.
445. Som två självmordstorn.
446. Det måste vara minst två.
447. Och himmel och hastighet.
448. Och död som vill död.
449. Och död som gör död.
450. Och vi.
451. Som repeterar njutningen.
Hos John Ajvide Lindqvist utlöses de odödas invasion av en onaturlig värmevåg. 00-talets estetiska fantasi och kulturella tolkningsförsök handlade ofta om att definiera händelser som inträffade liksom för första gången och därför inte lät sig sorteras in i något av det historiska arkivets färdiga fack.
Begrunda följande serie. 1. En liten grupp sammansvurna kapar fyra flygplan och flyger in i Pentagon och World Trade Center. 2. En flodvåg av mytiska dimensioner dränker hundratusentals i Thailand, Indien och Indonesien. 3. En viss mängd koldioxid börjar göra stora delar av planeten obrukbar och obeboelig. 4. Ett lands bolånemarknad visar sig vara så konstruerad att den orsakar den värsta ekonomiska krisen sedan 1929.
Inget av detta är obegripligt. Tvärtom kunde forskarsamhället pedagogiskt förklara samtliga fenomen. Många hade dessutom varnat för att det skulle ske.
Men även om vi kände orsakerna och kunde förutse händelserna hade ingen anat följderna. Ibland är det helt enkelt så att historien inte kan förklara samtiden, skrev fransmannen Tocqueville. Han syftade på franska revolutionen. Hela förloppet från stormningen av Bastiljen till Napoleons statskupp kunde förklaras, men förklaringarna sa ingenting om förloppets väldighet.
I 00-talets filosofiska debatt förekom ofta begreppet ”det singulära”, en beteckning på något som går bortom lag och förklaring. Beror det på att 00-talet var de singulära händelsernas tid? Ett årtionde av händelser som förvisso kunde härledas bakåt, som rent av kunde förutses och undvikas, men som när de väl inträffade överträffade allt förstånd och alla teorier?
Man kan säga det enklare: 00-talet gav en påminnelse om samhällets skörhet. Ett av offren var nyliberalismen som sådan. Vem tror i dag att alla får det bättre om staten drar sig undan och samhället görs om till marknad? 00-talets sista år gick ekonomipriset till Nobels minne till en forskare som visat att kollektivt nyttjande kan vara mer rationellt än privat ägande.
Efter tsunamin begärde de drabbade statlig undsättning. Men svenska UD misslyckades, liksom den amerikanska staten misskötte sig grovt i New Orleans efter ”Katrina”. Efter tre decenniers avregleringar och privatiseringar var staten oduglig. Och medborgaren som politiskt subjekt hade förvandlats till medborgaren som kund, fråntagen all sin makt förutom den hon utövade när hon köpte kravmärkt. Katastroferna som bröt in visade folk att deras samhälle låg som tunn is under deras fötter. Det behövdes bara en liten stöt innan de skulle falla igenom.
Samhället är skört. ”Och nu tar man också ifrån oss sjukförsäkringen och apoteken.” Vi faller igenom isen. Undra på att tiden sjöd av längtan efter en räddande auktoritet. I inget decennium sedan 1930-talet har journalister och massmedier varit så fixerade vid stora män och kvinnor – som om människors väl och ve hängde på överheten. Kanske har det gått så långt att det faktiskt är auktoriteterna, och endast de, som håller i samhällets trådar, medan den motsatta tanken, att samhället hålls ihop av demokratin, folkmakten, ter sig verklighetsfrämmande.
Så blev högerns samhällsidé under 00-talet auktoritär, fixerad vid ledare och ledande värden, samtidigt som vänsterns samhällsidé, i den mån den inte försvann, blev militant. Båda lägren försökte orientera sig i ruinerna efter nyliberalismens chockdoktrin, om vilken Naomi Klein skrev en av decenniets bästa samhällsböcker. Båda lägren ställde samma fråga – Vart tog samhället vägen? – men gav olika svar. Samhället har lösts upp i multikulturalismens virrvarr, svarade högern. Det utplånades när allmänningarna såldes ut, svarade vänstern.
Båda lägren efterlyste också en förstärkning av samhällsgrunden. 00-talets stora debatter kom ofta att handla om högerns förslag: behovet av kanon, starkare värden, säkrare gränser och färre muslimer. Vänstern å sin sida återvände gärna till historien och valde att spegla sig i en annan tid, då samma fråga om samhällets fortbestånd och förändring var akut.
Så kom det sig att sextonhundratalet – av Peter Englund kallat ofredens år – blev ett av decenniets sexigaste ämnen. Skaror av filosofer, idéhistoriker och historiker återvände till den härjade period då nationalstaten i modern form uppstod efter trettioåriga kriget och tänkarna grubblade över hur man bygger ett stabilt samhälle.
I Sverige skrev Gunnar Wetterberg om statsgrundaren Axel Oxenstierna, Peter Englund om drottning Kristina och Karl X Gustav, Fredrika Spindler om filosofen Spinoza, Maria Johansen om Thomas Hobbes och Cecilia Rosengren om den bortglömda Anne Conway. Utomlands sysslade var och varannan tongivande filosof, inte minst nämnde Giorgio Agamben, med tänkare som Spinoza och Hobbes, som intresserade sig för instiftandet av politisk makt och övergången från oordning till samhälle. Och på teatern var Bertolt Brechts pjäs om Mor Courages irrande mellan trettioåriga krigets frontlinjer en av decenniets mest spelade.
Ska man kora 00-talets stora kulturikon ska man därför inte fästa sig vid sådana som Michael Jackson eller Paris Hilton, utan vid Thomas Hobbes starke man Leviathan, som synligt eller osynligt eggade på 00-talets fruktan för katastrofer men också dess längtan efter frälsning. Leviathan var den suveräna hjälten som gick i krig mot terrorn och syntes i folkens längtan efter en stark furste. Men han var också periodens antihjälte, symbol för den oåtkomliga diktatur som högt över folks huvuden men ändå i demokratins namn invaderade länder, lade ner företag, orsakade kriser, kastade ut folk på landsvägen – och sedan återvände till sin borg med en rejäl bonus. Denna makt fordrade tidvis absolut lydnad även när det gäller våra känslor, något som Mikael Löfgren beskrev i årtiondets mest minnesvärda kulturartikel, ”Den globala sorgens diktatur” (2001).
Att Michael Hardts och Antonio Negris ”Empire” (2000) blev 00-talets filosofiska bästsäljare berodde på att den lyckades ringa in denna nya maktform. De kallade den kort och gott ”Imperiet”. I sin nästa bok satte Hardt och Negri namn på motmakten, som de kallade ”Multituden” (2004). Därmed avsåg författarna myllret av sociala och politiska rörelser som i bästa fall skulle kunna instifta en ny sorts global demokrati. Hur ett sådant samhälle kan fungera beskrev de så i en tredje bok som utkom 00-talets sista höst, ”Commonwealth”.
Så står Imperiet (eller Leviathan) mot Multituden (eller folkrörelserna) som möjliga motpoler i en ny världsordning. Filtrerar man detta scenario genom sin geopolitiska fantasi är det lätt att se hur den ena polen kan svara mot ett Kina där man i kommunismens namn förverkligat en totalitär kapitalism, medan den andra polen kan svara mot ett Latinamerika som under 00-talet myllrat av experiment i demokrati.
I Paris på decenniets sista utlandsresa köper jag Alain Berthos bok ”Le temps des émeutes” (Upploppens tid). Den visar att antalet våldsamma upplopp ökat i världen de senaste åren. Bertho drar slutsatsen att vi trätt in i en ny politisk cykel. Ingen vet vad revolterna kan leda till, men faktum är att folk i allt högre grad protesterar, gärna våldsamt – mot polis, stat, religioner, överhet, invandrare, rasism, priser, inflation, arbetslöshet eller vad som helst. Bertho ger empiriskt belägg för Hardts och Negris föreställning om den mångformiga multituden. Överallt sätts människor i rörelse, därför att isen brustit.
Nu är årtiondet snart över och det nya börjar med kungligt bröllop. I medieflödet dras min uppmärksamhet till ett par nyheter som klargör tidens bägge grundfrågor med grotesk skärpa.
Hanteringen av katastrofer: New York-tidningen Village Voice förutspår att en del av 10-talets mode- och sextrender kan sammanfattas med formeln: ”Fuck the Apocalypse!”
Sorteringen av kroppar: I Coccaglio i norra Italien beslutade stadsfullmäktige nyligen att man i år ska fira en ”White Christmas”. Före jul ska ortens alla 400 invandrarfamiljer få hembesök av polis som ska kontrollera deras uppehållstillstånd. Stadens majoritet talar stolt om ”Operazione Bianco Natale”.