I dörren finns ännu märken av svärdet. Kanske var de nervösa eller uppspelta när de stormade in genom dörren, bakband kommendanten och inväntade slutstriden mot den moderna världen. Med en rysning eller med vemod eller något annat kan man själv lägga handen på svärdsmärkena som ärr från en annan tid, en tid som har blivit oss främmande eller nästan obegriplig, och ändå en tid som lever vidare och verkar i dag. Men låt oss börja från början.
Historien är välkänd. År 1970 besökte den japanske författaren Mishima Yukio militärförläggningen Ichigaya i Tokyo; i dag är den inte bara garnison utan rymmer också Japans försvarsdepartement. Någon förevändning för besöket hade han, förstås, och man säger inte nej till en stor författare som vill besöka en militärförläggning. Tillsammans med sin vän Morita och några andra i det paramilitära Sköldförbundet skulle han frihetsberöva garnisonens kommendant och barrikadera sig i dennes kontor, vilket de lyckades med, och sedan elda massorna av soldater till ett befrielsekrig mot det moderna Japan som för Mishima hade blivit en styggelse. Det senare gick inte särskilt bra.
Iförd ett band om pannan med den uppåtgående solen ställde sig den nationalistiske författaren på byggnadens balkong och höll ett brandtal till soldaterna. Svaret var förakt och avståndstagande. Mishimas revolt stöddes alltså inte av den kejserliga armén, och denna skymf hade bara ett enda möjligt slut. Sittande i rummet framför den vilt stirrande och bakbundne generalen, i rummet där svärdsmärkena alltjämt syns i dörrposten, tog Mishima sitt liv genom att skära upp sin mage.
Man vill kanske inte riktigt föreställa sig smärtan i det snitt som leder till att inälvorna väller ut ur magen, och enligt riten skall plågan kortas ned genom att en person står bakom den döende samurajen och hugger av dennes huvud. Men det är inte så lätt att halshugga någon; Mishimas vän försökte flera gånger utan att lyckas bättre än att bara sarga nacken svårt, varpå ytterligare en person avslutade det hela.
Det var inte bara slutet på Mishimas liv, utan också, för många, slutet för ett annat, heroiskt och grymt, kanske på en gång makalöst sofistikerat och barbariskt Japan. Nästan ingen ville ställa sig bakom upproret mot den moderna världen, nästan ingen ville ha den anakronistiska drömmen om en stålhård och ren stat. Man har spekulerat om Mishimas motiv: vissa har hävdat att han aldrig hade trott att militären skulle ställa sig bakom kuppen, utan att det helt enkelt handlade om ett tillfälle – ett skapat tillfälle, och det bästa tillgängliga tillfället – att utföra det som han så länge hade drömt om. Det stora dådet, den största handlingen. Döden. Självuppoffringen. Det traditionella självmordet, på japanska seppuku. Att offra sig själv var inte något att undfly; det var det högsta en man kunde göra.
För Mishima var det moderna Japan ett liknöjt samhälle av ljumma och blekfeta materialister som bara hoppades på en större bil och nyare maskiner, som inte längre vördade kejsaren, och som inte längre förstod de enkla och oförsonliga dygder som krigaren måste göra till sina. Lydnad. Kamp. Perfektion. Självuppoffringen. Och allra helst: döden.
Det var förstås ingenting som Mishima själv hade uppfunnit. En av hans förebilder, Yamamoto Tsunetomo, skriver i början av 1700-talet i verket ”Hagakure”, ”I lövens skugga”, att ”samurajens väg är döden. Det innebär att om man är tvungen att välja mellan livet och döden måste man snabbt välja döden”. Självuppoffringen var det största, och självuppoffringen blev allra mest verklig just i döden. I traditionell japansk kultur är detta ett väsentligt element. Att offra sig för sin härskare var samurajens väg, och därför var inte bara döden i strid utan också det rituella självmordet en heroisk handling.
Allt detta är nu långt borta, åtminstone i samhällen som tror på individen. Långt borta, på Sri Lanka eller i Saudiarabien, eller i Köln eller Birmingham, finns människor som vill dö för och i sin kamp. I humana samhällen tycks ingen vilja dö. Det gäller förstås också det kanske hövligaste, vänligaste, mest respektfulla nu existerande samhället, alltså Japan. Den europé som inte vid mötet med Japan har haft känslan av att möta en överlägsen civilisation, en överlägset civiliserad sådan, har inget sett och föga förstått. Och ändå lever på ett märkligt och nästan undangömt sätt självuppoffringens stränga påbud kvar som grunden för denna civilisation.
När Japan hade förödmjukats av förlusten i det som där kallas Stillahavskriget sattes militarismen, isolationismen och den överspända självhävdelsen på undantag, som en besvärlig gammal släkting. Den besvärlige gamle hade förstås sina försvarare, som Mishima Yukio, som inte längre kunde se några klassiska japanska dygder i det urartade velour- och tekniksamhället. Men självuppoffringens moral hade i själva verket bytt element, som ett evolutionärt språng mellan två livsformer.
Efterkrigstidens stora japanska under, den tekniska revolutionen och Japans inträde på scenen som ekonomisk stormakt, möjliggjordes genom att den uppoffring som skedde nu gjordes för det kapitalistiska företaget, som tog hand om de sina och deras familjer men också krävde nästan allt. Man har talat om ”företagskrigare”, och det är, i sin träighet, ett gott uttryck. Ett samhälle där var och en eftersträvar perfektion, verklig fulländning, och offrar sig för sitt arbete, har en enorm fördel gentemot länder där arbetsplatser, organisationer och andra människor betraktas som taxibilar som man stiger ur eller i efter behag och egen nytta. I den internationaliserade ekonomin kan därför den arkaiska antiindividualistiska dygden vara den största styrkan. Så lever det uråldriga förklätt i det samtida.
Och ändå har denna självuppoffringsmoral visat sig slå tillbaka mot samhället självt. Det kapitalistiska, industriella och efterkrigstida Japan har grundat sig i en familjestruktur där mannen försvinner på morgonen, arbetar hela dagen och kvällen, och kommer hem sent rusig av sömnlöshet eller alkohol, medan kvinnan stannar i hemmet och tar hand om barnen. Men den självuppoffringen för företaget och arbetet har slagit över i en annat, långt mer destruktivt och farligt offer. Familjen offras. Många gifter sig inte alls, många skaffar bara ett barn. Kvinnor vill inte utbilda sig och arbeta för att sedan bara bli mödrar och hustrur och inget annat. Så Japan krymper. I avfolkningsbygderna ser man bara gamla människor, i storstäderna ser man vuxna utan barn sovande i tunnelbanevagnarna på väg hem, människor som inte ser hur de skall kunna skaffa några barn eftersom sådana inte går ihop med arbetet.
Det finns förstås andra länder som har valt det utdragna demografiska självmordets väg och alltså slutat föda barn, som Spanien, där några politiker menar att invandring skall lösa hela problemet. Men i Japan anses inte det vara någon lösning. Den fullständiga uppoffringen för arbetet, det offer som var grunden för Japans alla framgångar, har visat sig vara dess akilleshäl. Ingen kan förena arbete och familj, och då offras familjen.
Den store japanske statsvetaren och filosofen Maruyama Masao skrev en gång om den japanska historien som geologiska skikt, med underjordiska, förhistoriska lager som grunden till allt som sker på ytan. Japan importerade sitt skriftspråk, konfucianismen, buddismen och sin modernism från utlandet; men alla dessa element i den japanska kulturen omformades och gavs en alldeles egen form. På samma sätt kunde landet byta statsskick och författning utan att det grundläggande egentligen ändrades. Också självuppoffringen bytte skepnad och fanns kvar. Det japanska svärdet, katana, är inte tveeggat; men självuppoffringens moral, grunden för Japans storhet, har visat sig vara det. Så lever det förflutna vidare, som märken i en dörr till en annan tid.