Första gången jag såg honom låg han med ryggen mot världen, sov, med knäna uppdragna, händerna gömda mellan benen, på en trottoar i San José. Det var inte förrän jag kom mycket nära som jag såg att det var en människa. Nästa gång jag såg honom satt han på huk i rännstenen, med byxorna kring fötterna. Ljusbrun sörja sprutade ur honom. Han blundade och höll krampaktigt i en plastpåse. Tredje gången jag såg honom satt han på en bit wellpapp och sträckte ut handen mot mig när jag gick förbi. ”Money, miss, money” sade han och jag gav honom alla kontanter jag hade i min plånbok. Det var nog gans-ka mycket. Mer pengar än han ägt på mycket länge. Jag vet inte vad han gjorde med mina pengar. Kanske köpte han mat. Kanske köpte han droger. Kanske tog han en överdos och dog. När jag gått runt hörnet plockade jag fram mina antibakteriella våtservetter ur handväskan, sådana som alla bar omkring på då när vi var rädda för svininfluensan. Jag torkade noga mina händer, med många servetter som luktade starkt av något antiseptiskt.
Lyckoforskning hävdar att en människa blir lycklig av att göra gott. En människa som gör gott är också en lycklig människa, eftersom goda handlingar bidrar till upplevelsen av att livet är meningsfullt. Resonemanget skaver – det där att allt, också godhet, måste motiveras med hänvisning till personlig vinst stör mig. Som om allt, alltid, handlar om individen och hennes välmående. Måste allt vara nyttigt? Borde inte just ”godhet” vara ett värde som är gott i sig självt? ”God” är enligt filosofilexikonet ”det mest generella värderande begreppet”. Omdömet ”god” kan fällas om ting, handlingar, personer och egenskaper och innebär att det bedömda, i någon mening, är fullkomligt. Kan någon handling vara fullkomlig i en värld som präglas av orättvisa? Jag vet inte. Jag känner mig i själva verket ytterst tveksam till möjligheten att vara god. Mina försök leder oftast till att jag känner mig smutsig, äcklad av den där sekunden av självgodhet som uppstår när man tycker att man gjort något föredömligt, ja kanske till och med altruistiskt.
Mitt filosofilexikon erbjuder ingen definition av godhetens motsats, ondskan, däremot av ”ondskans problem”. Godhetens eventuella problem behandlas dock inte. Nog är väl godhet ett lika stort problem som ondskan, i den meningen att den är svårgripbar och svårdefinierad, men också i betydelsen att det understundom är svårt att förstå vilka motiv en människa kan ha för att handla gott – varför handlar människan gott trots att hon inte är tvungen? (Sånt förekommer ju, oegennyttiga handlingar, handlingar som betyder något för någon – människor som gömmer flyktingar, skänker sin ena njure till en okänd människa, upplåter sin livmoder till en annan kvinnas befruktade ägg utan ersättning. Den där ”irrationella godheten” som Imre Kertész skriver om.) Aristoteles skulle svara att människan handlar gott för att det är hennes telos, hennes mål. Målet är, enligt dygdetiken, att vara en god människa och leva ett gott liv, snarare än att göra rätt, och det är när människan är god som hon också kan vara lycklig, precis som lyckoforskarna hävdar.
Martha Nussbaum menar att vi borde återvända till antikens filosofer och deras resonemang om vad som är ett gott liv och vad som karaktäriserar en god människa. Vi bör diskutera hela människans liv, hennes livshållning, snarare än enskilda handlingar. Vi måste lämna vår fixering vid det rätta till förmån för frågan om det goda. Eudaimonia, vilket ibland översätts till ”ett gott liv”, ibland till ”ett lyckligt liv” är ett centralt begrepp hos Aristoteles. Eudaimonia, det högsta goda, är det som alla strävar efter. Allting strävar efter något och det som varje varelse strävar efter är denna varelses högsta goda. Allting är till sitt väsen inriktat på att sträva mot ett mål – ekollonet att bli en ek, lejonet att bli en skicklig jägare och människan, vad är hennes högsta goda? Ett gott liv för människan är ett liv som styrs av förnuftet, menar Aristoteles, och litar på att förnuftighet leder till godhet. Strävar människan verkligen efter att uppnå moralisk fullkomlighet – göra gott? Det där goda som vi förväntas sträva efter, vad är det?
”En erkänt god sak”, skriver Willy Kyrklund i ”Om godheten”, ”är en sak som inom någon grupp av människor uppfattas som god” och så vidtar en uppräkning: att älska sitt fosterland, ödmjukhet, frihet samt ”kodyrkan, Adolf Hitler, Josef Stalin, Coca-Cola, sexuell avhållsamhet, Hammarby, ishockeylag, kvinnosaken, solbad, vinterbad, gyttjebad, dusch”. Kyrklunds konstaterande leder tankarna till stoikern Epiktetos. Han menar att orsakerna till allt ont vi genomlider ligger hos oss själva, nämligen att vi tar miste på vad som är äkta gott. ”Vi hoppas på felaktiga saker vilket beror på våra felaktiga föreställningar”, skriver religionsfilosofen Catharina Stenqvist i en kommentar till Epiktetos, och med Kyrklund på näthinnan är det inte svårt att hålla med henne. Stenqvist menar att människan lever i två slags spänningar – dels spänningen mellan verklighet och önskan, dels spänningen mellan vad vi tror om oss själva och vad vi faktiskt förmår. Vår livshållning föds i spänningen mellan hur det är och hur vi önskar att det ska vara.
Just detta, drömmen om ett bättre liv, är enligt sociologen Alberoni det som utmärker männi-skan. Människan bär inom sig en strävan efter en fulländad värld, hennes väsen, särart och kraft ligger inte i hennes anpassning och inte heller i hennes kamp för tillvaron utan i hennes dröm om ett bättre liv. Människan är, menar han, moralisk till sin natur och definierar sedan moral som ”godhet som svämmar över”, vilket ju, strängt taget, inte betyder särskilt mycket. Nå, godheten är, som Kyrklund anmärker, svår att invända mot. Man kan väl ändå inte vara motståndare till det goda: ”att kalla någon godhet för dålig innebär redan i ansatsen en contradictio in adiecto”, skriver han och slår fast att ”godhet är godtycke”. Den godtyckliga godheten är ytterligare en dimension av godhetens problem. Vad som upplevs som ”fullkomligt” kan ju vara högst individuellt. Kyrklund vill hellre, tror jag, åberopa förnuftet eftersom vad som är förnuftigt bestäms av föreliggande fakta snarare än av det personliga tycket. Alberoni menar att förnuftets abstrakta normer är otillräckliga, eftersom intelligensen kan spela oss alla sorters spratt och rättfärdiga alla sorters uselhet. Således kan slutsatsen dras att både förnuft och godhet kan missbrukas.
Man kan inte vara vare sig förnuftig eller god på egen hand, i alla fall inte enligt Aristoteles. En ensam människa är ingen riktig människa. Den ensamma människan är, menar Aristoteles i ”Politiken”, ”antingen ett djur eller en gudom”. En människa är en aktiv social varelse som rör sig i samhället och söker vänner. Det tar historikern Eva Österberg fasta på och beskriver vänskap som en livshållning. Hon undersöker tanken att människan, i en samhällelig och kulturell bemärkelse, blir människa genom vänskap. Människans praktiska klokhet, fronesis, det goda omdömet och förmågan att fatta balanserade beslut kan, menar Aristoteles, utvecklas i vänskap. Tillsammans med sina vänner kan människan uppnå självinsikt och karaktär, lära sig att handla dygdigt och göra gott.
Människan kan alltså vara god, men hon måste anstränga sig, hon måste arbeta med sig själv och öva sig i att göra gott. Godhet är således inget för den late. Är det därför begreppet ”godhet” inte står så högt i kurs i den samtida moralfilosofin? För att det är besvärligare att vara god än att handla rätt, för att det är lät-tare att följa regler än att i varje given situation ställa sig frågan om vad som är gott just nu, just här? Eller handlar det om att själva begreppet godhet på något paradoxalt sätt inbjuder till misstänksamhet? Kan man verkligen vara god på riktigt utan baktankar och förväntan om egen vinning? De goda människorna, de som orkar, vågar och vill offra något av sin egen bekvämlighet för andra människors väl och ve irriterar. Människor som inte lever goda liv, i bemärkelsen att de lever liv som är otillfredsställande och ovärdiga, som mannen på trottoaren i San José, stör också. Stör, eftersom de utmanar oss som är privilegierade, oss som lever goda liv (om än inte i moralisk, utan i materiell mening), tvingar oss till insikten att det mänskliga livet i helhet knappast är gott. Vem är jag då? Är det tillräckligt att inte göra ont för att få räkna sig som god? Vad är det egentligen som bedöms – intentionen eller konsekvensen? Om mannen i San José köpte droger för mina pengar, överdoserade och dog, har jag då bidragit till mer eller mindre ondska i världen? Och, förresten, pengar – varför diskuteras godhet så ofta i relation till pengar? Kan man köpa sig godhet?
”Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle”, skriver Kyrklund och den sarkastiska undertonen är inte att ta miste på. Idén, ja, men knappast fenomenet. Världen är fortfarande långtifrån fullkomlig.