Barnen som lyckades fly

För snart tio år sedan fick jag av en bekant ett kuvert med ett unikt innehåll. Det innehöll ett brev daterat 1940, skrivit på tyska och postat i Prag. Men brevet nådde aldrig avsedd mottagare utan kom på villovägar för att så småningom dyka upp igen på 1990-talet. Brevet var från en far till en son. De hade skilts åt på grund av det växande hotet mot judar i Centraleuropa. Fadern var kvar i Tjeckoslovakien, sonen hade lyckats få ett nytt hem i ett land utanför Tredje riket.

Så småningom nådde det mig med en förfrågan om jag möjligtvis visste något om adressaten: ett judiskt flyktingbarn från Prag. Kan han leva i Sverige eller i England? Jag gjorde några förströdda försök att hitta honom, men lyckades aldrig.

Händelsen återkommer i minnet när jag läser W G Sebalds mästerverk ”Austerlitz”. För ett ögonblick föreställer jag mig att brevet i min ägo kan ha varit avsett för bokens huvudperson – ett judiskt flyktingbarn från Prag som förlorat sina föräldrar och sin historia i Förintelsen. Uppvuxen i ett kristet fosterhem i Wales, begåvad och så småningom professor i arkitekturhistoria, blir han först i vuxen ålder varse sin flyktingbakgrund. Minnena återkommer.

Det livsödet känns igen från de hundratals berättelser jag tagit del av om judiska flyktingbarn. Men Austerlitz är en litterär konstruktion. Den tyske författaren W G Sebald har med den synliggjort en ofta försummad kategori av Förintelsens offer.

I år är det exakt 70 år sedan dessa tiotusentals ensamma barn skickades i väg från sina hem i Nazi-Tyskland för att undkomma förföljelser. Den verkliga historien har fått namnet Kindertransport. Hur gick det för dem och deras familjer? Med tåg och båt transporterades dessa ”kinder” bort från sin barndoms vagga i städer som Prag, Berlin, Hamburg och Wien och spreds över världen. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar hoppades att få komma efter. Flertalet lyckades aldrig.

De tyska utvandringslagarna medgav visserligen utresa för judar fram till oktober 1941. Men det största problemet för migration var inte utresa, utan att få inresevisum till annat land. ”None is too many” var Kanadas svar på frågan om hur många judar landet kunde ta emot och tillika titeln på en bok av historikerna Irving Abella och Harold Troper. Uttalandet är en symbol för omvärldens brist på ansvarstagande.

För barn under 16 år gjordes dock undantag. Efter kristallnatten i november 1938 bildades organisationen Movement for the Care of Children from Germany. Efter påtryckningar beviljades 10 000 flyktingbarn inresetillstånd till Storbritannien. I ”Britain and the Jews of Europe 1939–1945” visar historikern Bernard Wasserstein att beslutet var en kompensation för Londonregeringens hårdförda politik i Palestinamandatet – där gränsen var stängd för judiska flyktingar.

En genomgång av korrespondensen mellan London och Stockholm i UD:s arkiv visar att det svenska beslutet att skapa en kvot för judiska flyktingbarn följde det brittiska agerandet. Men det var aldrig tal om att hjälpa ett större antal. Redan de omkring 2 000 tyska judar som 1933–38 kommit till Sverige väckte protester. Högljudda, inte sällan antisemitiska, röster fanns inom alla politiska partier, i företagsorganisationer och fackföreningar, liksom vid högskolorna. Regeringen var försiktig, men sträckte sig så långt som ”att i någon större utsträckning än hittills bereda tillfällig fristad åt personer, som önska lämna Tyskland”.

1939 kunde därför 500 judiska flyktingbarn från Nazi­­-Tyskland få en fristad i Sverige. Det kan jämföras med de 70 000 finska flyktingbarn som togs emot i landet under krigsåren.

Vilka barn som kom att ingå i den judiska barnkvoten var ofta en tillfällighet. De kunde lika gärna ha varit bland de omkring en och halv miljon judiska barn som mördades i Förintelsen. Den enskilda människans liv bestäms av tillfälligheter hon själv inte kan råda över.

Kanske är just slumpen en förklaring till varför många flyktingbarn från denna tid inte velat berätta sin historia. Om det inte finns någon förutsägbar avsikt med att just hon fick leva vidare – vad har livet då för berättigande?

Sådana existentiella frågor var sällan ett ämne för diskussion. Kunskapen om barns och unga människors psykologi och utveckling var ännu outforskad. Sverige var i detta och många andra hänseenden dåligt rustat för att ta emot traumatiserade flyktingbarn. Man kan ställa sig frågan om hur mycket som faktiskt hänt fram till i dag. Ensamkommande flyktingbarn hamnar ofta i kläm mellan en humanitär ambition och det offentligas bristande förmåga att ge barnen ett tryggt boende. Det nyligen aktuella fallet med de romska syskonen som hotas av utvisning till Serbien väcker frågor kring vad vi egentligen har lärt av historiens misstag.

Vid tiden för andra världskriget saknades ett statligt flyktingmottagande – all hjälp vilade på frivilliga krafter. Det öppnade för godtycke och bidrog till missförhållanden.

Bevarade dagböcker och brev visar att känslan av vanmakt var det som plågade barnen mest. Ett exempel finns i brevet författat av 14-årige Gerhard från Berlin. I juni 1939 placerades han i ett fosterhem i Dalsland. Efter krigsutbrottet vädjar han till Göteborgs hjälpkommitté:

”Ursäkta att jag besvärar Er … Jag har läst att tyskarna skickar judiska män till arbetsläger i Polen. Ni förstår nog hur upprörd jag är. Jag vet inte vart jag ska vända mig … Snälla, kan ni försöka att hjälpa mina föräldrar att komma till Sverige? Jag ber Er av hjärtat … Jag har ingen ro så länge de är kvar i Tyskland. Varje dag utsätts de för en ny fara. Snälla, snälla, gör något för mina föräldrar.”

Att ingen kom till föräldrarnas undsättning är en plågsam erfarenhet som dessa barn måste leva med.

Insamling av vittnesmål visar, trots allt, på flyktingarnas strävan och förmåga till anpassning. I ”I Came Alone. The Stories of the Kindertransports” berättar ett hundratal naturaliserade britter hur de lyckades leva vidare under och efter krigsåren. Mot alla odds lyckades flertalet ersätta sin förlorade barndom med utbildning, karriär, familjebildning och kulturella aktiviteter. De skapade ett medelklassliv med utpräglade liberala värderingar – inte helt olikt de tysk-­judiska hem många av dem kom ifrån.

I ”Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen” från Nazi-Tyskland påvisas svenska likheter. Trots stora brister i det samhälleliga mottagandet och fysiska och psykologiska umbäranden i fosterhemmen, utvecklades livet i positiv riktning. Flera av dem som flydde till Sverige före krigsutbrottet 1939 gjorde stora insatser inom svensk kultur och vetenskap: Harry Schein, Max ”Mago” Goldstein, Erwin Leiser, Joachim Israel och Salo Gronowitz tillhör de mest kända.

Men det hade ett individuellt och mänskligt pris; bakom fasaden av materiellt välstånd och social framgång fanns ofta en emotionell tomhet och obesvarad längtan. Dessa känslor framträdde vanligtvis på ålderns höst. Vi som fanns i deras närhet såg en förändring i blicken som blev mer och mer inåtvänd. När så i början av 90-talet minnet av Förintelsen blev en politisk och offentlig angelägenhet tvingades många att konfronteras med det bortträngda minnet av sin barndom. Deras vittnesmål fick ett samhälleligt och vetenskapligt värde. Varje biografi blev en pusselbit till den stora berättelsen om 1900-talets största förbrytelse.

Det kan ha varit dessa livsberättelser som inspirerade W G Sebald att skriva boken om den judiske flyktingpojken från Prag. Först som nybliven pensionär påbörjar bokens huvudperson Jacques Austerlitz sin resa bakåt i tiden, för att söka efter sig själv och föräldrarna i spåren av Förintelsen. ”Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig”, säger Austerlitz.

W G Sebald har med ”Austerlitz” visat att det med ålderns distans kan infinna sig en tvingande känsla av att se tillbaka. Hans bok är ett värdefullt litterärt bidrag till att hålla det kollektiva minnet vid liv. Varje berättelse, vittnesmål och dokument är en skärva av det som en gång slogs sönder.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut