Rika västerlänningar som njuter av livet medan världens fattiga och förtryckta lider och dör. Att det inte är en skruvad nidbild utan högsta, och påtagligaste, sanning bevisades nyligen när 73 afrikanska immigranter, de flesta från Eritrea, dog en plågsam död på Medelhavet. Då hade båten de färdades i drivit omkring i tre veckor utan att ha fått hjälp från passerande fartyg. När en fiskebåt till slut förbarmade sig över dem fanns endast fem överlevande kvar.
Samtidigt som många italienare och andra semesterfirare solade och njöt vid Medelhavets stränder eller ute på havet kämpade alltså 78 nödställda afrikaner för sitt liv på samma hav. Och man kan nog säga att denna tragedi stört semesterfriden och väckt en del sovande samveten till liv.
För det är ju så att om dessa 78 papperslösa afrikaner hade lyckats ta sig i land i Italien skulle de genast — oavsett asylskäl — ha stämplats som ”illegala” immigranter, ådömts höga böter och antingen direkt förpassats ur landet eller spärrats in i speciella fångläger som inrättats för detta ändamål. Så stadgar nämligen Berlusconiregeringens så kallade säkerhetspaket som tidigare i somras antogs av parlamentet. Så snart båtar med immigranter påträffas på italienskt vatten tvingas de numera tillbaka till Libyen. På några månader har drygt tusen båtflyktingar på detta sätt avvisats, allt i enlighet med det avtal som Italien slutit med Libyens ledare, Muammar Kadaffi.
Finns det då i Italien ingen opinion mot denna djupt oetiska politik? Jo, men den är i minoritet i parlamentet. Bland italienska intellektuella, vänsteraktivister och människorättskämpar sjuder däremot vreden och den appell mot raslagarnas återkomst i Europa, som under sommaren spritts via tidskriften Micro Mega, har nu undertecknats av närmare 40.000 personer. Även Vatikanen har höjt tonen och protesterat mot den italienska regeringens främlingsfientliga politik.
Den 21 augusti, dagen efter det att tragedin med de 73 döda på havet blivit känd, gjorde journalisten Marina Corradi, i den katolska dagstidningen Avvenire, en skarp kommentar. Hon påpekade att denna drivande flyktingbåt rimligen måste ha observerats, eftersom dessa vatten är extremt övervakade och i semestertid dessutom trafikerade av många kryssningsfartyg, färjor och lyxjakter. Båten måste ha setts — men lämnats åt sitt öde. Måhända i enlighet med Italiens nuvarande lagstiftning men i strid både med Kristi lära och med den gamla oskrivna lag som uttrycks med orden ”in mare si soccorre” (på havet hjälper man varandra).
Marina Corradi drog sig inte för att jämföra denna vår västerländska likgiltighet och benägenhet att ”titta bort” med det medbrottsliga blundandet under Förintelsen:
”Den gången rådde ett totalitärt förtryck och en skräck som fick folk att blunda. Men så är det inte i dag. Nu råder snarare en stilla likgiltighet, om inte rentav irritation och leda inför det som pågår på Medelhavet.”
Problemet i Italien är att de som inte blundar eller tittar bort har svårt att göra sig hörda i Berlusconis vulgära och populistiska ”videokrati”. Desto viktigare är då de oberoende medier som vägrar agera megafon åt regimen, exempelvis dagstidningen La Repubblica som den 26 augusti publicerade en skakande artikel skriven av dess egen chefredaktör.
Ezio Mauro berättar där, efter att ha besökt det sjukhus i Palermo där 27-åriga Titti Tazrar vårdas, historien om den överfulla flyktingbåtens tre veckor långa resa mot döden. Titti Tazrar är den enda kvinnan bland de fem överlevande, och hennes berättelse, förmedlad av Ezio Mauro, är en av de starkaste texter jag läst på länge, väl värd att ta del av även utanför Italien.
För Titti Tazrars del var de tre veckorna i gummibåten slutet på en resa som började för drygt ett år sedan. Hon lämnade då Eritrea, driven av drömmar om ett bättre liv i Europa, och begav sig först till Sudan. Där tog pengarna slut och hon måste arbeta ett år för att få ihop de 900 dollar som människosmugglarna begärde för transport till Italien.
Första delen av resan skedde med lastbil, 250 personer inklämda på en begränsad yta. Väl framme i Libyen möttes de av nya människosmugglare som inkvarterade dem på olika gömställen. Där behandlades de illa och fick arbeta hårt, i väntan på en båt som de aldrig visste när den skulle avgå. Till slut, den 28 juli i år, skedde så avresan helt oväntat och abrupt. De flesta hann inte få med sig någonting annat än en vattenflaska, en brödbit och de kläder de hade på sig.
78 personer, varav 25 kvinnor, packas tätt som sillar i en tolv meter lång gummibåt avsedd för 10 eller 12 personer. Andra dagen, när många tror att man snart är framme, meddelar båtens förare att bensinen är slut. Allmän skräck. Ingen kompass, snart inga tändstickor att lysa sig med om natten, urladdade mobiltelefoner och vatten och bröd som inte på långt när räcker åt alla.
Värst är de mörka nätterna. Den fjärde natten tycker man sig se ljus i fjärran, kanske en båt eller rentav ljus från land. Men ljuset försvinner och alla inser att de nu är ohjälpligt skeppsbrutna.
I början skäms de när de måste göra sina behov, fastklamrade vid ett rep i vattnet. Men ju större desperation desto mindre skamkänslor. De mår illa, får förfärliga magsmärtor, svimmar av värme, törst och hunger.
Sjunde dagen dör den förste passageraren, 20-årige Haddish, efter att ha kräkts i ett dygn och förtvivlat ropat efter vatten. Alla följer hans dödskamp, hans gråt, jämmer och ylanden. Men till slut blir det tyst och man konstaterar att han är död, tar av honom skorna och kastar kroppen i havet. Kvinnorna gråter, någon sjunger en sorgesång.
Yassief, som tagit med sig sin bibel på resan, läser högt ur Psaltaren för att ingjuta mod och hopp hos de övriga. Det dör nu någon varje dag, först en, sedan tre, fem, fjorton… De som dör först har alla druckit av havsvattnet. Därför kommer Hadengai på att de måste samla ihop urin för att ha något renare att dricka. Han skär itu en tom bensintank, tvättar ur den och uppmanar de andra att kissa däri. Även Titti dricker urin för att överleva.
Efter två veckor ser de ett skepp på långt håll. De som ännu orkar resa sig tar av sig sina tröjor och vinkar och ropar. Titti tappar då sin sjal och har inte längre någonting som skyddar henne mot solen. Yassief och en annan kille är de enda som kan simma. De hoppar i vattnet och försöker ta sig fram till skeppet för att hämta räddning. Men passagerarna i den drivande gummibåten förlorar snart de simmande ur sikte och det kommer heller inget räddande skepp.
De ännu levande blir allt sämre. När den ena av båtens två gravida kvinnor, Ester, förlorar sitt barn är det Titti som tar hand om fostret och gör rent i båten. Ester dör, även hon, strax därefter, liksom den andra gravida kvinnan, vid namn Luam. Båda har blivit havande i Libyen, medan de väntade på båttransport.
Titti är nu så svag att hon själv önskar sig döden. Men då hör hon plötsligt röster utifrån. Det är en fiskebåt som har upptäckt dem och kastat åt dem en plastpåse med två vattenflaskor och lite bröd. Sedan kommer så småningom en helikopter och en motorbåt. Titti och de andra fyra överlevande tas om hand och förs till sjukhus på Sicilien. Personalen hjälper Titti att ringa till sin mamma i Asmara för att berätta att hon nu är i Italien. Så småningom får hon besök av medpassageraren Hadengai. Han sätter sig på hennes sängkant, de pratar tyst med varandra, är mycket medtagna och har svårt att äta. Men de lever, trots allt. Och de vet tack och lov, avslutar Ezio Mauro sitt reportage, inte ett dugg om det land de nu kommit till, Italien av år 2009. Men förhoppningsvis kommer de snart att upptäcka att det ovanför hissen mittemot Tittis sjuksal står skrivet ”la vita è un bene prezioso” (livet är någonting gott och värdefullt).
Jag förväntar mig nu att Sverige, under sin ordförandeperiod i EU, tar fasta på dessa ord och försöker förmå unionen att överge den nuvarande Festung Europa-politiken och i stället börja praktisera medmänsklighet och praktisk kristendom enligt Matteus kapitel 25.