FÖRSPELET

Det började med att Frankrike råkade ut för ett jättefiasko i det fransk-tyska kriget 1870–71 och kapitulerade. Staden Paris framhärdade ensamt och ursinnigt i motståndet mot tyskarna och höll stånd i fyra månader, belägrad och bombarderad och dessutom in i märgen plågad av en förödande vinterkyla och den värsta hungersnöden i mannaminne.

Parisarna såg sig svikna av sin egen regering. Splittringen mellan Paris och det nationella Frankrike i övrigt var ohjälplig, spänningen i huvudstaden explosiv.

För att inte riskera att bli inringade av de hätska parisarna beslutade regeringen och nationalförsamlingen att överge huvudstaden och flytta ut till Versailles tillsammans med förvaltningen. De fick sällskap ut av betydande delar av det förmögna borgerskapet – och av armén. Det militära ansvaret för beskyddet av det övergivna Paris vilade nu uteslutande på det folkligt förankrade nationalgardet, som trots sitt namn är en lokal värnpliktsorganisation till stadens försvar, inte att förväxla med den reguljära franska armén.

I nationalgardets arsenal ingick 171 kanoner, parisarnas egna, placerade på Montmartre.

För att hellre förekomma än förekommas beslutade regeringschefen Adolphe Thiers att enlevera kanonerna. I det syftet tågade ett par brigader ur armén till Montmartre en natt i mars. Några kvinnor på väg att handla om morgonen upptäckte vad som var på gång och slog larm.

Upprörda människoskaror strömmade till från alla håll för att rädda sina kanoner. Så oemotståndlig var den folkliga reaktionen att armésoldaterna valde att ansluta sig till nationalgardet i stället för att använda sina gevär. Uppståndelsen spred sig snabbt till spontan revolt runt om i staden. Två impopulära armé-generaler togs till fånga och arkebuserades.

Nu fanns ingen återvändo. Parisarna hade revolterat mot sin lagliga regering. Sin vana trogen började de bygga barrikader. Det var den 18 mars.

DET NYA SAMHÄLLET

En vecka senare ordnades val till det nya Paris fullmäktige, ”Kommunen”. Av de 83 valda var mer än hälften arbetare, småföretagare, kontorsbiträden eller lägre tjänstemän. Tolv var journalister eller kulturarbetare. Flera var socialister av skilda schatteringar, och som revolutionärt exempel har Pariskommunen sedermera analyserats av alla betydande vänsterteoretiker. De nyvalda installerades i stadshuset Hôtel de Ville den 28 mars, inför en uppsluppet jublande folkmassa på flera hundra tusen parisare.

Några dagar senare inledde Versailles-sidan krigshandlingarna. Medan nationalgardet fick ett inbördeskrig att utkämpa hade Kommunen att bygga upp en civil organisation för att administrera sin stad. På några korta vårveckor hann Kommunen enas om en rad förordningar. Flera påbud reglerade skulder och hyror och löner till förmån för fattiga arbetare. Allmän skolplikt infördes. Förbud för bagerierna att tvinga gesäller till nattarbete. Kyrkan skildes från staten. Kvinnorna fick rösträtt. Kvinnorna är för övrigt högst delaktiga under hela kommunperioden – i opinionsbildningen, på barrikaderna, i slutkampen.

LIVET I STADEN

Man ska inte föreställa sig att alla parisare gillade den nya regimen. Många av de förmögnare stadsborna höll sig inne för att slippa konfronteras med alla politiska proklamationer och trakasserier. Ett och annat försök till kontrarevolution slogs ned utan misskund; Kommunen hade sin egen vaksamma säkerhetstjänst med klart brutala inslag. Å andra sidan tycks även grupper inom det högre borgerskapet ha förfärats av den belägrande regeringssidans skoningslöshet. En nyckelhändelse inträffade i slutet av april, då tusentals parisiska frimurare tågade ut till stadsgränsen, ställde upp sina standar på befästningsvallen bortom Triumfbågen och lät meddela att alla stadens loger skulle ansluta sig till de upproriska om fanorna skadades av regeringstruppernas salvor. Bombardemanget fortsatte.

Det vardagliga stadslivet fortsatte annars ungefär som förr, mitt bland barrikaderna. Stämningen beskrivs som avspänd, nästan upprymd. Brottsligheten sjunker märkbart. Cafélivet och kulturen frodas. Staden tapetseras med retoriskt utformade affischer, proklamationer och plakat med budskap från det nya styret. Här och där hör man periodens stora schlager, den vemodiga valsen ”Le Temps des cerises”. Däremot hörs inga kyrkklockor. Kommunen har en klart antikyrklig policy: korset på Panthéon sågas av och ersätts med en röd fana (i inbördeskrigets slutskede tar man tre hundra av kyrkans män som gisslan, tre av dem avrättas). Kyrkorna får visserligen användas till gudstjänst på dagen, men förvandlas på kvällarna till diskussionslokaler, där dagens frågor ventileras – kvinnorna tar livligt del i den offentliga debatten.

Kommunen hade känsla för uppbyggelsevärdet i uppfordrande skådespel med symboliska innebörder. Offentliga konserter anordnades till förmån för änkor och faderlösa – de blev fler och fler allteftersom inbördeskriget framskred. Giljotinen som ansågs representera det gamla samhället plockades fram och eldades upp vid Voltaires staty den 6 april (lite tvetydigt kan man tycka, eftersom den också representerade det revolutionära föredömet). Det mest spektakulära evenemanget ägde rum den 16 april på Vendôme-platsen där man genom sinnrikt ingenjörsarbete lyckades störta den väldiga kolonnen med Napoleon på toppen. Stor folkfest med flera musikkårer på plats! Efteråt blev det fotografering.

KRIGET

Den 2 april hade regeringstrupperna börjat bombardera de yttre befästningarna runt staden. Nationalgardet tågade ut för att besvara attackerna men visade sig helt underlägset den välutrustade Versaillesarmén. Manfallet var stort.

Under april riktas attackerna mest mot forten utanför murarna men också förorterna utsätts för terrorbombningar. Folk flyr mot innerstaden. I maj kommer de fientliga artilleriattackerna närmare och närmare. Söndagen den 21 maj tränger armén igenom förskansningarna vid Point du Jour och 60 000 soldater invaderar Paris.

Kyrkklockorna börjar åter ringa till samling överallt i staden. Parisarna skyndar sig att bygga hundratals nya barrikader för att de följande dagarna steg för steg försvara sin stad, sitt område, sin egen gata, sitt hemkvarter. Staden sätts i brand, huvudsakligen av kommunarderna själva. Husen kring de fina boulevarderna brinner, Tuilerierna, palatsen, Hôtel de Ville, allt brinner. Det är den värsta förstörelse som någonsin drabbat Paris, jämförlig med förödelsen i de kommande världskrigens ruinstäder.

En ofattbar människoslakt inleds, ”den blodiga veckan”. Armén utför arkebuseringar överallt. De sista egentliga striderna utkämpas bland gravstenarna på kyrkogården Père-Lachaise, men militären genomför massavrättningar långt efter att allt motstånd besegrats. Tjugo tusen parisare faller offer i massakern, däribland mängder av kvinnor och barn.

Efteråt fortsätter vedergällningarna. I tusental drivs tillfångatagna kommunarder i procession ut till fängelser i Versailles, där de kan beskådas av nyfikna, som på cirkus. 26 militärdomstolar utdömer straffen. De avkunnar 93 dödsdomar av vilka 23 blir utförda. 251 parisare döms till straffarbete. 4 600 till fängelse. 4 000–5 000 deporteras. 55 barn skickas till uppfostringsanstalt.

MINNET

Hela den här historien berättas med överväldigande åskådlighet i den bildutställning som nu visas i Hôtel de Ville (fram till Kommunens slutdag den 28 maj). Den bygger framför allt på två bildmedier som båda befann sig i en särskilt gynnsam utvecklingsfas vid den här tiden. Xylografikonsten hade nått sin artistiska kulmen som journalistisk genre. Fotografin stod i sin första blomning. Xylografierna beskriver händelseförloppet dag för dag, dramatiskt, konkret, detaljrikt. I fotografierna kommer man människorna själva oerhört nära. Man ser dem i ansiktet, möter deras blickar, vare sig de poserar vid barrikaderna eller avporträtteras för polisens register.

De parisiska utställningsbesökarna är uppenbarligen djupt chockade. Stämningen är förfärad, kommentarerna lågmälda (”Detta visste vi inte. Varför har vi inte fått höra om det i skolan?”) Kanske är de mest bestörta över bilderna av den förstörda staden, alla de välbekanta byggnaderna i ruiner. Det som gör allt så ofattbart är att det Paris de just kommit in ifrån ser ut att vara samma stad nu som 1871. Palatsen och kolonnerna står där som förr, de stora torgen, boulevarderna och de välkända bostadskvarteren i centrala Paris ser ut på exakt samma sätt som innan de förstördes.

När inbördeskriget var över bestämde man sig för att utplåna Kommunen ur det kollektiva minnet genom att återställa staden exakt så som den såg ut före revolten. Frankrike satte dessa vårmånader i sin historia inom parentes, som om upproret aldrig ägt rum. Det handlar om målmedveten politisk glömska.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde Leif Furhammar en tv-film om Pariskommunen till 100-årsjubileet 1971.