Köpenhamnsmötet om klimatet blir avgörande. Det har vi hört under de senaste två åren. Då skall Kyotoprotokollets uppföljare beslutas och alla vet att ett sådant innehåll måste vara mycket tuffare än Kyoto, som beslutades 1997 och som några viktiga länder, däribland USA, inte ens undertecknat.
Klimatfrågan är alltså inte precis någon nyhet. Man kan gå tillbaks till 1990. Då presenterades den första IPCC-rapporten i London. Margaret Thatcher underströk situationens allvar. De människor som drabbas, särskilt i nederbördsfattiga områden, ”kommer inte att ropa efter oljekällor, utan efter vatten.” Thatcher var kemist från Oxford. Hon förstod vetenskapliga argument.
Man kan gå till 1980-talets amerikanska kongressförhör, ofta med Al Gore i huvudrollen. Ledande forskare vittnade om att den globala uppvärmningen redan börjat. Man kan gå till 1979. Då presenterades en auktoritativ rapport om klimatet för den amerikanska vetenskapsakademin. Ordförande i gruppen som skrivit den var matematikern Jule Charney. Han hade arbetat mycket i Stockholm, som i mer än ett halvt århundrade varit ett av världens ledande centra för forskning om klimatet.
Man kan gå ända tillbaks till 1967, då Syukuro Manabe presenterade den första datorbaserade modellen för klimatutvecklingen. Den pekade på en sannolik temperaturhöjning på 2–3 grader under de närmaste hundra åren, alltså ungefär samma bedömning som IPCC nu gör, låt vara att man idag har en större bredd i scenarierna eftersom man tar hänsyn till de betydande osäkerheterna. Högsta möjliga värdet idag ligger på sex graders höjning.
Vi har haft gott om tid att vänja oss vid tanken och fundera på åtgärder. Ändå sitter det långt inne nu när det väl måste ske. Varför är det så svårt att göra något åt mänsklighetens klimatpåverkan? När vi satt människor på månen, fått internet och fem veckors semester – varför är detta så besvärligt? Det hela är en global paradox.
Det saknas sannerligen inte forskning. Kunskapen är överväldigande. Internationellt väller klimatböckerna ut. På kolossala Harvard Bookstore i Boston som jag besökte i förra veckan täcker de nu en hel vägg. Flera svenska journalister, forskare och ekonomer har gett sig in i diskussionen. Medierna har också varit fyllda av rapporter, särskilt de tre senaste åren; det stora genombrottet kom med Sternrapporten hösten 2006 och den följande fjärde IPCC-rapporten i februari 2007.
Det finns troligen ingen stor samhällsfråga av naturvetenskaplig art där kunskaperna varit bättre och mer allmänt spridda. Breda grupper av befolkningen över stora delar av världen förstår klimatförändringens grundläggande mekanismer. Det gör egentligen paradoxen bara ännu mer märklig: om nu alla, eller nästan alla, vet hur det fungerar och de flesta är övertygade om att det är mänsklig aktivitet som ligger bakom uppvärmningen – hur kan det då komma sig att så litet sker? Och att Köpenhamnsöverenskommelsen är så svår att sy ihop? Vad säger detta om oss som människor, om våra politiska beslutssystem och om marknaden?
Egentligen har vi ganska bra svar på de flesta av dessa frågor. Filosofen Folke Tersman redovisar i en liten, välskriven och mycket innehållsrik bok, ”Tillsammans”, massor av forskning som förklarar varför människor gör som de gör, det vill säga i regel saker som inte är så bra för klimat och miljö. Varför tar människor bilen? Varför äter de kött? Det genomgående draget i hans redovisning av framförallt psykologisk men också historisk forskning är att människor är obenägna att göra uppoffringar om de inte är övertygade om att det är till nytta. Det är ofta samma sak som att man vill vara säker på att andra gör samma uppoffring. Varför ska jag cykla i regnet när andra ändå kör bil?
Tersman fäster uppmärksamheten på vad man kan kalla behovet av institutioner. Han diskuterar allmänningar. En sådan är världshavens fiskebestånd. Enskilda fiskare motiverar sina beslut att fiska vidare med att de måste försörja sig och sina familjer. Det är ett bra skäl att fiska, men är det ett legitimt skäl att föröda en resurs? Ja, varför skall fiskaren frivilligt minska sina fångster om inte andra gör det? Tersman tar kanske inte tillräcklig hänsyn till den forskning av bland andra årets ekonompristagare Elinor Ostrom som visat att människor i traditionella samhällen ofta lärt sig hantera resursförvaltning ganska bra.
Men i grunden tror jag Tersman har alldeles rätt: det skadliga beteendet uppkommer under dåliga ”regimer” och, vill man tillägga, det uppkommer lättare i en kapitalistisk ekonomi där brukare drivs av krediter, stora investeringar och krav på ständig lönsamhet.
Så måste det inte vara, säger Tersman. Människor är i regel goda medborgare om de bara vet spelreglerna. Det måste med andra ord vara någon auktoritativ instans som talar om för fiskarna att ni får bara fiska så här mycket. Tersmans slutsats för klimatet är rätt given: det är de internationella organisationerna och regeringarna som måste upprätta sådana spelregler. Om de gör det, är hans slutsats, kommer de flesta att uppfatta dem som legitima och leva efter dem, precis som vi redan underkastar oss både lagar och moraliska regler utan större knot.
En svaghet i hans resonemang är att han sällan knyter de rådande beteendemönstren till det ekonomiska systemet. När han någon gång gör det blir det mer uppenbart varför det är så svårt att få till klimatbeslut. Minns ni Svenskt Näringslivs reklamkampanj julen 2007 om den lilla gumman som ville spara men som läxades upp av näringslivets organisation för att hon därigenom vållade arbetslöshet och stagnation? Här finns dilemmats verkliga kärna. Enligt ett normsystem är det rätt, rentav gott, att arbeta flitigt, tjäna mycket pengar, få status och konsumera, trots att alla vet att en ökad produktion, som detta leder till, obönhörligen medför större belastning på klimat och miljö. Enligt ett annat normsystem är det rätt att vara klimatneutral.
Hur kan man samtidigt leva efter båda normsystemen? Svaret är att det är nästan omöjligt.
Ett verkligt bra och hållbart klimatavtal skulle egentligen innebära att världens regeringar gjorde en historisk överenskommelse om att det miljö- och klimatriktiga normsystemet måste vara överordnat det ”vanliga” – som är det som vuxit fram under kapitalism och socialism och som präglar de moderna och industriella ekonomierna. Under de senaste tjugo åren, sedan Brundtlandkommissionen 1987, har doktrinen varit att de två normsystemen kan leva tillsammans. Hållbar utveckling innebär att ekonomin kan och bör växa om det sker ”hållbart”. En bra idé, på papperet. Vi inser nu mer och mer att det är extremt svårt att få ekonomin att växa hållbart. Hur gör man då?
Tillämpar man Tersmans idéer på allvar skulle det innebära en mycket radikal målstyrning av samhället så att olika gränser underskreds, om nödvändigt till priset av minskad ekonomisk omsättning i alla fall i vissa branscher. På lång sikt skulle sannolikt ekonomiernas sammansättning ändras, och det vore troligen mycket bra. Mer vård, utbildning, underhållning, kultur, mindre varor och transporter.
Detta slags tankeexperiment utförs av David Jonstad i en bok som förespråkar en aktiv fördelning av klimatutrymmet, inte bara mellan stater, som ju COP15 handlar om, utan inom stater, mellan medborgare och mellan företag. Hans bok heter följaktligen ”Vår beskärda del”. Hans utgångspunkt är historisk: inför kriser är människor beredda att ompröva sina liv i grunden. Det sker i krig, vid stora olyckor. Han citerar Churchill: ”utan seger finns ingen överlevnad”.
Jonstad förordar att alla medborgare skall få lika stort utrymme i atmosfären, alltså koldioxidransonering. Man får bara förbruka en viss mängd. Det ansluter faktiskt ganska väl till Tersmans tankar om att det krävs rättvisa för att man skall vara beredd till uppoffringar. Hur skulle det gå till? Vad Jonstad skisserar är egentligen en marknad för individuella utsläppsrättigheter. Varje svensk skulle tilldelas koldioxidransoner som kan användas för att köpa energi till uppvärmning och transporter. Kvoterna styrs av vad Sverige som land får släppa ut under ett globalt klimatavtal. Den som vill ha mer ransoner får köpa dem av sådana som till exempel bor smått och sällan flyger, de har ransoner att sälja.
Ett sådant system har i dag få eller inga förespråkare bland regeringar, men som ett experiment i framtidstänkande fungerar Jonstads bok väl. En framtida klimatkapitalism med ransoner som valuta skulle onekligen stimulera energisnåla och klimatsmarta alternativ. Den som ordnar flygskepp eller mjukt seglande propellerplan som ger flygresor till en bråkdel av koldioxidkostnaden kommer att ha framgång. Invändningarna är förstås många: krångel, fusk, problem vid gränserna, hinder för resande. Kanske måste man tänka hela EU för att ett sådant system skall vara möjligt och då krävs det nog mycket yttre tryck. Det lär inte hända snart, men kanske senare, om andra vägar misslyckas.
En av de stora fördelarna med ett ransoneringssystem är att det undviker de negativa fördelningseffekter som uppkommer med skatter. Schweiz föreslog 2008 en global koldioxidskatt. Det är bra på ett sätt, alla får skäl att minska sina utsläpp. Men för de rikaste gör det ingen skillnad. Med ransonering skulle marknaden se till att de sista ransonerna som finns i ett land blir så dyra att det skulle bli kännbart även för de välbeställda. Då först skulle den där extra semesterresan eller den jättestora sommarvillan verkligen få ett pris som är rätt ur klimatsynpunkt.
En annan mycket nyttig bok som diskuterar detaljerna i vad som nu måste genomföras är Rikard Warlenius ”Vägen till Köpenhamn”. Det är närmast en guide in i den djungel av priser, skatter, kostnader och avtal som hela det globala klimatmaskineriet utgör. Det handlar om att bygga om en stor del av de infrastrukturer som byggts under de senaste hundra åren och se till att utvecklingsländerna har råd att införa dem så att de inte bygger in sig i klimatskadliga system för transporter och uppvärmning.
Det handlar om kolossala summor, även om det i jämförelse med den globala BNP bara rör sig om någon enstaka procent. De 100 miljarder euro per år som EU nyligen beslutade att överföra till utvecklingsländerna är visserligen ett belopp som ligger någorlunda rätt i förhållande till en framtida CO2-nivå på 500–550 ppm. Men skall man klara tvågraderstaket, som alla säger sig vilja, måste man snarare ligga på 350–400 ppm (dagens nivå är 385 ppm) och kostnaderna för det uppges vara tre gånger så stora.
Om detta kommer det att dribblas och trixas. Men Warlenius, liksom ekonomen Nicholas Stern, anser att det trots allt är bättre att ta kostnaden nu, skjuts den uppblir priset bara högre; 20 procent av BNP är en siffra som nämnts. Kanske kan det, paradoxalt nog, vara lättare att föra sådana här diskussioner i anslutning till den globala krisen. I år minskar BNP i många länder med fem procent eller mer. Det är kännbart, men ingen katastrof. Varför skulle man inte kunna offra en eller två procent av BNP på årsbasis för att bygga om samhället för ett långsiktigt hållbart klimat? De flesta människor är trots allt, som Tersman visar, måna om helheten och borde kunna vara beredda att lyssna och förstå.
Genomgående i de flesta klimatböcker är just den starka tron på att det är möjligt att lösa gemensamma problem. En reflexion jag gör är att de viktigaste förutsättningarna för att det alls skall vara möjligt att diskutera globala lösningar finns helt utanför klimatområdet. De är: murens fall och det kalla krigets slut, tillkomsten av ett stort och politiskt kompetent EU samt Obamas seger i presidentvalet. Av det inser vi att politik för rättvisa och frihet också gagnar ett hållbart klimat. En annan slutsats är att det inte är mer forskning eller någon ytterligare decimal på en kurva som är avgörande för politiska beslut. Kunskap behövs för att etablera frågan, visa på samband. Det tog ett halvsekel, men den kunskapen har vi nu.
Vad som fattas är regeringar och ledare som förmår tillämpa den.