Under lång tid låg Sverige längre fram än Finland i alla avseenden när det gällde skolfrågor. Sverige har i decennier investerat i utbildning genom att modernisera skolbyggnader, köpa in tekniska hjälpmedel samt intressera sig för alternativ pedagogik. Fram till början av 90-talet talade knappt någon om Finland som ett speciellt intressant land i utbildningsfrågor utan snarare om Sverige.
Men så från 2000 och framåt kom Pisaresultaten som jämför 15-åringars resultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.
Finland hade inte bara de bästa europeiska resultaten utan låg framför flera östasiatiska länder. Finland hade inte bara en hög utan också en jämn nivå med exceptionellt få svaga elever. Det framstod som ett socialt föregångsland, och detta utan att man satsat astronomiska summor på utbildning. Finland hade uppnått de sociala mål som Sverige satt upp för sin skola bättre än Sverige och genom att välja en annan väg än de svenska reformatorerna. Det var klart att mer än en fackpedagog i Sverige ville förklara bort skillnaden. De goda finländska resultaten kanske kom sig av kadaverdisciplin i klassrummet? Eller kanske av att Finland hade tagit emot färre flyktingar?
Nej, förklaringarna är andra. Till att börja med har grundskolan i Finland en mycket klok och jordnära läroplan som anger rimliga mål uttryckta i relativt konkreta termer. Lärarna förstår på ett tydligt sätt vad eleverna förväntas lära sig i olika ämnen i olika årskurser. I lågstadiet läggs stor vikt vid läsförståelse, och detta utgör grunden även till framgången i matematik och naturvetenskap, eftersom eleverna förstår vad uppgifterna går ut på.
Eleverna har läxor från måndag till torsdag men slutar ofta klockan två på eftermiddagen och har alltså gott om tid också för idrott och fritidsaktiviteter. Det läggs stor vikt vid att eleverna ska förstå sin styrka respektive svaghet i de olika ämnena och utveckla en realistisk bild av sin förmåga, och de får betyg på en traditionell skala från 4 till 10. Den finländska skolan har byggt ut ett välfungerande system för stödundervisning som har till huvuduppgift att så snabbt som möjligt hjälpa en elev att komma i kapp sin grupp.
Det finns inslag i det finländska skolsystemet som inte är så kända i Sverige. Ett är att man byggt ut och breddat yrkesutbildningen till att omfatta ett utbud med attraktiva utbildningar som gör att hälften av ungdomarna vid 15 års ålder väljer en praktisk utbildning. Det är en stimulans för skoltrötta högstadieelever att veta att de snart kan välja en utbildningsväg som inte är en ren fortsättning på högstadiet. En annan följd är att det till det teoretiska gymnasiet kommer elever som verkligen vill studera teoretiska ämnen. De eleverna ska klara av hela 175 kurser, några obligatoriska, andra valfria, men många så korta som kanske fem veckor. Eleven sätter själv samman sitt program.
För att ta studentexamen ska kurserna vara avklarade men också minst fyra studentskrivningar, bland vilka modersmål är obligatoriskt – finska för 94 procent av eleverna och svenska för 6 procent. Sedan ska eleverna välja minst tre av följande fyra ämnen eller ämnesgrupper: det andra nationalspråket (svenska eller finska), främmande språk (ofta engelska), matematik och ett naturvetenskapligt eller samhällsvetenskapligt ämne. Det är viktigt att observera att det klart satsas på språk och matematik, det vill säga ämnen som är intellektuella verktyg.
Eleverna kan dessutom anmäla sig till studentskrivning i ytterligare ett eller flera ämnen beroende på inriktning och grad av ambition. Eleverna behöver inte gå på lektioner i ett ämne för att få lov att skriva studentskrivning och de kan också välja att skriva ”i förväg”, till exempel i andra årskursen.
Är eleven inte nöjd med resultatet kan han eller hon göra om provet vid ett senare tillfälle. En elev som går yrkesutbildning kan genom att klara de fyra obligatoriska studentskrivningarna bli behörig för teoretiska högskolestudier. Med andra ord kombinerar det finländska systemet krav med stöd och frihet, mer stöd i grundskolan och mer frihet på gymnasienivå. Men i botten finns ett krav på att eleverna ska arbeta.
Möjligheten att välja helt olika alternativ torde vara en viktig förklaring till att eleverna i högstadiet arbetar på. För de mindre teoretiskt ambitiösa klämtar frihetens klocka efter nionde klass och de andra sporras av att det föreligger en urvalssituation. Eleverna tas in till gymnasiet på betyg, vilket gör att en högstadieelev vet att ett bra betyg är vägen för att kunna välja sin framtid, och dessutom vet de att universiteten har inträdesprov.
Finland kombinerar stöd åt svaga elever och urval för duktigare elever med en tredje vinnande faktor, nämligen utmärkta lärare. Läraryrket är så populärt att lärarutbildningar kan få mellan fem och tio sökande till varje plats. Det krävs höga poäng för att komma in på alla lärarutbildningar, också förskollärar- och lågstadielärarutbildning. De studerande tas ut genom en kombination av studentbetyg, studentskrivningar och inträdesprov som inkluderar intervju. Intervjun har till uppgift att sålla bort personer med klart olämplig personlighet, men man lägger också stor vikt vid en god språkbehandling och det förekommer knappt att en person med svenska som modersmål tas in på finskspråkig lärarutbildning eller tvärtom. Kombinationen av att lägga vikt vid lärarens eget språk och vid elevernas läsning kan anses vara en huvudförklaring till de goda resultaten.
De lärarstuderande vet att de tillhör en utvald grupp och det vet också deras lärare, vilket skapar en positiv spiral. När de nyutbildade lärarna sedan börjar arbeta vet också eleverna och deras föräldrar att finländska lärare är erkänt skickliga. Vem bråkar med världsmästare? Detta lockar i sin tur duktiga personer att söka till lärarutbildning. Sverige har som bekant under många år haft svårt att fylla platserna på lärarutbildningarna och att behålla de studenter som tagits in. En avgörande skillnad mellan den finländska lärarutbildningen och den svenska är alltså vilka personer som lockas till utbildningen.
Nås resultaten genom kadaverdisciplin? Snarare ser man i Finland goda lärare som inte konstant utmanas av eleverna och därför kan tillåta sig en något mer avslappnad stil i klassrummet och ändå nå bra resultat. Man ser intelligenta lärare som vet sitt värde och väljer arbetssätt de själva tror på. I Finland utgår man från att läraren ska vara ämneskunnig och att det är ämnet som ska läras ut. Lärare byter inte metod innan de känner sig säkra på att det nya arbetssättet är bättre än det de byter ut. Eftersom de känner sig uppskattade är läraryrket inte bara en anställning utan något som de satsar personlig kraft på. Svensk pedagogik har under lång tid fokuserat på arbetsmetoder och hjälpmedel, främst självständigt arbete, grupparbete och datoranvändning, och sett läraren bara som en hjälpande hand i bakgrunden.
När finländarna utvärderar sina egna resultat talar de inte sällan om att öka flexibiliteten, att öka stödet till duktiga elever samt att förbättra matematikundervisningen. När det gäller invandrare finns ännu inte någon klar praxis i Finland, men olika utvärderingar tyder på att invandringen inte är den väsentliga skillnaden mellan Sveriges och Finlands resultat.
I Sverige har man gjort stor sak av att finländska elever brukar uppge att de inte gillar skolan. De finska myndigheterna har försökt förklara detta svar och påpekar att elever som år efter år når toppresultat och som har läraryrket som ett av sina absoluta favorityrken inte verkar vantrivas i skolan. Snarare är det kanske ”tufft” att säga att man inte gillar skolan.
I analysen av de finländska framgångarna är det en sak som speciellt ska framhållas, och det är läsningens betydelse. Både lärare och myndigheter talar om vikten av att eleverna läser mycket. De elever som läser mest får bäst resultat. Att tycka om läsning är viktigare för resultatet än att komma från en familj med hög utbildningsnivå eller god ekonomisk nivå. Skönlitteratur ger den bästa läsförståelsen. Uttryckt på annat sätt kan man inte räkna med att få bra resultat med elevgrupper som inte läser, och man kan inte räkna med att stödundervisning ska åstadkomma underverk om eleven inte samtidigt läser utanför skolan.
I den nya Pisarapport som presenterades för någon månad sedan sjunker Sveriges resultat ytterligare. När vi nu reformerar utbildningen i Sverige har vi i Finland ett fullskaleexempel på hur olika faktorer samverkar och dessutom finns det knappast något i den finländska skolan som inte kan tillämpas i Sverige, och den finländska skolan kostar inte mer utan mindre!