Det är tidig morgon på Österlen och jag går ut i min trädgård för att lyssna på tystnaden. Luften är fylld av fågelkvitter, pumpen stånkar i stallet, en traktor hörs i fjärran, grannens stutar brölar mot solen och tuppen på andra sidan kyrkogården gal. Tystare än så här blir det sällan. När fåglarna tystnar tar grodorna vid. De kväker envetet nätterna igenom, då och då utmanade av enstaka ugglor, bilar och mopeder. Helt tyst är det aldrig, inte ens i en mycket liten by långt ifrån allting. Naturens ljud blandas med de ljud som mänsklig närvaro för med sig – elpannor som knäpper, maskiner och fordon och verktyg, prat och skratt och musik. Någon absolut tystnad kan jag inte påminna mig om att jag någonsin upplevt. Det skulle antagligen vara en ganska skrämmande upplevelse av total isolering och ensamhet. Den tystnad som råder i min trädgård vid sextiden på morgonen är en tystnad mättad med ljud från andra liv och andra varelser, en löftesrik tystnad, vilsam och behaglig men ändå liksom uppfordrande.
Tystnad påstås ibland vara en bristvara. Eva Österberg, professor i historia vid Lunds universitet, inleder sin infallsrika bok om tystnad, ”Tystnader och tider”, med att resonera kring det som vi kan kalla bruskultur. Vi omringas ständigt av ljud av allehanda slag – människors prat och maskiners ljud, plingande hissar, radioskval, motorbuller, kyrkklockor. I städerna lever vi tätt inpå varandra och varandras ljud och det är svårt att finna tystnad, också miljöer som tidigare präglats av tystnad, som bibliotek och kyrkor, blir allt pratsammare. Österberg skriver att de tysta stunderna har minskat och ljudnivån ökat så mycket i en del sammanhang att myndigheter och medier slagit larm om bullerskador. Ljudnivån är plågsamt hög på en hel del arbetsplatser, inte minst i skolan som tidigare tillhört en av de tystare miljöerna. Samtidigt inrättas, på begäran, nya tysta rum, som tysta kupéer på tåget, och retreater och klostervistelser utövar viss dragningskraft på den där stressade människan som man är/bör vara.
Jag har också varit på reträtt, så klart, tillbringat långa dagar i självvald tystnad, mest för att få tid att skriva klart min avhandling om jag ska vara helt uppriktig, men ändå. De första måltiderna i tystnad var obegripligt plågsamma. Att sitta tillsammans med sju främlingar och äta knäckebröd och soppa är enormt ansträngande när man inte har orden, talet, språket som skydd. Umberto Eco beskriver i essäsamlingen ”Vad kostar ett mästerverk?” språket som ”ett system av regler, inte bara grammatiska regler utan också så kallade pragmatiska, till exempel den konversationsregel som säger att en fråga måste besvaras på ett relevant sätt och den som bryter mot denna regel bedöms allt efter situationen som ouppfostrad, dum, provocerande eller också antar man att han alluderar på något annat som han inte vill säga. Det känns verkligen ouppfostrat att ta emot soppa utan att säga tack, oförskämt att sitta vid samma bord som främlingar utan att fråga ens vad de heter. Utan språket verkar man dum. Utan sina ord är man liksom ingenting. Bara malande käkar, knäckeknaster och soppsörpel.
Mitt huvud fylldes alltid av djupt olämpliga tankar i den där tystnaden. Mest om olämpligt sex med olämpliga personer och jag kunde känna hur jag rodnade medan jag försökte svälja morotssoppan så ljudlöst som möjligt. Många bröt samman i den där tystnaden. Två dagar brukar det ta, berättar en präst jag känner som arbetat mycket med reträttverksamhet. Utan det ständiga brusets distraktion tvingas människan möta sig själv. I tystnaden blir de där tankarna som annars förpassas till tystnad och mörker högljudda. Tystnad kan alltså vara hotfull, också den självvalda. Österberg skiljer mellan självvald och påtvingad tystnad, med den tystnad som råder i just kloster och dylika religiösa inrättningar som tydligt exempel på självvald tystnad, tystnad som en strategi att nå djupare insikt om sig själv och om Gud.
Religionsfilosofen Catharina Stenqvist förklarar i ”De glömda tystnadernas gemenskap” varför tystnaden blivit så central i det religiösa livet. Dels handlar det om uppfattningen att den som är tyst lär känna sig själv och kanske även Gud. Dessutom konstruerades klosterlivet i relation till sin motsats, vilket innebar just tystnad, fasta rutiner, långsamhet i motsats till det sekulära samhällets sekulära, bullriga rastlöshet. Tystnad innebär också en form av anonymitet. Varken klädedräkt eller ord röjde munkarnas och nunnornas individualitet. De bar likadana kåpor och dok och talade och sjöng gemensamma böner eller sånger efter en fastlagd ritual. De strävade efter att väcka Guds uppmärksamhet genom att neutralisera sig själva, skulle man kunna säga. Kanske är det just det som gör tystnad så svår att uthärda – att tystnad också innebär just en sorts anonymitet.
Den påtvingade tystnad som praktiserats på diverse institutioner, som fängelser och uppfostringsanstalter, utgår sannolikt från den insikten. Tystnad används också i uppfostrande och bestraffande syfte, som en metod att kuva och bryta ned människor. Michel Foucault beskriver i ”Övervakning och straff, fängelsets födelse” hur den påtvingade tystnaden spelade en avgörande roll i regleringen av människans tillvaro. Fängelserna var i slutet av 1800-talet tysta, eller relativt tysta; enligt Auburnsystemet vistades fångarna i ensamma celler under natten och arbetade och åt, allt under total tystnad, under dagtid med andra fångar. Philadelphiasystemet var snäppet strängare och innebar att fångarna isolerades dygnet runt i sina celler. På så sätt skulle brottslingen få tid att tänka över sina synder, uppleva ånger och ägna sig åt bön. Många for naturligtvis illa av denna isolering. Att vistas längre tid i mörker, tystnad och ensamhet tär på förståndet.
Fängelsernas tystnadsregler var också ett effektivt maktmedel. De som inte tillåts kommunicera kan inte heller organisera sig, protestera eller, som man säger, ”göra sina röster hörda”. Tystnad har naturligtvis använts som maktmedel också i andra situationer, på ett mer subtilt sätt har företeelser förtigits och människor uteslutits. Tysta överenskommelser om vad som bör hemlighållas eller ignoreras – tigas ihjäl – har skapat och upprätthållit fördomar och förtryck. Ett tydligt exempel på en sådan tystnad – självvald eller pålagd? – är den tystnad som länge rådde angående samkönad sexualitet. Under lång tid fanns det inte ens ord för att beskriva kärlek mellan kvinnor. Österberg menar att homosexualitetens äldre historia i hög grad handlar om förtigande, men också om fördomar, förbud och brutala straff.
Hon beskriver hur fördomar, historiskt, mot avvikare – judar, tattare, homosexuella, förståndshandikappade och andra – har tagit sig sina värsta uttryck i hat och fysiskt våld. Men, fortsätter hon, också förlöjligande, förtigande och generade blickar sårar. Tystnaden har säkert ibland varit uttryck för medkänsla, ofta rädsla, och i värsta fall fungerat som ett tyst godkännande av utestängning och trakasserier av dem som uppfattats som annorlunda. ”Tiga är inte alltid guld”, skriver Österberg och det måste man ju hålla med om.
Samtidigt är tigandet ibland nödvändigt.
Ibland är det den som väljer att vara tyst som har makt. Det kan vara värt att fundera över i en tid som uppmanar till att ”prata om det” – prata om allt, alltid. Ibland måste man, som Österberg skriver, vara tyst för säkerhets skull, eller för andra människors skull. Ibland kanske man också måste var tyst för sin egen skull. Samuel von Pufendorf hävdade på 1670-talet sin rätt att tiga: ”Det ingår i en medborgares rättigheter”, skrev han och fortsatte: ”... jag har alltså rätt att tiga och därigenom dölja det en annan inte har rätt att få veta av mig och som jag inte har någon förpliktelse att avslöja, hur mycket jag än pressas med frågor.”
Kanske handlar det om hemligheter, det där som vi alla, enligt filosofen Sissela Bok, är experter på sedan barnsben: ”... we feel its mystery and attraction. We know both the power it confers and the burden it imposes”, skriver hon i ”Secrets” och argumenterar för individens rätt till hemligheter samtidigt som hon varnar för faran i hemlighållandet. Också den franske poststrukturalisten Jacques Derrida reflekterar över det hemliga och knyter hemligheter till det absoluta och till människans autonomi. Som bekant är Derrida misstänksam mot sammanslutningar, kollektiv och organisationer av olika slag och han relaterar detta med att ”höra till” – att självmant tillkännage sin tillhörighet, att formulera hur man hör till – som en förlust av det hemliga. För Derrida handlar detta om politisk etik när han skriver, att om en rätt till det hemliga inte upprätthålls lever vi i ett totalitärt rum.
Tystnaden är alltså nödvändig. Förtigandet kan också vara befriande. Stumheten ett uttryck för ett eget val och en vägran att svara ett tecken på integritet och självrespekt. De tysta rummen – liksom hemligheterna – blir allt färre. Det ska vi nog vara tacksamma över, men samtidigt vaksamma. Att byta tysta rum mot totalitära, att sälja ut rätten att tiga mot plikten att tala är inget att sträva efter.