Uttrycket ”religionens återkomst” är på var mans läppar i kulturdebatt och politik. Men har religionen någonsin varit frånvarande? Många hävdar att vi bara fått syn på något som funnits där hela tiden. Den aktuella debatten om skolavslutningar i kyrkan bär syn för sägen. Skolavslutningar har ägt rum i kyrkan i decennier, men de senaste åren har frågan blivit inflammerad och orsakar skarp polemik. Enligt P 1-programmet ”Människor och tro” från juni 2010 är det främst föräldrar med en ateistisk övertygelse som protesterar mot de kyrkliga avslutningarna. Föräldrar som alltså i någon mening ”upptäckt” religionen runt hörnet. Det är knappast så att kyrkan nu plötsligt dykt upp och bett att få hålla i skolavslutningarna.
Andra menar att talet om religionens återkomst bara är ett förtäckt sätt att återppväcka konservatism, nationalism och chauvinism. I förlängningen kan det tänkas att den tolkningen ger vid handen att religionens globala tillväxt egentligen är ett uttryck för liberalismens tillkortakommande. Vi har sett liberala värderingar drivas med emfas från många håll, yttrandefrihet och religionsfrihet ställs emot varandra och – i extrema fall som hos nederländske Geert Wilders – drivs liberalismen in i en närmast orientalistisk tolkning där allt gott kommer från Europa och allt ont från islam. Liberalismen hade inte svaren, kanske blev den till och med ett problem för ett Europa som önskat främja en liberalt förankrad tolerans och vidsyn.
De amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah har i boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” ambitionen att faktiskt reda ut och ge svar på frågorna om religionens ökade betydelse i global politik. Hur är det – är det en fråga om synlighet, återkomst eller bara tillväxt av konservativa och nationalistiska värderingar? Deras svar är för många ganska uppseendeväckande, nämligen att religion inte bara är globalt återupplivad i termer av omfattning och tydlighet, utan också har fått ett påtagligt ökat inflytande och manöverutrymme under de senaste decennierna.
Relationen till staten är en av två dimensioner som avgör religiösa aktörers inflytande och politiska betydelse. Den andra dimensionen är de system av värderingar och idéer om politisk auktoritet och rättvisa som religionen vidmakthåller, alltså den politiska teologin. Anser de religiösa aktörerna att de över huvud taget kan upprätthålla politisk makt? Anser de religiösa aktörerna att religionsfrihet bör råda i det egna samhället gentemot andra religioner? Hur uppfattas våld mot andra grupper?
Enligt författarna har det sena 1900-talets utveckling mot demokrati, modernitet och ökad kommunikation påverkat båda dessa dimensioner i en för religiösa aktörer positiv riktning. Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.
Religion är till sin djupaste essens transnationell och därför passar religiösa föreställningar det nya globala samhället som hand i handske. Samtidigt med ett minskat inflytande för territoriella aktörer som nationalstater har aktörer med nätverksorganisering, som kyrkor och samfund, fått ökad spridning. Få aktörer har varit så väl anpassade till att använda sig av sociala medier, nätverk och den ökande demokratiseringen och individualiseringen som de religiösa.
Den starka driften att hålla isär religion och politik har alltså paradoxalt nog medverkat till religionens ökande globala inflytande. Genom ett oberoende från statsmakten kan religiösa aktörer nu agera globalt i sitt eget namn och utan begränsningar till nationalstaten. Grundläggande värderingar i religionen får större genomslag då de inte begränsas av hänsynstagande till nationella intressen och staters relationer till varandra. Å andra sidan har sammanflätningen av religion och statsmakt gett dominerande religioner styrka nog att förtrycka minoriteter i det egna landet, som i Saudiarabien, liksom att i statens namn utöva internationella påtryckningar på det globala samfundet (som Iran).
Kombinationen av politisk teologi och relation till staten avgör hur stort globalt politiskt inflytande en religiös aktör fått. Dalai lama hyllas världen runt och ses som en fredens budbärare. Han står fri från statlig auktoritet, han förnekar alla inslag av våld, han anses representera inte bara religiös utan också politisk makt och han talar för tolerans. Genom detta blir hans förmåga att föra Tibets talan globalt så mycket större än om han varit knuten till en stat och inte haft en politisk teologi som kunnat anpassas till europeisk och nordamerikansk liberalism. Hans motpoler är till exempel Hizbollah och Hamas som är både religiösa och politiska rörelser, starkt knutna till statsmakten, och som inte tar avstånd från våld och inte heller anser att religion och politisk makt bör hållas isär. Varken Hamas eller Hizbollahs politiska teologier är särskilt väl anpassade till den liberalism som är dominerande i västvärlden. Ingen av rörelserna åtnjuter heller en allmän acceptans globalt och får därför heller inte samma politiska inflytande som till exempel Dalai lama.
Författarna visar bland annat att religiösa aktörer har försökt bidra till demokratisering i fler länder än man motarbetat den. Sedan 1972 har religiösa aktörer stött demokratisering i 70 länder (varav 48 blev demokratiska) och i 39 länder motarbetade religiösa aktörer demokratin (varav 10 förblev ickedemokratiska). Förklaringen till att kyrkor och samfund stödde demokratin kan sökas i förekomsten av liberal och tolerant politisk teologi samt ett konfliktfullt och oberoende förhållande till den icke-demokratiska regimen. Kyrkor och samfund som likt i Sydafrika förespråkat tolerans, haft en individualistisk hållning till samhället och förmått vara oberoende av staten har haft goda förutsättningar att medverka till en demokratisk utveckling. Föreställningen att religiösa aktörer per se motsätter sig liberala, demokratiska och toleranta regimer är således i högsta grad förhastad.
De försök som gjorts att utrota eller motarbeta religionens tillväxt har inte lyckats. Varken Sovjetunionen på sin tid eller Kina har lyckats mer än pressa tillbaka människors religiösa behov. Och i dag växer kyrkorna i Kina i en aldrig tidigare skådad skala. Repression skapar sannolikt radikalisering, utanförskap och ger små möjligheter att säkra demokrati och tolerans i nästa generation. Att som en del svenska debattörer hävda att det är ett svaghetstecken att åberopa Guds vilja i politiken leder inte framåt. För en del organisationer och medborgare är Guds vilja en central inspirationskälla till politiskt och socialt arbete. Det arbetet bör utvärderas på sina egna villkor, inte misstänkliggöras genom motiven som anges för det. Religion kan fungera som inspiration, förståelse och norm för medborgarna i varje demokratiskt samhälle. Det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör vara föremål för debatt och diskussion i en gemensam offentlig diskussion, inte förekomsten av religion i ett samhälle. Idén att det finns ett sekulärt samhälle kan bara uppkomma hos personer som antingen inte förstår religionens politiska betydelse globalt eller som förespråkar en repression av en typ som vi knappt hittills sett i något land.
Litteraturen kring en postsekulär tid gör gällande att vi lever i ett samhälle där distinktionen mellan religion och politik har spelat ut sin roll, och att försöken att upprätthålla den distinktionen förvirrar mer än den förklarar. Stöd för denna tes ges i författarnas undersökningar då det är just särhållandet av religion och politik som gett religiösa aktörer manöverutrymme, på gott och ont. På samma sätt som en linje i vatten är omöjlig att dra är demarkationslinjen mellan religion och politik ett omöjligt uppdrag och hör en förgången tid till. Vi bör framledes bedöma och värdera sociala fenomen i deras egen rätt, inte på grundval av om de kan hänföras till kategorin religion eller politik.
Mot bakgrund av denna studie, påbörjad före attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001, blir religionens globala roll alltså inte så mycket en fråga om återkomst eller avtäckning. Den frågan är fel ställd. I stället är fokus att religionens inflytande på världspolitiken inte alls gått i den riktning som sekulariseringstesen påstått, alldeles oavsett vad man må tycka om det. I stället har religionen haft utomordentliga förutsättningar att dra nytta av modernisering och globalisering – och de för-utsättningarna har använts – och kommer att användas – på mycket varierade sätt.