Darwin lägger ut med forskningsfartyget ”Beagle” 1831, på en fem års resa som ska ta honom jorden runt. Han reser i väg som en luststyrd yngling. Oförtröttlig i sina studier av allt ifrån pollen till polymorfa brachiopoder. Smidig och social, inte minst i det knepiga umgänget med ”Beagles” reaktionäre kapten, som senare ska ta avstånd ifrån passagerarens slutsatser.
Den unge Darwin är en plattmaskarnas och finkarnas Indiana Jones, som bestiger berg, genomtränger djungler och tampas med urbefolkningar i jakten på naturvetenskapens heliga graal. Han måste ha haft en konstitution av stål, men efter återkomsten till England händer något med hälsan. Äventyraren förvandlas till kverulant. Han plågas av dålig mage, yrsel, klåda, illamående och kräkningar – besvär som särskilt blommar upp när han arbetar på sin stora teori. Han isolerar sig, i hustruns vård, och kommer aldrig mer att lämna fosterlandet.
Fick han malaria i tropikerna? Var det magsår orsakat av Helicobacter pylori, som Nobelpristagaren Barry Marshall har föreslagit? Var det kanske Chagas sjukdom, denna kroniska parasitsjukdom som man kan dra på sig i Sydamerika med diffusa symtom och livslångt lidande som följd?
Nja, en troligare förklaring är nog att det var psykosomatiskt. Darwin hade ju fått en uppenbarelse som hotade att rubba hela den sociala ordningen i det viktorianska Storbritannien. Denna sanning om livets och människans utveckling på jorden skulle han ruva på i tjugo år innan den offentliggjordes.
I Natur & Kulturs förnämliga nyutgåva av Charles Darwins självbiografi har Nils Uddenberg skrivit ett lika förnämligt förord, där han frankt hävdar att hemligheten knäckte forskarens hälsa. Vilken tortyr! Att göra tidernas största upptäckt, och sedan tvingas hålla den mer eller mindre för sig själv.
Anledningen var förstås utvecklingslärans revolutionära potential. De privilegierade klasser som Darwin tillhörde lutade sig mot kyrkan för att legitimera sina positioner. Om själva skapelsen var föränderlig och Skaparen avskrevs, ja, då kunde i princip allting kastas över ända.
”Klämd mellan sin klasstillhörighet och sina vetenskapliga insikter fick Darwin ont i magen”, konstaterar Uddenberg.
Några år efter utgivningen av ”Om arternas uppkomst” 1859 gav Fjodor Dostojevskij sin tidlösa kommentar till fenomenet i ”Brott och straff”: ”Ingenting skrämmer människan mer än att säga ett nytt och alldeles eget ord.”
Alla som befattat sig med vetenskaplig forskning eller offentlig debatt känner till denna mänskliga egenhet. Tajmning är allt. En idé som formuleras innan tiden är mogen kommer att avfärdas som gallimatias, medan en idé som alla begriper redan har stelnat.
Den verkligt originella tanken är alltid riskabel att klä i ord, eftersom omgivningen per definition inte kommer att känna igen den. ”Den är skral, mycket skral!” som en av tidens främsta biologer skrev om Darwins banbrytande bok.
Tack vare skägget från Shrewsbury förstår vi den biologiska bakgrunden till denna flockmentalitet. Vår väldiga hjärna har utvecklats genom socialt samspel i kampen för överlevnad, i viss mån kanske genom sexuell selektion, som ett attraktivt ornament.
Den interaktion som satt fart på intelligensen har samtidigt gjort oss auktoritetsbundna, och därmed mottagliga för manipulation. I detta perspektiv är upplysningen det underbaraste av alla underverk och den roligaste av alla revolutioner.
Först när Darwin bevisar att människan är ett djur blir människan en fri kulturvarelse som verkligen skiljer sig från djuren.
Darwins teori var så elegant att den i ett slag gjorde Gud överflödig. Livet hade ingen avsikt, inget mål, mer än att färdas genom tiden och rummet i de former som kampen för överlevnad tillfälligt råkade leda till.
De existentiella, kulturella och politiska konsekvenserna av denna insikt var förstås oerhörda. Därför är Charles Darwins reflekterande självbiografi en av de mest fascinerande böcker man kan läsa. Forskaren tonar fram som en sympatisk man. Ödmjuk och anspråkslös, men utan att förminska sin insats: ”Om någon hade sagt mig att jag en dag skulle bli hedrad på det sättet skulle jag ha ansett påståendet lika löjligt och otroligt som om man hade sagt till mig att jag skulle bli vald till kung av England.”
Biografin får sin psykologiska laddning av det inre dramat, kampen mellan de konservativa instinkterna och det revolutionära intellektet. Darwin själv tycks bara halvt medveten om konflikten, och förklarar tidsutdräkten före publiceringen med vetenskaplig noggrannhet.
Inte heller kopplar han sina diffusa symtom och sin sociala fobi till bomben som han suttit på. Snarare befäster han självbilden som kronisk invalid – ”min hälsa har alltid farit illa av sinnesrörelser” – trots att han i ungdomen bevisligen var en sportig jägare med robust fysik och massor av vänner.
Det som händer 1858 är inte att Darwin slutligen tar mod till sig, utan att en annan forskare oberoende av honom kommer fram till samma sak. Från Indonesien skickar en ung Alfred Russel Wallace ett manuskript som verkligen måste ha satt fart på Darwins väderspänningar.
Vad skulle han nu göra?
Lösningen på dilemmat är en solskenshistoria om mänskligt samarbete. Darwins och Wallaces rön blir upplästa samtidigt hos Linnean Society i London. Den yngre av de två accepterar generöst termen darwinism, och de fortsätter livet ut att behandla varandra med respekt.
Charles Darwin är i varje tum en gentleman. Att just han kläcker teorin om det naturliga urvalet är kanske en tillfällighet, men inte att han är brittisk och inte att det händer när det händer.
Vid tiden för ”Beagles” resa dominerar Storbritannien klotet i egenskap av maritim supermakt. Vetenskapliga iakttagelser sprutar in från världens alla hörn, medan tankens frihet, industrikapitalismen och kolonialkrigen går på export i andra riktningen.
Geologiska fynd gör det uppenbart för alla som kan se att världen är äldre än de tusentals år som anges i Bibeln. Samtidigt pågår en inre upptäcktsresa. Forskarna noterar den häpnadsväckande likheten mellan embryon från olika djurarter, och börjar där ana en spegelbild av livets yttre utveckling.
Darwin pinar sig genom skoltiden. Hans lust står till att samla skalbaggar och intryck i naturen, och tack vare släktens förmögenhet kan han ägna sig åt just detta.
Hans läsning av Thomas Malthus skrift om befolkningsfrågan inspirerar till en övergripande teori om överlevnadskamp. Resan med ”Beagle” ger ett empiriskt underlag, och redan på 1830-talet har Darwin klart för sig hur det hänger ihop.
Politiskt finns det dock fog för hans tjugo år av tvekan, för de europeiska revolutionerna 1830 och 1848 går inte spårlöst förbi i Storbritannien. Vid slutet av 1850-talet blir evolutionen helt enkelt en insikt som inte längre går att undertrycka.
Ända sedan dess har teorin legat till grund för biologin och varit ett vapen i mängder av strider. Vulgäruppfattningarna om det naturliga urvalet är lika många och säregna som Galápagosöarnas arter.
I boken ”Darwins idé” vill zoologen Staffan Ulfstrand inte ens använda begreppet darwinism, eftersom allt som slutar på ism leder tankarna till ideologi, vilket är precis vad evolutionsbiologin inte handlar om.
I ”Arvet från Darwin” sätter vetenskapsteoretikern Birgitta Forsman fingret på missuppfattningarnas springande punkt: ”Varför är det så många som tror att det som är naturligt är bra och eftersträvansvärt?”
Detta är kärnan i vulgärdarwinismen, så som den använts av alla från slavhandlare till nazister i kamp mot ”underlägsna raser”, från socialdarwinister som hävdat den starkes rätt till dem som vill placera könen i naturgivna fack eller – mera harmlöst – inbillar sig att ”stenålderskost” skulle vara särskilt nyttigt.
Den intressanta frågan att ställa sig 200 år efter Charles Darwins födelse och 150 år efter publiceringen av hans storverk är denna: Hur kommer darwinismen att missförstås på 2000-talet?
Under 1800-talet blev läran om det naturliga urvalet en hävstång för dem som önskade upplysning och social rörlighet, i opposition mot kyrkan och privilegiesamhället. Samtidigt kunde darwinismen paradoxalt nog också motivera en biologistisk kvinnosyn och koloniala övergrepp.
Karl Marx skickade Darwin ett exemplar av ”Kapitalet”, som Darwin aldrig läste, och uppskattade särskilt evolutionslärans materialistiska utgångspunkt. De nationalister som hetsade fram första världskriget (vilket förverkligade marxism-leninismen i Ryssland) var också inspirerade av fantasin om ett naturligt urval mellan konkurrerande nationer.
På 1900-talet var det framför allt till höger som tankefiguren kom att exploateras politiskt, i såväl konservativ som nyliberal och extremistisk tappning. Ofta kan man härleda dessa spår till den mänskliga tendens som Birgitta Forsman pekar på:
Om naturen sorterar fram det ändamålsenliga ligger det nära till hands att tolka detta som det bästa. Sedan är steget inte långt till slutsatsen att naturen trots allt har ett högre mål – och vi är tillbaka i en predarwinistisk världsbild.
Kanske kommer 2000-talet att vigas åt en hyperdemokratisk cyberdarwinism. Flest klick vinner – vare sig det gäller idéer, människor eller affärsmodeller.