När Charles Darwin, under den fem år långa världsomseglingen på ”Beagle” (där mesta tiden tillbringades på land) kom i kontakt med urbefolkningen på Eldslandet, förklarade han att det var det mest intressanta ”skådespel” han någonsin varit med om. Det är ett starkt omdöme med tanke på vilka naturupplevelser resan bjöd på.
Ändå var det inte första gången han mötte människor från det här karga området på Sydamerikas sydspets. Under resan hit hade han haft sällskap av tre personer – Orundellico, El’leparu och Yokcushlu – som lurats härifrån under en tidigare seglats ledd av ”Beagles” excentriske kapten, Robert FitzRoy. Men dessa tre ofrivilliga resenärer, som försetts med västanpassade namn (Jemmy Button, York Minster och Fuegia Basket) och västerländska kläder, hade fått undervisning i engelska vanor och manér och kunde betraktas som likar. Därför blev kontakten med urbefolkningen på plats närmast chockartad. De enkla villkor man levde under framstod för Darwin som omänskliga. Han ansåg sig inte möta en annan kultur; han såg det som en frånvaro av kultur.
Spår av denna häpnad dröjer kvar i den reseskildring som Darwin gav ut tre år efter hemkomsten, ”Voyage of the Beagle”. Han förklarar att han inte kunnat föreställa sig att skillnaden skulle vara så stor mellan ”vilden (the savage) och den civiliserade människan”, en skillnad han menade var vida större än den mellan ”det domesticerade och det vilda djuret, i och med att det hos människan finns större möjligheter för förbättring”.
En sådan formulering är stötande, men bör sättas in i sitt sammanhang. Darwin delade onekligen somliga av sin tids föreställningar, inte minst den om kulturella hierarkier, där den engelska sattes högst. Men han var inte rasist i den biologiska bemärkelse som under den här tiden fick allt fler ideologiska och pseudovetenskapliga stödhjul. Han kom från en släkt med liberala tänkesätt där motståndet mot slaveri var en hjärtefråga. Han motsatte sig all nedlåtande behandling av människor av annan hudfärg. Under studieperioden i Edinburgh hade han haft återkommande kontakter med konservatorn John Edmonstone, en frigiven slav som han inte betecknade på annat sätt än som en ”utmärkt person”. Världsomseglingen resulterade inte bara i kontakten med nya biotoper utan också med människor av radikalt olika karaktär, vilket ökade hans vidsynthet och skärpte motståndet mot rasismen. Enligt författarna till en nyutkommen bok, ”Darwin’s Sacred Cause”, var sökandet efter människans ursprung själva navet i Darwins vetenskapliga projekt.
Det är nu en överdrift, Darwin var redan som ung förälskad i naturen, något som med tiden övergick i en tålmodig kärlek som inte vek ens när känslan för skönhet slocknade. Nyfikenheten att förstå var det viktigaste drivmedlet. Men klart är att Darwins anti-rasistiska inställning efter hand kom att föranleda en stigande motvilja mot kolleger som klamrade sig fast vid sina fördomar. I synnerhet kom han att känna en djupnande besvikelse över sin främste konkurrent om titeln som världens ledande naturforskare, den två år äldre schweiziske biologen Louis Agassiz, sedermera zoologiprofessor i Harvard.
Agassiz första längre båtresa kom senare i livet än vad den gjorde för Darwin, och trots att den var betydligt kortare – den ledde bara över Atlanten – fick den lika genomgripande resultat. Ändå var Agassiz första möte med människor av annan etnisk bakgrund långt mindre drastiskt än det som Darwin var med om på Eldslandet; det var snarare jämförbart med det Darwin upplevt då han mött Orundellico, El’leparu och Yokcushlu då han 1831 mönstrade på ”The Beagle”.
Då Agassiz vid sitt första besök i Amerika 1846 besökte Philadephia blev han vid en supé serverad av mörkhyade personer. Han hade aldrig tidigare mött annat än vithyade och nu fylldes den annars så artige prästsonen av skräck och avsky, snart omvandlat till ideologi. Till skillnad från Darwin försökte han inte överbrygga det kulturella gapet utan bemödade sig tvärtom att vidga det. Han anslöt sig till den uppfattning som betecknades som ”polygenism”, det vill säga uppfattningen att det inte bara finns en utvecklingskedja för människan utan flera och att det inte bara tänks föreligga en rasskillnad mellan människotyper utan också en artskillnad. En sådan hållning kom att fungera som ett stöd för slaveriet, eftersom man med den här utgångspunkten tillät sig att betrakta människor med en annan hudfärg än den vita som näst intill jämförbara med husdjur.
Den uppfattningen, som kom att omfattas av en rad naturforskare, exempelvis rasisten Robert Knox (som turnerade som föreläsare med några medlemmar ur Xhosafolket som illustrationsmaterial), sökte Darwin bekämpa. I synnerhet blev det viktigt när somliga ”polygenister” sökte stödja sig på den teori som Darwin så småningom lade fram, det vill säga teorin om det naturliga urvalet. En rad av dessa hårdhudade ”art-ister” ingick i den utbrytargrupp ur den brittiska föreningen av etnologer som kom att kalla sig Antropologiska sällskapet.
Att slå sig fri från dessa var nu inte helt lätt. Darwin försåg gärna andra med ammunition och hjälpte till att rikta kanonen, bara han befann sig på avstånd när det smällde. Den hållningen var delvis betingad av Darwins konvenansbundenhet. Han stod för det han kommit fram till och ville gärna äras därför, men att ge sig ut i strid äventyrade hans och familjens rykte. Det var bland annat därför han så länge dröjde med publiceringen av sin variant av evolutionsteorin; i likhet med den anonyme författaren till ”Vestiges”, ett bästsäljande evolutionistiskt arbete som utkommit i en rad utgåvor redan femton år före ”Om arternas ursprung”, kunde Darwin hänvisa till sina många barn som lika många skäl att undvika öppen debatt.
Det Darwin skydde var att stöta sig med den bildade borgerligheten. Att han kom att utmana kyrkan var i sammanhanget en bisak; ateismen infann sig gradvis, som ett resultat av hans empiriska hållning och ilska över Skaparens grymhet, inte av en önskan att riva ned moralens grundvalar. I sina strävanden att torgföra sin egen teori, liksom i ambitionerna att motverka slaveriet, kom han att ingå allianser med såväl djupt troende som ateister. Politiskt var han liberal, personligt i hög grad konventionell. När fritänkarna Charles Bradlaugh och Annie Besant år 1877 vädjade om hans stöd efter att ha fängslats för en skrift där de propagerat för spridningen av preventivmedel, vägrade Darwin att ställa upp. Tvärtom förklarade han att om han kallades till rätten skulle han vända sig emot de åtalade, eftersom spridningen av preventivmedel ”med tiden skulle leda till osunda kvinnor & skada kyskheten, på vilken familjebanden beror, & skadandet av dessa band vore det värsta av allt ont som kan skada mänskligheten”.
Det var annars inte förvånande att Bradlaugh och Besant vände sig till Darwin. Skriften de ville sprida hade till syfte att motverka den överbefolkning som höll arbetarklassen nere i fattigdom och armod, vilket man trodde stod i samklang med Darwins formuleringar i ”The descent of man” om de fattigas och svagas tendens att föröka sig. Framför allt tänkte sig skribenterna nog att Darwin skulle blidkas av att den teoretiska (inte moraliska) utgångspunkten var Thomas Malthus idéer om farorna med den exponentiella befolkningsökningen. Det var känt att Darwin inspirerats till sin teori just av Malthus tankegångar om kampen för överlevnad bland begränsade naturtillgångar. Malthus talade om människan, men Darwin översatte tankarna till naturen. När det gällde återkopplingen till mänskliga förhållanden slog han följe med Malthus på ett vetenskapligt plan, men inte på ett politiskt.
Den marknadsliberalism som Malthus förespråkade innebar att djungelns lag skulle gälla också på de mänskliga torgen. Ambitionerna att omsätta den i praktiken hade medfört brutala resultat, exempelvis under den irländska missväxten under 1840-talet. En sådan ekonomistisk hållning motsatte sig Darwin, utan att för den skull känna någon sympati för mer radikala kritiker (det dedicerade exemplaret av Marx ”Kapitalet” låg osprättat och för kollegan Alfred Wallaces socialism hade han liten förståelse). Han kom från en rik familj och behövde aldrig arbeta för sitt uppehälle; dessutom ansåg han klassamhället som något givet och ifrågasatte inte den underordning som var enbart social (det vill säga, utan rasistiska sidofaktorer). Däremot menade han att det vore att svika den högre, av naturen givna moralen, om man avstod från att bistå dem som hade det svårt.
Att lyfta fram ett tema i en vetenskapsmans liv på det sätt som författarna till ”Darwin’s Sacred Cause” gör kan leda till förenklingar. Genom denna fokusförskjutning idealiseras Darwins tänkande. Exempelvis osynliggörs hans kontakter med den socialdarwinistiske filosofen Herbert Spencer, kanske för att det talar emot författarnas tes. Dessutom har tendensen att framhäva den ideologiska drivkraften bakom teorin om det naturliga urvalet föranlett att de rent vetenskapliga drivkrafterna hamnat i skymundan (för en mer balanserad bild kan man vända sig till zoologen och vetenskapshistorikern Janet Brownes välskrivna biografi). Men Desmond & Moore bidrar i alla fall till att vederlägga den demoniserande bilden av Darwin som en kylig och cynisk vetenskapsman, samtidigt som de kompletterar den bild av den viktorianska epoken som tidigare målats av bland andra George W Stocking.
Efter läsningen känner man tacksamhet över att det var en så moraliskt inriktad vetenskapsman som Charles Darwin och inte någon av de zoologiska vildhjärnor som befann sig på samma spår som kom att lansera den vinnande varianten av evolutionsteorin. Möjligen är det just kombinationen ärlighet, måttfullhet och moraliskt ansvar som givit Darwins skrifter det största överlevnadsvärdet.