Medan de flesta feminister inom den indiska vetenskapliga forskningen ägnar sig åt att samla in röster från (marginaliserade) kvinnor, har sociologen Mahua Sarkar valt att undersöka hur och varför de muslimska kvinnorna blev marginaliserade.
I ”Visible Histories, Disappearing Women. Producing Muslim Womanhood in Late Colonial Bengal” visar Sarkar att sinnebilden av den hinduiska kvinnan spelade en viktig roll när den indiska nationella identiteten växte fram, både under det brittiska styret och efteråt. Den hinduiska kvinnan framställdes som aktiv och modern, och kontrasterades mot en bild av den muslimska kvinnan som ett stumt offer.
Bengalen är ett historiskt landområde i nordöstra delen av Indiska halvön. År 1947 lämnade britterna ”juvelen i sin imperiekrona”, Indien. De hade gett sitt stöd till kravet från det största muslimska partiet i Indien, Muslim League, att få bilda en egen muslimsk stat och brittiska Indien kom därför att delas i två länder: det muslimska Pakistan, i sin tur delat mellan ett Västpakistan (dagens Pakistan) och ett Östpakistan (dagens Bangladesh), med det hinduiskt dominerade Indien mellan sig.
Bengalen delades mellan länderna och många familjer splittrades. Det ledde till den kanske mest omfattande folkvandringen någonsin, då muslimer valde att flytta eller tvingades fly till Pakistan medan hinduer och sikher lämnade Pakistan för Indien. Omflyttningen till trots stannade många muslimer kvar i Indien och är i dag den näst största muslimska befolkningen i världen.
År 2006 presenterades den så kallade Sacharrapporten, som redogjorde för den muslimska minoritetens ställning i landet. Muslimer utgör omkring 10 procent av befolkningen men är underrepresenterade i såväl den privata som den offentliga sektorn.
Mahua Sarkar visar hur de som hade tolkningsföreträde i det indiska samhället har del i den diskriminering som pågått och pågår och att diskrimineringen delvis också är ett resultat av att den muslimska kvinnans plats i vetenskaplig forskning – historia, sociologi, samhällsvetenskap … – varit obefintlig.
Hon anser att historieskrivningen inte endast är ett ofullständigt dokument av det förgångna som behöver korrigeras, utan en viktig komponent i exkluderingen och underordnandet av gruppen och därmed i att etablera den hinduiska medel- och överklassens samhällsbärande ställning.
Sarkar, som för närvarande är ledig från sin professur vid Binghamptonuniversitetet i New York, menar att genus-, religions- och etnicitetsbaserade samhällsideologier har samverkat och gjort den muslimska kvinnan osynlig, samtidigt som bilden av en okunnig muslimsk kvinna, offer för den våldsamme muslimske mannen, konstruerades – som motsats till idealet, den moderna indiska normen: hinduisk medel- och överklass.
Hon visar hur osynliggörandet upprätthålls och bilden av den muslimska kvinnan som representant för efterblivenhet och hjälplöshet reproduceras på mer subtila sätt än med tankar om man och kvinna, och relationen mellan majoritets- och minoritetsreligioner.
I en genomgång av texter skrivna i de största dags-, vecko- och månadstidningarna publicerade under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i Bengalen, åskådliggör Sarkar hur dagens bild av den muslimska kvinnan skapats och vuxit fram. Hon visar på hur flera icke vetenskapligt grundade, ja till och med falska, påståenden om historiska skeenden lagts på varandra och hur författare, journalister och debattörer har skapat bilder av ”den andra”.
Sarkar tydliggör en kedja av sociala sammanhang där den hinduiske medelklassmannen, ofta med en brittisk utbildning, ses som försvagad i sin manlighet och indiska identitet som resultat av den brittiska kronans överhet. Hon visar hur det bland annat leder till en konstruktion av den grove, våldsamme, förtryckande muslimske mannen och vidare till bilden av den muslimska kvinnan, som offer för en sådan man. Mot denna kvinna kontrasterar den hinduiska medelklasskvinnan – som i nationsbyggandet efter självständigheten får en tydlig plats i samhället som den moderna kvinnan – idealet. Både individer och grupper använder sig av den konstruerade bilden av den muslimske mannen och den muslimska kvinnan för att framhäva sig själva och förhöja sin egen betydelse.
Dessa bilder av muslimer i allmänhet och muslimska kvinnor i synnerhet reproducerades i dåtida tidningar och tidskrifter, på sidor där samhällsdebatten fördes, men också i magasin riktade till kvinnor där den privata sfären stod i fokus.
Spridningen av dessa bilder var möjlig i och med att den hinduiska medelklassen i Bengalen kring mitten av 1800-talet hade etablerat sig som den infödda eliten både inom näringslivet och utbildningssektorn. De tidningar som då fanns ägdes till övervägande del av hinduer, vilket medförde att den offentliga debatten om reformer i Bengalen uppehöll sig nästintill uteslutande kring frågor som var viktiga för hinduer.
Sarkar understryker det faktum att tidningstexterna är skrivna i en tid då kvinnors medverkan i det offentliga rummet ifrågasattes. Hon menar att den hinduiska kvinnan, som hade uppnått en viss ekonomisk välfärd och därmed status, därigenom gavs möjlighet att ifrågasätta motståndet mot hennes närvaro i det offentliga rummet.
Att synliggöra den muslimska kvinnan som den obildade och förtryckta gjorde det möjligt att stoltsera med de egna privilegierna, ett beteende som passade väl in i nationsbyggandet.
Det sammanhang som Sarkar exponerar med sin forskning visar hur dagens uppfattning om den muslimska kvinnan i Bengalen i synnerhet och muslimer i Indien i allmänhet vuxit fram.
Därutöver visar Mahua Sarkar exempel på muslimska kvinnors närvaro i den offentliga sfären. En närvaro som inte passade in i de konstruerade bilderna och som därmed har ignorerats fram till våra dagar.
Bland dem som återkommande uttryckte sin åsikt i tidskrifter som gavs ut i Calcutta och Dhaka fanns Rokeya Sakhawat Hussain (1880–1932) och Sufia Kamal (1910–99). År 1903 skrev R S Hussain en essä i Mahila, en av dåtidens kvinnotidskrifter. ”Alankar” (Badges of Slavery) var rubriken på Hussains essä i vilken hon jämför juveler, som kvinnan får av mannen som yttersta symbol för kärlek, med bojor.
Essän tycks ha förargat många (hinduiska) kvinnor. En del gav svar på tal, varav vissa återges av Sarkar: ”Det verkar som att författaren önskar ett lättsinnigt beteende hos kvinnor. Till skillnad från kvinnlig blygsamhet, grace, vänlighet, hängivenhet och önskan att vara till lags vill hon se en utveckling av en hårdför, onormal självständighet …”
Andra svarar med att skriva att ”på det sätt som den muslimska systern återger män, som grymma och själviska, kan jag lova att inte en bhadramahila (mödrar, systrar, döttrar till rektorer, jurister, läkare och statligt anställda män som var brittiskt skolade) kan hålla med henne. Jag vet inte hur det är med muslimska män, men i det hinduiska samhället i dag behandlas kvinnan som gudinna av sin hinduiske man, han avgudar henne. … Om den muslimska kvinnan kunde uppföra sig lite bättre skulle säkert många problem i samhället bli lösta.”
Genom att bemöta Hussains essä med tankar om extraordinärt förtryck mot den muslimska kvinnan av den muslimske mannen, undviker kvinnorna att ta i den kritik mot köns- och sexuell exploatering som hon lägger fram.
”Visible Histories, Disappearing Women. Producing Muslim Womanhood in Late Colonial Bengal” väcker frågor kring förhållandet mellan (det statligt strukturerade) förtrycket i det förgångna och det fysiska våldet som kvinnor utsätts för i dagens Indien.
Frågorna kan te sig störande men även befogade i ett land där den övre medelklassen fortfarande vårdar sina privilegier och medelklassen växer sig allt större.