Intellektuell är inget honnörsord i Sverige. Jag minns en händelse i samband med en demonstration i Göteborg i slutet av 60-talet. Jag stod på Järntorget och skramlade med en bössa för någon insamling. Plötsligt kom det fram en man som efter en hastig blick på banderollen liksom spottade fram en massa okvädingsord, däribland intellektuell. Han hade säkert ingenting emot att jag samlade pengar. Men med vad rätt intog jag så självklart det offentliga rummet?
Järntorget är ingen klassmässigt neutral plats i Göteborg, den utgör hjärtat i själva arbetarstaden, en förenande plats mellan hamn och bostadsområde. Och det var otvivelaktigt en arbetare som kom med sin beskyllning, på den tiden kunde man se sociala skillnader på kläderna.
Denna skepsis har emellertid också ett ursprung högre upp i arbetarrörelsen. I en uppsats i en nyutkommen bok, ”Intellectuals and Their Publics”, pekar idéhistorikern Per Wisselgren på den lätt nedvärderande inställning till intellektuella som kommer till uttryck hos två tongivande socialdemokrater, nämligen Alva och Gunnar Myrdal. Vad de skjuter in sig på är just den intellektuelles brist på förankring och legitimitet; Gunnar säger sig inte höra till skaran av ”isolerade intellektuella”, och detsamma hävdar Alva – hon är verkligen inte någon av dessa intellektuella som bara är ute för att visa upp sig och ”göra en show”.
En liknande skepsis mot ordet intellektuell finner man också i Storbritannien, något som blir tydligt i en studie av den engelske idéhistorikern Stefan Collini, ”Absent Minds. Intellectuals in Britain”. Intellektuell är ett ord som i engelskan ofta föregås av ett ”så kallade” – andra må beteckna dem som ”intellektuella”, själv vill skribenten helst inte ta ordet i sin mun. Det frammanar genast bilden av människor vid kafébord, högljutt hävdande någon universell princip, ständigt på språng efter att få sätta sina namn på det senaste manifestet. Collini ser denna skepsis som en del av en brittisk identitet: pragmatism i förening med en misstro mot stora ord är centrala inslag i britternas självbild, som ju i mycket kommit till i reaktion mot det franska.
Men vad är då intellektuella för några varelser? Frågan är inte helt lätt att besvara. Collini gör heller inget större försök, han är mest intresserad av att kartlägga reaktionen mot själva ordet. En del av svaret kan vi möjligen hitta i ordets etymologi. Även om ordet förekom i både franskan och engelskan under tidigt 1800-tal var det först i samband med de så kallad Dreyfusprocesserna under 1890-talet som ordet blev vanligt i Frankrike, och därefter långsamt i det övriga Europa. Den antisemitiska domen mot Alfred Dreyfus fick författaren Émile Zola att publicera en rungande protest, till vars innehåll ett stort antal andra anslöt sig.
Beteckningen intellektuell hade alltså från början en radikal bibetydelse, vilket inte senare hindrade konservativa att kalla sig intellektuella. Den grundläggande innebörden var ju att de protesterande åberopade en annan auktoritet än de traditionella kyrkliga eller juridiska.
Vari bestod då denna auktoritet? Bland de protesterande dominerade författare, akademiker och andra yrkeskategorier som krävde utbildning, och protestlistan kom snart att kallas ”le manifeste des intellectuels”. Man åberopade alltså sin bildning och vana att tänka, sitt intellekt. Och man gjorde det med hjälp av ord, vanligen formulerade i skrift men också uttalade vid möten och i föreläsningssalar. Här låg förstås fröet till en ny sorts elitism, som skilde sig från den gamla hierarkiska. De intellektuella begärde alltid ordet och fick det för det mesta. Bland de tysta i samhället uppfattades de helt enkelt som pratmakare. Och det var nog så arbetaren uppfattade min protest på Järntorget.
Men reaktionen på domen mot Dreyfus kan också tolkas på annat sätt. De som protesterade blev efter hand många. Alla nöjde sig inte heller med att sätta sina namn på en protestlista utan gjorde själva inlägg, skrev och uttalade sig i tidskrifter och tidningar. De argument som framfördes kompletterade varandra, justerades och finslipades och ledde obönhörligt till att saken togs upp i en civil domstol, vilken på alla punkter frikände Dreyfus. Allmänna opinionen hade vunnit, det vill säga en rörelse, om än inte i folkdjupen, så i alla fall bland människor vilka tillsammans bildat sig en uppfattning. Så kan man också uppfatta de intellektuella, som i Frankrike oftast står i pluralis, alltså ett skikt som i kraft av kunskap tagit till uppgift att kritiskt granska vad som händer i ett samhälle.
Men intellektuell förekommer också i singularis, vilket i stället gör det till en egenskap. En person kan vara mer eller mindre intellektuell. Den ensamme intellektuelle får inte sin auktoritet från någon diskuterande församling. Han (det finns inte många hon i dessa böcker om de intellektuella) legitimerar snarast sitt ställningstagande utifrån bristen på gemenskap. Ensam av alla har han sett sanningen, i stället för att falla i de fällor som kollektivet lätt klampar in i. Han är en outsider. Det är åtminstone så han ofta presenterar sig. Vem vill avstå från utanförskapets speciella heroism?
Men det är att misstänka att outsidern i själva verket är en insider. Ingen människa tänker ensam. Alva och Gunnar Myrdal må ha varit kritiska mot intellektuella men ställde sig efter en tid i det socialdemokratiska partiets tjänst. Och den auktoritet de åberopade var expertens.
Men om intellektuella upphöjs till experter, blir de då inte en del av makten? Var det inte det som hände trettiotalets intellektuella, briljanta tänkare som makarna Myrdal? De blev rörelsens förlängda arm och kunde sedan kritisera de obundna, free floating intellectuals, som de kallas i anglosaxiska länder.
Det är också i denna kritik som de rörelseintellektuella kan möta den utbredda skepsis mot intellektuella som finns i länder som Sverige (och Storbritannien). Vår politik är resultatinriktad. Debatter uppfattas inte sällan som hinder på väg mot ett mål. Vi har också åstadkommit en hel del konkret i vårt samhälle. Vad har intellektuella åstadkommit?
Demokrati är inte bara en form för att styra utan också ett sätt att engagera människor: resonera, ifrågasätta, utmana konventioner, renodla där det är bäst, splittra där det är nödvändigt – allt uppgifter för de intellektuella. Intellektuella är trolösa och skall så vara. De må stå fast vid värden, men misstro ideologier och partier. I samhällen dominerade av reformistiska partier som det svenska innehåller politiken med nödvändighet ett pedagogiskt element som handlar om att övertyga. Politik är inte bara en fråga om att omsätta folkliga krav i handling – en populistisk inställning som ofta kommer till uttryck, senast i Göran Hägglunds debattartikel om kultureliten häromveckan i DN (17/9) – utan också att flytta fram positioner till följd av nya insikter vunna genom resonemang och kunskap.
Med vår frikostiga utbildningspolitik kunde Sverige ha ett stort skikt av intellektuella, som ifrågasatte makten och drev olika frågor. Nu styrs högskolor och universitet alltmer enligt ett slags företagsmodell. Det gäller att sälja sig, räkna citat i vetenskapliga tidskrifter, precisera kompetenser. Men vad händer med kompetensen för det allmänna, det som förr i tiden kallades bildning, omdöme, engagemang? Har dagens akademiker över huvud taget tid att vara intellektuella?
Man kan också peka på ett annat problem. Mediesamhället förvandlar obönhörligt (vissa) intellektuella till kändisar. Tankarna i deras artiklar och böcker förytligas, såvida de alls kommenteras. I stället uppmärksammas kringhändelserna, ofta i form av reportage om personen som görs till en personlighet – det heter symptomatiskt nog kulturpersonlighet, inte kulturperson. Vi får en rundgång i etermedierna: den intellektuelle blir en kulturkändis som under en tid tillfrågas om allt mellan himmel och jord, till slut har man glömt vad denne ursprungligen har sagt – kändisen är känd för att vara känd.