Under ett decennium i början av förra århundradet gick en demokratisk våg över världen. Den blev inte långvarig och spåren av den skulle komma att suddas ut. Efter första världskrigets slut 1918 var demokratin åter på defensiven i länder somt tidigare hade ingjutit så stort hopp bland demokratins förespråkare.
Om denna demokratiska och i många fall revolutionära rörelse skulle följa en marxistisk mall så borde det ha varit arbetarklassen som stod i historiens första led. Det var på arbetarklassens skuldror som historien hade lagt bördan att störta despoter och ersätta dem med demokratiska regimer. Så fick åtminstone jag lära mig för länge sedan.
Kanske är det så ibland men inte alltid. De demokratiska revolutioner som Charles Kurzman skickligt analyserar i sin ”Democracy Denied 1905–1915” utmärkte sig alla för att det var de intellektuella som stod i främsta ledet och som – förvisso med hjälp av andra krafter – åstadkom dessa tyvärr alltför efemära förändringar.
Kurzman, som är professor i sociologi vid University of North Carolina, har tittat närmare på de radikala försändningar som skakade Ryssland, Iran, Mexiko, Portugal, Kina och Osmanska väldet. Uppgiften kan tyckas närmast övermänsklig men Kurzman är utmärkt skickad att utföra den. Han läser källskrifter på originalspråk utom i fallen Ryssland och Kina. Tidigare har han skrivit böcker om bland annat ayatolla Khomeinis revolution i Iran.
Som sociolog funderar Kurzman kring frågan om hur man skall definiera en intellektuell. Måste hon eller han ha en viss utbildning eller social ställning? Efter en hel del om och men kommer han fram till den kloka om än inte sensationella definition att en intellektuell är en sådan som beskriver sig som en intellektuell.
Om man kan peka på ett internationellt och politiskt genombrott för denna grupp så inträffade det i Frankrike 1905 med Émile Zolas ”J’accuse” (Jag anklagar) där författaren till ”Nana” gick till storms mot ett reaktionärt och antisemitiskt etablissemang.
I de länder som behandlas här spelade just de intellektuella – lärare, journalister, studenter – en pådrivande roll. De organiserade manifestationer, strejker, demonstrationer och upprop med stor fara för den egna säkerheten. Den ryske tsaren och den iranske schahen och flera andra makthavare drog sig inte för att använda våld för att slå ner allting som utmanade den beståenden ordningen. Etablissemangets hävdvunna fri- och rättigheter hotades. En tysk diplomat beskrev de besuttnas två fundamentala friheter så här: ”friheten att stjäla och friheten från skatter”. Diplomaten talade om Iran men hans ord äger giltighet för de flesta av dessa länder.
Ändå lyckades de intellektuella överraskande bra. Tsaren tvingades till betydande eftergifter, kungen av Portugal drevs i landsflykt, Mexiko fick en mera demokratisk regering och i Osmanska väldet tvingades åtminstone en sultan att avgå.
Föga överraskande skiljer sig Kina på väsentliga punkter från de övriga länderna, inte minst genom vad man kan kalla lantadelns roll. I det demokratiska dramat består denna grupp vanligen av skurkar. Den vilar på sina anor och tror sig, genom sin nobla börd, ha rätt att hunsa fattigt folk. Mot de intellektuella känner de endast avsky och förakt. (Inom parentes skulle man ju kunna tillägga att det räcker med att läsa P G Wodehouses romaner för att se att denna attityd fanns – och kanske finns – i många andra länder.)
Motsvarande grupp i Kina kunde inte lita på sitt blåa blod utan var tvungen att för varje generation i viss mån motivera sina privilegier genom det konfucianska examinationssystemet. I Kina fanns ett meritokratiskt tänkande som saknades i Kurzmans övriga länder.
Om man drar en västerländsk och haltande parallell är det till prestigeuniversiteten i England och USA och les grandes écoles (de stora skolorna) i Frankrike. Alla dessa institutioner har skapat ickearistokratiska eliter.
I många av Kurzmans länder uppstod konflikter mellan intellektuella och arbetare. Då som nu var de intellektuella ofta arroganta och trodde sig stå över snäva klassintressen. Författaren visar dock att de ofta styrde utifrån sina egna intressen så fort de fick reellt politiskt inflytande. De var dessutom ofta förmyndaraktiga i sitt förhållande till massorna. De kunde inte dölja att i attityden till dem fanns ett stort mått av förakt för deras brist på bildning och kortsiktiga krav. Rösträtt för kvinnor stod inte heller högt på deras agenda, något som Kurzman knappt ens nämner.
Ryska intellektuella såg ner på de stackars arbetare som krävde högre lön och drägligare arbetsvillkor framför demokratiska fri- och rättigheter. Mexikos demokratiska ledare uppmanade sitt lands arbetare att sluta att propsa på bröd utan i stället kräva frihet.
Denna konflikt har dykt upp också senare. Inte minst under dagarna i maj -68 då intellektuella åter tog på sig rollen som revolutionens avantgarde. De ansåg sig ha rätt att tala om för bilarbetare vid Renaultfabriker i Frankrike och byggnadsarbetare i USA vad som var arbetarnas egentliga intressen.
Arbetarklassen i Kina tycks ha förstått att den inte hade mycket att hämta hos de intellektuella. I stor sett stod den vid sidan och tittade på under det kortlivade demokratiska experimentet.
När intellektuella kom till makten så var deras första programpunkt att betona utbildning och undervisning. De menade att demokratiska värderingar aldrig skulle vinna allmänt gehör om man inte höjde bildningsnivån hos massorna. Den ryska intelligentian var övertygad om att utan utbildning och kritiska färdigheter skulle folket fortsätta att nästan religiöst dyrka tsaren.
Och i både Iran och i Osmanska väldet betonade de nya makthavarna vikten att bryta med det gamla och religiöst dominerade undervisningssystemet.
I efterhand hävdade många att ett skäl till att det till slut gick så illa för de demokratiska reformerna var att de inte på en gång hade gjort processen kort med teologernas järngrepp över utbildningen. En iranier hävdade att även en flyktig bekantskap med ett västerländskt språk var mer värt än att skriva den hundrade lärda kommentaren till Ibn Sinas medeltida teologiska traktater.
Alla dessa länder skulle snart falla tillbaka till olika icke-demokratiska statskick men det kom att ske på olika vis. Atatürks Turkiet är väsensskilt från bolsjevikernas Sovjetunion. Längst hankade sig demokratin kvar i Portugal där den 1926 avlöstes av en fascistisk regim som varade fram till 1974.
Efter dessa kortvariga och misslyckade demokratiska försök drabbades de intellektuella av kollektiv depression. Deras förnuftsbaserade politik hade gått i stöpet. Många bland dem tog sin tillflykt till alltmer irrationella tankeströmningar. Den tyske filosofen Theodor Adorno talade om 20-talet som en tid av ”anti-intellektuella intellektuella”.
Kurzmans imponerande studie respekterar de olika ländernas egenart. Men han vore inte en modern sociolog om han inte också försökte att generalisera utifrån sitt empiriska material.
Han förklarar inte de demokratiska revolutionerna genom att undersöka deras ekonomiska förutsättningar. Länderna var sinsemellan alltför olika för att en sådan förklaring skulle vara sannolik. I stället laborerar han med en mera idealiserad typ av förklaring. När människor, i detta fall intellektuella, tror att vissa möjligheter finns börjar de handla utifrån dessa övertygelser. Och dessa handlingar kan föra med sig att möjligheten blir verklighet.
Motsatsen gäller också. Demokratier i fattiga länder misslyckades inte för att folket var fattigt eller för att intelligentian, bourgeoisien eller proletariatet var för obetydliga utan för att folk inte trodde att demokratier i fattiga länder skulle bli långvariga.
Han avslutar alltså sin annars ganska dystra berättelse med ett hoppfullt och idealistiskt anslag. Förändring och demokrati är möjliga så länge som det finns människor som tror på dem.