Varför är politiken så tråkig nu för tiden? Det finns en särskild ton som politikerna anslår när de talar till varandra, ett insinuant, menande tonfall som skall föreställa polemik men som mest använder polemiken för att dölja att man inte har så mycket att invända i sak. Alla strävar mot mitten men eftersom så många redan befinner sig där får man i stället höja rösten för att märkas. Så blir politiken till röstläge och stil snarare än något som borde angå oss alla.
Politiken är en verksamhet som i sin moderna form bedrivits i knappt mer än hundra år. Under tiden har det utvecklats ett komplex av frågeställningar och åtgärder som ibland kallats den politiska institutionen. I början av denna utveckling var det förstås många frågor som hamnade utanför politikens bord. Och detsamma gäller dagens situation. Vad är det till exempel som får ett samhälle att hänga ihop? En viss jämlikhet, bland annat. Det kan röra sig om förmögenhet och hälsa, men också om ”mjukare” frågor som tolerans mot avvikare, öppenhet inför andra sätt att leva.
De som i dag kallar sig vänster är ofta upptagna av ämnen som queer, konsumtion, boendeformer, livsmönster av olika slag. Medan identitetsrörelser och enfråge-engagemang växer förlorar partier och fackföreningar medlemmar.
Men frågor om livsstil och identitet kan naturligtvis lika gärna hamna utanför politiken som innanför, bli individuella projekt i stället för kollektiva. För den som tror på politiken, men kanske inte alltid på den politiska institutionen, är detta ett dilemma.
Om sådana sammanhang skriver den brittiska historikern Sheila Rowbotham, känd för ett antal kvinnohistoriska studier från de senaste decennierna. Hennes nya bok handlar emellertid inte om kvinnor utan om en man, Edward Carpenter, verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som socialist, miljökämpe, vegetarian och transsexuell aktivist. Genom att fokusera på en person som Carpenter kan Rowbotham nysta upp tanketrådar och sammanhang som annars sällan uppmärksammas. Carpenter hör inte till historiens segrare, han kan inte placeras in i raden av reformister som bidragit till att forma det moderna England. Han hör närmast till politikens undervegetation där stigarna ofta är överväxta och för det mesta slutar i ett ingenmansland.
Även i andra europeiska länder finns en sådan undervegetation, bestående av människor som inte kunnat infoga sig i de politiska rörelsernas krav, människor för vilka den personliga moralen betytt mer än lojaliteten, men som ändå velat påverka och reformera. Ofta har de sökt framträda som föredömen och med sitt sätt att leva demonstrera sina ideal. Många var pacifister, andra kollektivister som grundade kooperativ och gemenskaper av olika slag.
Carpenter som ärvt en förmögenhet köpte en gård utanför Sheffield, Millthorpe, dit alla likasinnade var välkomna att dela boende och arbete. Han var inspirerad av John Ruskin, konstvetare och filosof med en stor skara anhängare kring sig. Ruskins centrala tanke gällde arbetets roll i våra liv. Från att ha varit ett medel till självförverkligande hade arbetet under industrialismen snarast blivit ett medel att förverkliga sig utanför arbetet. Själv tillverkade Carpenter sandaler, vilka han uppfattade som framtidens skodon. Millthorpe blev känt som en plats där en alternativ livsstil prövades ut och tog form. På förslag från läkaren Havelock Ellis övergick man från köttdiet till grönsaker, i solidaritet med djur och miljö.
Bland ”verklighetens folk” framstod naturligtvis entusiasterna på Millthorpe som flummiga stollar; även traditionella radikaler tyckte att de drog ett löjets skimmer över vänstern – dramatikern och ironikern George Bernard Shaw försatt inget tillfälle att kalla Carpenter Den ädle vilden. Men denne fick ett växande antal anhängare, mönstergårdar som Millthorpe uppstod lite varstans i närheten.
Men var inte dessa för få för att uppfattas som föredömen? Nej, säger Carpenter i en av sina många artiklar. En rörelse måste alltid utgå från en plats. ”Håll åtminstone en plats på jorden ren. Försök så gott det går att producera oförfalskade födoämnen …” Exemplet kommer förr eller senare att leda till efterföljd. Och det har en tendens att vidga sig mot nya områden. Från födoämnen kom Carpenter att intressera sig för miljön i stort, fördjupade sig i lagstiftningen kring föroreningar, studerade tekniska alternativ och lade fram förslag. Han blev sitt eget miljöparti.
Carpenters tankar om livsstil lockade inte minst städernas medelklass, ett annat av ”verklighetens folk”. Intresset för moralfrågor ställde individen i centrum och bland Carpenters anhängare var nog sympatierna för en anarkist som Krapotkin starkare än för Marx, även om Carpenter deltog i den socialistiska rörelsen och beundrade en utopist som William Morris. Både Carpenter och Morris såg politiken i första hand som en väg att nå ett mål: ”det nya livet”, ett uttryck som ofta användes av Carpenters anhängare.
Vad ”det nya livet” innebar är svårare att precisera. Det var inte minst ett sätt att vända politiken uppochned: i stället för att ta sin utgångspunkt i de stora samhälleliga strukturerna och ovanifrån reformera vardagslivet ville Carpenter reformera vardagslivet och med dess utgångspunkter förändra samhället. Det handlade också om människosyn. Medan de traditionella socialisterna hävdade att den goda människan kunde uppstå först med revolutionen, menade förespråkarna för ”det nya livet” att reformarbetet i stället måste börja med människan. Goda människor skapade det goda samhället, inte tvärtom. Det var i vardagen framtiden tog form.
I Sverige saknas kanske en karismatisk gestalt av Carpenters kaliber, Ellen Key är väl den som kommer närmast. Men själva formen av radikalism förekom också i vårt land, samma blandning av pacifism, vegetarianism och moraliskt patos. Liksom i England hade de svenska radikalerna ingen riktig politisk hemvist. De återfinns i en diffus zon mellan socialdemokrati och den form av liberalism som ibland kallas frisinne, ibland kulturradikalism. De delade alla en misstro mot de stora systemen, de dramatiska lösningarna. Och flera av dem ter sig, i likhet med sina engelska motsvarigheter som smått stolliga: esperantister, nakenbadare, absolutister – reformister i det lilla. Men med det lilla ville de förändra det stora.
Det finns emellertid ett inslag i Carpenters livsstilsprojekt som saknas i den svenska miljön, nämligen en medveten transsexualitet. Carpenter talade om något som han kallade The intermediate sex, titeln på en av hans böcker med undertiteln ”A Study of Some Transitional Types of Men and Women” (1908). Boken bröt det tabu som alltsedan domen mot Oscar Wilde var förhärskande i det engelska samhället. Homosexualitet fick till nöds förekomma – det var trots allt vanligt vid Cambridge och Oxford – men inte nämnas. Carpenter menade att det i varje samhälle fanns kvinnor och män som egentligen helst ville leva på tvärs av könsbarriärerna men som tvingades till val som var existentiellt omöjliga. Om sådana människor tilläts leva i enlighet med sin natur kunde samhället utvidga området för känsla och inlevelse. Tillvaron skulle bli rikare för alla, mer mångfasetterad.
Under senare år har jag haft anledning att läsa brev mellan kvinnor i sekelskiftets Sverige. De inleds inte sällan med älskade, följt av namnet, och avslutas ibland med meningar som Jag omfamnar dig och kysser dina ögon! Här erbjuder sig två tolkningar för den nutida läsaren. Antingen menar man att brevskrivarna haft ett lesbiskt förhållande. Eller också, vilket är vanligare, påpekar man att brevstilen vid sekelskiftet, särskilt bland kvinnor, var mer emotionell, utan att det behöver föreligga något erotiskt förhållande. I det förra fallet homosexualitet, i det senare vänskap. Antingen det ena eller det andra, aldrig både och. Genom att särskilja och sätta etiketter garanteras en ordning, som inte rubbar någon av modernitetens många cirklar.
Men tänk om det inte existerar sådana klara gränser? Tänk om vi alla är mer eller mindre bisexuella, att vänskap inbegriper erotik, och erotik vänskap? Carpenter föreställde sig ett samhälle där erotiska energier var fria att söka sig de former de ville, förutsatt att det inte gick ut över andras integritet. Alltså ett samhälle utan de normer som det heterosexuella livsmönstret ser som det naturliga.