Den ojämna byteshandeln

Låt oss anta att ett land har specialiserat sig på kaffe. Ett annat land har utvecklat en särskild talang för att tillverka bilar. Låt oss anta att de båda länderna endast handlar med varandra: billandet importerar kaffe för tio miljoner dollar, som kaffelandet använder för att köpa bilar till samma värde. Vackrare kan det inte bli. De båda länderna gör vad de är bäst på, möter varandra på världsmarknaden av egen fri vilja, drar nytta av sina respektive förmågor. Utbytet är jämnt, symmetriskt, perfekt som i ett geometriskt mönster.

Låt oss vidare anta att tiden går. Kaffelandet utvecklar sin ekonomi, börjar odla bomull, bryta nickel, utvinna olja. Billandet, å andra sidan, går vidare till produktionen av mjukvara, mobiltelefonisystem och IT-tjänster. Fortfarande handlar de endast med varandra, men nu till ett värde av hundra miljoner dollar. Mönstret är inte längre bara symmetriskt: det pekar framåt. Utvecklingen är i rullning, kaffelandet skeppar i väg alltmer bomull, nickel och olja i utbyte mot framtidens varor och tjänster, billandet rör sig bort från den materiella ekonomin och in i informationsåldern och penningbeloppen tickar uppåt, uppåt som en mätare på det gemensamma framsteget.

Så ser det ut på ytan. Därunder, om man lyfter på den handelsbalans som förefaller jämn i penningtermer, framträder ett annat slags flöde. En osynlig hand skär upp vävnad från det ena landets natur. Oläkliga sår rivs upp där.

Vävnaderna transplanteras till det andra landet i upprepade operationer, i ständigt allt större skala.

Under 1960- och 70-talen blev teorin om det ojämna utbytet fashionabel hos tredje världens befrielserörelser och deras intellektuella supportergrupper i väst. Även efter de formella kolonialväldenas upplösning hölls u-länderna fjättrade, nu genom världsmarknadens dolda fotbojor: de fortsatte producera råvaror. Priserna sjönk. För att upprätthålla sin handels­balans måste u-länderna exportera allt större volymer, offra mer arbetstid, slita ännu hårdare på kaffeplantagen för att komma över samma mängd bilar – relativt allt dyrare – i en våldsamt nedåtgående spiral. Svett från underbetalt mänskligt arbete exporterades norrut, indränkt i billigare råvaror, som föda till i-ländernas överflöd.

Sedan dess har teorin om det ojämna utbytet fallit i glömska. Vågen av befrielserörelser vändes, och därmed falnade också intresset i akademin (i dag rör sig läran som en vålnad över de nordiska bokdiskarna: den våldsamma, danska Blekingegadeligan var den supportergrupp som drev den till sin yttersta spets). Men på senare år har idéerna fått ett andra liv, nu i grönt. Det talas om ekologiskt ojämnt utbyte, i en forskning som på kort tid slitit penningens slöjor från världshandeln och gett oss en kunskap som ställer de globala relationerna i ny dager.

Grundtanken är enkel: ett samhälle är som vilken kropp som helst. Det behöver resurser, näring och energi för att det ska förbli vid liv. Vissa samhällen har nu utvecklat en ytterligt komplex ämnesomsättning, med stora anspråk på ett obrutet inflöde av resurser. Sådana samhällen kan inte tillgodose sina behov av material och energi inom de egna gränserna, utan måste fylla dem utifrån, ur de krukor och fat som hålls fram på världsmarknaden. Hur är det möjligt? Genom att priserna på naturresurser är så låga att det glupska samhället utan problem kan mätta sig och fortsätta svälla. I utbyte säljer det sina avancerade produkter, som betingar ett jämförelsevis högt pris – även om de har krävt nickel och olja i fabrikerna, kaffe och bomull på kontoren, som förslösats och förspillts under produktionens gång. Billigt på världsmarknaden: det som tas från naturen. Dyrt: det som spottas tillbaka.

Avancerade ekonomier är endast möjliga genom ett sådant omvänt förhållande mellan biofysiskt och monetärt värde. Resultatet av att deras metabolism vidmakthålls och expanderar är, följaktligen, en ständig åderlåtning av naturen i systemets periferi. Det som framstår som ett jämnt och symmetriskt utbyte i pengar räknat – som mellan vårt kaffeland och vårt billand – visar sig vara materiellt asymmetriskt: ekologiskt ojämnt. Under den frivilliga transaktionens fernissa avtecknar sig en exploatering.

Det är sedan länge väl känt att priserna på råvaror – i full överensstämmelse med den klassiska teorin om ojämnt utbyte – har sjunkit som stenar under de senaste hundra åren, i synnerhet sedan den nyliberala ordningens genombrott på 1980-talet. Men volymerna stiger. För 16 av 18 nyligen studerade exportråvaror – som kol, järn, aluminium – sjönk priserna under 1900-talets sista decennier, men för 14 av dem växte volymerna, exempelvis med 660 procent i fallet aluminium. Det är logiskt, enligt marknadens spelregler: om priserna på råvaror faller måste exportörerna framställa mer av samma vara för att balansera sitt utbyte. Det är ekologiskt katastrofalt: mer natur måste brytas, huggas, skördas, i en spiral som borrar sig fram genom ekosystemen.

Officiell statistik över handelsbalanser befattar sig med penningbelopp, men forskares uppgift är att gå längre in i mörkret; en lykta är ”fysiska handelsbalanser”. Man mäter helt enkelt vikten av de produkter som importeras och exporteras. Det visar sig då att EU har ett väldigt underskott. År 2000 importerade EU (då 15 länder) fyra gånger mer än vad som exporterades, och underskottet befann sig i stadig tillväxt. Den monetära handelsbalansen var däremot förträffligt jämn, ty EU kunde sälja sina exportvaror dyrt. Med tanke på att EU:s ekonomier under ett tidigare historiskt stadium var självförsörjande på kol, men i dag är storimportörer av fossil energi, framstår de rent av som mer exploaterande – mer koloniala – än någonsin.

En fallstudie över Colombia visar andra sidan av myntet. I slutet av 1970-talet gick kaffeodlare ihop i en kartell liknande Opec, pressade upp världsmarknadspriserna och byggde ut sina industrier, som ett led i den sista offensiven för en rättvis ekonomisk världsordning. Kaffelandet Colombias export steg i monetärt värde, och de fysiska volymer som lämnade landet krympte i samma mån. Sedan slog reaktionen till: skuldfällan, strukturanpassningsprogrammen, satsningarna på export av olja, kol och nickel. Alltsedan 1980-talets början dräneras landet på oavlåtligt växande mängder natur.

Ju mer som fraktas bort, desto mindre blir kvar för hemlandets befolkning. Ny forskning för året visar på en järnhård lag: ett u-land med omfattande export till ett i-land har låg egen resurskonsumtion. Höginkomstländernas ekologiska fotavtryck har växt de senaste 30 åren, i takt med globaliseringen, och låginkomstländernas har krympt lika konsekvent. Rika länder tar jordens biokapacitet ur munnen på fattiga.

På marken tar det formen av nedhuggna skogar, förgiftade vattenkällor, spridda tungmetaller, utspilld olja, nedsmutsad luft och reserver som tömts för alltid. Sådana biofysiska sår från resursutvinning låter sig sällan läkas. Men de avspeglas inte fullt ut ens i den fysiska handelsstatistiken: de volymer som korsar en nationsgräns har lämnat sina smutsigaste spår bakom sig. Den regnskog som kalhuggits eller den luft som förorenats vid produktionen, transporten, raffineringen av råvarorna syns inte i deras vikt.

Forskarna arbetar på att ta fram nya, mer finkalibrerade måttstockar, men har redan nu spräckt några av västvärldens mest omhuldade myter. Som att våra ekonomier blir mindre materiella. Vi påstås ha gått in i informationsåldern, i tjänstesamhällen, i en tid då virtuella flöden bär oss tyngdlöst genom livet. I själva verket är det tvärtom. Mer kaffe, mer bomull, mer nickel och olja utvinns än någonsin förr, forslas till centrum och göder det välstånd som förefaller ideellt. Konsumenter i centrum ser bara inte den materiella basen för sitt liv, den befinner sig tusentals sjömil bort.

Omvänt betyder det att länder med stor resursförbrukning har få lokala miljöproblem. Luften på en gata i Lund kan vara ljuvligt ren, inget avfall samlas på hög, parkerna är idealiskt skötta. Men staden vilar, liksom centrum i stort, på ett inflöde av resurser. Ordningen i centrum beror kort sagt på kaoset i periferins sociala och ekologiska system.

Kommentarer(68)

Visar 1-10 av 68. Per sida: 5 10 20 40

Alla gör inte lika mycket, påstår du Danne. Nej så är det förstås, men vem avgör hur mycket det vi uträttar ska vara värt? Det finns de som bara handlar med pengar som är stormrika med uträttar de verkligen något av värde för mänskligheten?

Sanna, 11:01, 18 december 2009. Anmäl

Det finns en oförklarlig paradox i den ekonomiska mekanismen. För inte så länge sedan var jag i Bolivia och besökte staden Potosí. I slutet på 1500-talet var denna stad lika stor som London. Den hade på mindre än 30 år växt och blivit större än Madrid, Rom eller Paris. Potosí var inte enbart en av de största städerna i världen med sina 160 000 invånare, utan även en av de rikaste. Orsaken till denna gigantiska socioekonomiska omkastning var de enorma fyndigheterna av silver. När silvret tog slut, flyttade alla så fort man kunde. Idag är Potosí en av de fattigaste städerna i Bolivia, ett av Latinamerikas fattigaste land. Liksom detta, finns det många olika fall i Latinamerika. Det här är viktigt: Hur kommer det sig att de rikaste platserna/länderna (naturresurser) förblir vara de fattigaste? Den ojämna materiella balansen kan ge några ledtrådar till vassa resonemang. Tack DN för att plublicera detta, tack Andreas för att belyser en mycket relevant fråga. Keep Going.

Ric Gar, 14:32, 17 december 2009. Anmäl

Det finns en oförklarlig paradox i den ekonomiska mekanismen. För inte så länge sedan var jag i Bolivia och besökte staden Potosí. I slutet på 1500-talet var denna stad lika stor som London. Den hade på mindre än 30 år växt och blivit större än Madrid, Rom eller Paris. Potosí var inte enbart en av de största städerna i världen med sina 160 000 invånare, utan även en av de rikaste. Orsaken till denna gigantiska socioekonomiska omkastning var de enorma fyndigheterna av silver. När silvret tog slut, flyttade alla så fort man kunde. Idag är Potosí en av de fattigaste städerna i Bolivia, ett av Latinamerikas fattigaste land. Liksom detta, finns det många olika fall i Latinamerika. Det här är viktigt: Hur kommer det sig att de rikaste platserna/länderna (naturresurser) förblir vara de fattigaste? Den ojämna materiella balansen kan ge några ledtrådar till vassa resonemang. Tack DN för att plublicera detta, tack Andreas för att belyser en mycket relevant fråga. Keep Going.

Richard, 14:28, 17 december 2009. Anmäl

Är det inte symptomatiskt för DNs tillstånd att det så sällan skrivs en bra artikel att människor nästan chockade kommer in och tackar artikelförfattaren? Sanningar borde tryckas oftare.

Pelle, 13:40, 17 december 2009. Anmäl

Tack. Detta behövde sägas.

Irena., 13:27, 17 december 2009. Anmäl

danne: "vi ger dom så mycket".... ja vi är så generösa och dom är otacksamma! likt slavägaren som så nobelt avvarar ett stycke extra bröd till sina slavar vid skördefesten, utan så mycket som ett tack!

mg, 13:06, 17 december 2009. Anmäl

Jag tycker faktiskt att de ska få vår teknologin alldeles gratis, Danne. Det är inte mer än rätt med tanke på att vi förstört klimatet för dem. För övrigt så kommer det faktiskt en del miljövänliga produkter från u-länderna och de har absolut inte förstört så mycket som vi har. Vad gäller kultur så står de många gånger långt över oss. Tyvärr vet jag för litet för att kunna gå in på det där i detalj. Men det finns ju museer och bibliotek! Har skrivit en kommenter till men den har tyvärr försvunnit. Hoppas den kommer tillbaka! Annars får jag försöka skriva en ny med samma inneghåll så du får svar på alla dina frågor.

Sanna, 11:00, 17 december 2009. Anmäl

Vi ger dem lite grann, javisst, men tar desto mer ifrån dem och har gjort så länge. Har du inte läst Anderas Malms essä med rubriken Den ojämnlika byteshandeln? Och eftersom vi kunnat ta så mycket ifrån dem har vi också haft större chanser att utvecklas. Möjligheter som inte u-länderna haft och heller aldrig kommer att få, eftersom det inte finns några landområden kvar att kolonisera och underkuva. "Men staden vilar, liksom centrum i stort, på ett inflöde av resurser. Ordningen i centrum beror kort sagt på kaoset i periferins sociala och ekologiska system."

Sanna, 10:47, 17 december 2009. Anmäl

Varifrån har vi då fått vårt välstånd som gör oss överlägsna i så mycket? Ja utan allt vi tagit från u-länderna hade vi inte varit så rika som vi är i dag. Vi har alltså berikat oss på dem och fortsätter med det som Andreas Malm visat i sin essä. Hans tankar är inte nya. På 1960-talet fanns också ett stort intresse för de här frågorna, men sen tystnade debatten och insikterna glömdes i och med att nyliberalismen fick allt större inflytande. Men som väl är börjar världen nu vakna igen...

Marie Lind, 05:28, 17 december 2009. Anmäl

Sanna, är det rättvist att alla får lika mycket även om alla inte gör lika mycket? Om ett land är duktigt på affärer så kommer dom att bli rikare. Är det orättvist?
Att u-länderna får vår teknik som vi utvecklat. Är det orättvist? Att vi skickar miljarder till dom? Att vi nu avkrävs miljöansvar när vi ger dom så mycket? Vilka miljöprodukter kommer från u-länder?
Är det inte dags att erkänna att visa kulturer är efter? Att vi är framgångsrika pga vår utbildning och uppfostran?

Danne, 23:27, 16 december 2009. Anmäl

  1 2 3 4 5 6 7 Nästa

Bloggat om artikeln(0)

(Vad är Twingly?)

Visar  (av totalt ).

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut