Av alla provokationer som den omstridde anarko-primitivisten John Zerzan serverat sina läsare – försvar för sabotage och våldshandlingar i samband med politiska demonstrationer med mera – är nog hans kritik av skriftspråket den mest utmanande. Att så dristigt såga i den gren man sitter på har väckt ilska hos många debattörer. Hur kan man respektera en skribent som vill bryta pennan och trampa sönder tangentbordet?
Men Zerzan har åtminstone en respekterad förebild: Sokrates. Mot slutet av Platons kanske mest litterära dialog, "Faidros", går Sokrates till attack mot skriftspråket, som vid den här tiden började få ett starkt fäste i Atens elit. På sitt lite omständliga vis argumenterar Sokrates för att skriftkulturen har en rad nackdelar i jämförelse med talspråkskulturen. För det första innebär skriftens utbredning en krympning av den memoreringsförmåga som tidigare inneburit att varje person bar med sig ett inre bibliotek. För det andra svarar skriftspråket inte på tilltal; det är platt och ickedialogiskt, ”dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad”. För det tredje så flyter texterna omkring även bland individer som inte kan skilja mellan rätt och fel, vilket kan innebära missbruk av berättelserna.
Eftersom Sokrates tankar bara finns bevarade genom Platons och andras referat har det oundvikligen blivit så att historien skrivits av segraren, det vill säga skriftställaren. Men nu, vid nästa skred i mediehistorien, kan Sokrates farhågor luftas på nytt, inför nätkulturens inverkningar på minne, dialog och kritiskt tänkande.
I en uppmärksammad bok, ”Proust and the Squid” formulerar den amerikanska läsforskaren Maryanne Wolf ett eko på Sokrates argument, fast applicerade på den pågående övergången till skärmkommunikation. Visserligen medger hon att kunskapsmängden ökar, liksom de offentliggjorda synpunkterna och den allmänna tillgängligheten till information. Men, menar hon, om det inte finns en solid ställning att hänga upp kunskaperna på blir sorteringen godtycklig och urvalet slarvigt. Att kunna mycket om litet och så flyktigt att nästan ingenting fastnar medför i längden en ytlighet som också påverkar den personliga mognaden. Eftersom meningsutbytena dessutom blir färre och mer korthuggna, och många i stort sett nöjer sig med att trumpeta ut den egna hållningen, innebär ökningen av talare inte en vidgning av samtalet. Även detta får återverkningar på personligheten: Wolf talar om en narcissistisk personlighetskultur. Allvarligast är kanske att den kritiska granskningen så sällan hinns med. Följden blir bland annat en löpeld av konspirationsteorier.
Wolf är givetvis medveten om att det finns motverkande krafter. Exempelvis fungerar nätet allt som oftast som korrektiv till övriga medier. Och hennes allvarligaste invändning mot skärmkulturen är också en annan. Den gäller hotet mot litteraturen och det eftertänksamma läsandet.
Som forskare är Wolf specialiserad på barns utveckling, men hon leder också ett centrum för läs- och språkforskning. Det hon främst vill varna för är inte den ökande oförmågan hos inbitna skärmläsare att finna sammanhang i längre texter. Det hon verkligen oroar sig för är att den värld som omger den privata läsprocessen, med reflektioner och associationer, tappar mark.
Eftersom skärmläsningen vanligen inkluderar ljud och bilder försvinner den atmosfärs- och tankealstrande del av läsakten som utgår från läsarens kreativa med-läsande. Oavsett de stora vinster som nätkulturen ger innebär detta en förlust som är jämförbar med, och kanske än större än, den förlust som det innebar då skriftspråket tog över efter den muntliga berättartraditionen.
Sådant kan få återverkningar i stort, inte minst för att människan är en så flexibel varelse som inte bara anpassar sig till omständigheterna utan också förmår anpassa dem till sig själv. Boken som grund för det privata läsandet är – hur gärna vi än vill tänka annorlunda – kanske bara ett trappsteg i människans utveckling. Människohjärnan är ju inte skapad för läsande; läsandet har i stället, vid människans långa väg mot moderniteten, tagit i anspråk olika regioner av hjärnan, lite olika beroende på språk och alfabet (exempelvis tar sig engelskan och kinesiskan olika rutter genom hjärnan). Dyslexi är alltså inte något som självklart kan klassificeras som en ”skada”, eftersom läsandet inte var en företeelse som stod på dagordningen när den mänskliga hjärnan fick sin slutliga utformning.
En liknande evolutionshistoria gäller musiken, även om musicerandet med all sannolikhet föregick läsandet med många generationer: de äldsta instrumenten har drygt trettio tusen år på nacken, vilket är fem gånger äldre än de äldsta bevarade skriftfragmenten. I en omfattande forskningsöversikt pekar neurologen Aniruddh D Patel på musikens betydelse som en biprodukt i människans utvecklingshistoria; en biprodukt, framför allt till det som ledde fram till det talade språket (med vilket musiken delar en rad egenskaper som melodi, emotionellt utlopp etc).
Att musiken inte hade en direkt betydelse för utformningen av den moderna människan betyder inte att dess inflytande över mänskligt liv är ringa. Patels kollega Steven Pinker, som för ett antal år sedan hävdade att musiken endast utgör en njutningskälla som vi som art kunnat överleva utan, hade både rätt och fel. Människans frammarsch i musikhistorien kunde nog ha ägt rum utan toner. Men det betyder inte att marschmusiken enbart är en dekoration. På samma sätt som skriften är musiken en uppfinning som genomgripande förändrar människans livsvillkor. Och liksom skriften kan musiken påverka våra hjärnstrukturer.
Men också i fråga om musiken kan man ta upp farhågor av det slag som Wolf nämner beträffande läsningen. Och det är i sammanhanget intressant att Platon, som fungerade som Sokrates krönikör, fruktade musiken. I musiken såg Platon något som kunde verka förvekligande och anti-socialt. Det enda musicerande Platon till nöds kunde acceptera var det som tjänade ett kollektivt syfte, exempelvis marscher.
Hur han skulle ställt sig till dagens musikkonsumtion kan man bara spekulera om. Men det gäller också för gårdagens musikfilosofer. För lyssnandet förändras nu på ett sätt som få kunnat föreställa sig. Musik förekommer i dag sällan i renodlad form. Det vanliga är att den är bildsatt och avnjuts genom skärmar, eller som bakgrund till andra aktiviteter. Visserligen innebär det att tonkonsten behåller sin ursprungliga betydelse som bruksmusik (för att få barn att somna och unga att dansa etcetera), men man kan ändå fråga sig vad som försvinner när det koncentrerade lyssnandet får mindre betydelse. I det privata lyssnandet, som i det privata läsandet, finns kreativa processer, emotionella, strukturella och associativa, som beskärs när ord och bilder tar över och ”styr” mottagandet av tonerna.
På det sättet kan den betoning av varje konstarts säregna uttrycksformer som länge var märkbar inom estetiken vara på väg ut. Modernismens estetik gick ju ut på att varje konstart skulle renodla sina egna uttrycksmedel. Tonerna för sig, färgerna för sig och orden i en egen hög. Det är en utopisk syn som i sin stränghet ofta motverkat konstarternas dragning till varandra, till den synestetiska omfamning som i synnerhet rådde i romantikens slutskede. I dag uttrycker sig tonsättare gärna med filmmusikens uttrycksmedel och konstnärer arbetar med ljud och rörliga bilder, medan författare ofta arbetar filmiskt, i tablåer.
Kanske går något förlorat i denna omvandlingsprocess: exempelvis den lyhördhet och associationsrikedom som uppstår när uttrycksmedlen är renodlade. Och den musik och litteratur som försöker hävda sig på torget medan kulturkonsumenterna rusar förbi kommer med nödvändighet att offra substans i förhållande till slagkraft. En estetisk urholkning står för dörren. Men säkert tillkommer också något – något som får de här uttryckta farhågorna att te sig lika urmodiga för framtiden som Sokrates varningsord om läsandet ter sig för dagens läsare.