Enligt en gängse föreställning bygger liberalismen på en optimistisk människouppfattning. Liberaler tror på människors förmåga att förvalta en stor frihet, de är individualister och bekänner sig till intressenas harmoni. Enligt Nationalencyklopedin kan liberalismen sägas grunda sig på ”en idyllisk människosyn”. Intuitivt håller vi med. Men finns det historisk täckning för detta? Hur tänkte de liberala fäderna?
Först under 1600-talet började politiska frihetssträvanden förenas till en sammanhängande liberal ideologi. De tidiga liberalerna stod för sekularism, det inomvärldsliga förnuftets primat i samhällsfrågorna. De hade lärt av Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes, som radikalt bröt med både den kristna och den antika, aristoteliska världsbilden och som var kända för motsatsen till en idyllisk människosyn. Machiavelli ville mobilisera människors erkänt dåliga sidor i kampen för ett stort politiskt mål, Italiens enande. Hobbes ansåg att naturtillståndet var ett allas krig mot alla.
Baruch Spinoza var den mest genuint liberale av 1600-talets filosofer. Gunnar Fredriksson skriver i sin biografi att Spinoza hade samma utgångspunkt som Hobbes, ”det kaotiska naturtillståndet av komplett egoism”. Liksom Hobbes betraktade han religionskonflikter och trosfanatism som det centralt onda. Han skrev: ”I den utsträckning som människor plågas av vrede, avundsjuka eller andra känslor som innebär hat fjärmar de sig från varandra, söndring uppstår, och därmed alltmer fruktan, eftersom de är mäktigare och listigare än andra djur. Och eftersom människor är i högsta grad benägna för dessa känslor är människor naturligen fiender.” Fredriksson menar att Spinoza hela sitt liv vacklade mellan en fullkomligt illusionslös människouppfattning och ett hopp om förnuftets möjligheter trots allt.
Den bland liberaler tongivande maktdelningsteorin utvecklades av Montesquieu. Med Englands politiska liv vid mitten av 1700-talet för ögonen resonerade han om hur kraftspelet mellan regeringspartiet och oppositionen utvecklas när politisk frihet råder. ”Eftersom alla passioner är fria, framträder hatet, avundsjukan, svartsjukan, ivern att bli rik och att utmärka sig i all sin vidd. _ _ _ Det hat som råder mellan de två partierna blir varaktigt, emedan det alltid är vanmäktigt.” Människor följer sina nycker, de oroar sig för att deras intressen ska svikas och byter lätt parti. När det ena partiet blir alltför överlägset rusar väljarna till ”och lyfter upp det andra”, medan hatet består.
Medeltidens ekonomiska filosofi handlade om försakelse, rättvis fördelning och välgörenhet. ”Samlen Eder icke skatter på jorden.” Tidigt under den nya tiden väcktes idén att människans sämre sidor, som själviskhet och begäret efter lyx och vällevnad, kunde vara drivkrafter för ekonomiska framsteg för alla. John Locke blev den ekonomiska liberalismens moralfilosof, han legitimerade förvärvsbegäret och ”the pursuit of happiness” och befriade ägandet från de moraliska förpliktelser det hade underkastats under medeltiden.
Han trodde att människan i naturtillståndet styrs främst av fruktan för nöd och svält, inte av fruktan för allas krig mot alla. Han var psykologisk egoist och utilitarist. Makt och rikedom, ja, även dygden själv, värderas endast såsom ledande till vår lycka. ”Things then are Good or Evil, only in reference to Pleasure and Pain.” Även etiska resonemang fick en karaktär av självisk beräkning. Lockes lära förmedlades på 1720-talet till Amerika genom skriftserien ”Cato’s Letters” av engelsmännen Trenchard och Gordon. Deras budskap var att människans många lidelser bara är ”egenkärlekens olika uttrycksformer”. Osjälviskhet finns inte, att främja allmänintresset är endast att tillfredsställa egna behov.
Montesquieu menade att oräkneliga fördelar kommer av människans fåfänga, såsom lyx, idoghet, hantverk, mode, höviskhet och smak. ”Modet är en viktig sak: genom att göra sig lättsinnig ökar man oupphörligt sin handels kontaktnät.” David Hume efterlyste en osentimental insikt om den mänskliga naturen. Människan har en drift att öka sina ägodelar och att dominera, därför krävs en författning med motvikter och kontroller, som skapar motiv ”även för dåliga människor att verka för det allmänna bästa”. Den tanken övertog de amerikanska grundlagsfäderna. När man inrättar en författning, skrev Alexander Hamilton, bör man utgå ifrån att varje människa är en kanalje, som inte har något annat mål än att gynna sig själv. ”Vi måste styra honom genom detta intresse, och med detta som medel få honom att samarbeta för det allmänna bästa, trots hans omättliga snikenhet och äregirighet.” En idyllisk människosyn?
Immanuel Kant bröt med moralfilosofin bland dessa upplysningstidens liberaler. Han underkände deras mekanistiska människosyn, determinismen och den psykologiska egoismen. Han postulerade att individen har ett fritt val och är i stånd att lyda förnuftet och sedelagen, som får oss att skilja mellan en önskan och en plikt. Det har sagts att Kants frihetsbegrepp var filosofins största bidrag till liberalismens idéutveckling.
Kants bild av människan var ändå övervägande pessimistisk. I ”Den eviga freden” betonade han ”människans illasinnade natur, som i civiliserade, rättsbundna samhällen döljs genom regeringens tvångsmakt”, och han menade att de makthavandes böjelse för krig är ”rotad i den mänskliga naturen”. Människan är fåfäng och har en omättlig önskan att äga och härska. I en välorganiserad stat krävs därför ”att de egoistiska böjelserna ställs mot varandra, så att de neutraliserar och upphäver varandras förstörande verkan”. Hur hårt det än kan låta kan problemet att upprätta en stat ”lösas även av en nation av djävlar (om de bara äger något förnuft)”.
Att beskriva människan som av naturen fåfäng, självisk, njutningslysten och antisocial var ett sätt att klargöra det politiska problemets komplicerade natur. Hur skapar man en stabil helhet av instabila delar? De liberala filosoferna valde bort utopier, som förespeglar ett liv i gemenskap, jämlikhet och harmoni i förlitan på människans naturliga godhet. Ett fritt samhälle är enligt dem inte naturligt utan artificiellt, en produkt av ett kyligt kalkylerande förnuft.
De klassiskt konservativa tänkarna ansåg att krav på personlig och politisk frihet, social jämlikhet och lika rättigheter uttrycker en naiv tilltro till den enskilda individen och visar raka vägen till anarki. Mot medborgerliga rättigheter ställde de medborgerliga plikter, inte som liberaler rättslöshet. Mot frihet ställde de auktoritet, inte som liberaler godtycklig makt i fåtalets händer. De ansåg att en realistisk, illusionsbefriad syn på människorna talade för traditionella hierarkier och samhällsstrukturer, där individen föds in en stabil gemenskap.
Kritiker från vänster anser liberaler vara fångna i en ljusblå harmonilära, utan insikt om klass- och intressemotsättningars realitet i ett borgerligt, kapitalistiskt samhälle. Liberalismen anses även bland dem ha en dragning åt det idylliska.
Stephen Holmes skriver i ”The Anatomy of Antiliberalism” att liberaler är ”universella pessimister”. De inser att ”inte bara de styrda utan också de styrande behöver styras”. Han vänder på antiliberalernas argument. Bara den som har en idyllisk, naiv tro på människans naturliga godhet kan vilja ge okontrollerad makt åt några få. Det liberala engagemanget för en begränsad statsmakt med vikter och motvikter och medborgerliga fri- och rättigheter vittnar om förtrogenhet med människans obotliga själviskhet och svaghet inför varje maktinnehavs frestelser.