Det är lätt, om man är kritisk till sin tid, att bli hänförd av den franske tänkaren Claude Lévi-Strauss. Han gav saker och ting riktiga proportioner: ”Världen började utan människan och kommer att sluta utan henne.”
Lévi-Strauss beklagade också att det var hans eget samhälle, vilket gärna betraktade sig självt som höjden av mänsklig utveckling, som skapat ”det tomrum där de mänskliga kulturernas regnbåge slutligen skulle störta ner”. Han uppammade hela sin begåvning för att finna en väg bort från avgrundens rand. Han blev antropolog och en specialist på de skriftlösa folkens ”vilda tänkande”, i vilket han urskilde en modell för allas vårt tänkande.
Det är ovanligt med en intellektuell som i ena stunden beter sig som en grubblande romantiker försjunken i styvmorsviolens väsen, för att i nästa stund knåpa på tredimensionella diagram över de språkliga strukturernas permutationer. Så till vida fanns hos Lévi-Strauss något av Carl von Linné: visionär metafysiker, skarpsynt empiriker och sträng systembyggare i ett.
På sin hundraårsdag hösten 2008 blev han hyllad i hela världen. I Paris fanns hans bild på varje förstasida. Lagom till födelsedagen gav idéhistorikern Christina Schmidt ut den första längre svenska studien om Lévi-Strauss: ”Nostalgisk längtan och iskallt förnuft”. Ett år senare, i början av november denna höst, syntes Lévi-Strauss åter på förstasidorna. Nu var han död. Ungefär samtidigt utkom Lundaantropologen Christer Lindberg med ytterligare en lång bok om Lévi-Strauss, ”Samhället som tanke”. Det är de första svenska böckerna om Lévi-Strauss sedan Johan Asplunds eleganta ”Inledning till strukturalismen” från 1973.
Båda böckerna ger utomordentliga översikter och förhåller sig solidariskt, för att inte säga beundrande, till sitt föremål. Schmidts bok är mer gedigen, ursprungligen en doktorsavhandling, och främst inriktad på Lévi-Strauss som civilisationskritiker. Lindberg å sin sida skriver essäistiskt, arbetar med engelska översättningar och behandlar särskilt antropologin.
Lindberg fördjupar sig därför i ett par stora tvisteämnen inom 1900-talets antropologi som Schmidt inte går in på. Dels är det teorierna om släktskapsförhållanden, där Lévi-Strauss bröt ny mark genom att framhålla incestförbudet som själva tröskeln mellan natur och kultur. Dels är det teorierna om den så kallade totemismen, där Lévi-Strauss visade att detta påstått magiska och vidskepliga förhållande till naturens makter är en logisk praktik, varigenom skriftlösa folk strukturerar naturens mångfald på ett sätt som är lika adekvat som kemistens studier av elementarpartiklar.
Dessa teorier gjorde Lévi-Strauss till forskarsamhällets kändis. De öppnade även nya perspektiv för all annan samhällsvetenskap och humaniora. I förlängningen hägrade en ny universalvetenskap om människan som systematiserande och kommunicerande varelse. Han kallade denna vetenskap strukturalism eller strukturell antropologi, men övergav ordet när det intellektuella modet i 1960-talets Paris gjorde det till slogan.
Till denna forskningsinsats kom så ett brett inflytande på kulturdebatten. Lévi-Strauss vinklade frågan om ursprungsbefolkningarnas rättigheter så att den också kom att handla om hela mänsklighetens chans att undvika den undergång som på hans tid, och kanske än mer i dag, tycks inprogrammerad i kapitalismens tillväxtmetafysik.
Här tar Christina Schmidt avstamp i Lévi-Strauss idé om ”dépaysement”, vilket betyder scenväxling men också orienteringsförlust, som i sin tur gör det möjligt att tänka annorlunda. En av Lévi-Strauss böcker heter ”Le regard eloigné” (Blicken från fjärran). Med detta fjärrseende fokuserade Lévi-Strauss myter, sagor och ritualer hos avlägsna amerindianska kulturer. Från deras horisont riktade han sedan synglaset mot Europa och USA.
Vad han då såg ledde honom till fyra slutsatser.
Den första är att ingen kultur är bättre än någon annan. Antropologins och européns dogm om att mänskligheten kan delas in på en skala från det primitiva till det civiliserade var nonsens. ”Den känslokyla gentemot den dödes minne som vi kan anklaga kannibalismen för är säkert inte större än den vi tolererar i dissektionssalarna”, skriver Lévi-Strauss.
Hur kan vi vara så tvärsäkra på vad som är värst? frågade han. Att ”äta upp” ett stycke av våra fienders eller förfäders kroppar uppblandat med annan föda under en rituell måltid? Eller att ”spy ut” fiender eller förfäder ur samhället genom att stänga in dem i särskilda inrättningar? ”De flesta samhällen som vi kallar primitiva skulle djupt och innerligt avsky denna metod.”
Lévi-Strauss andra slutsats var att hans ståndpunkt minst av allt innebar någon kulturrelativism. Tvärtom leder fjärrseendet till en högre form av universalism som låter oss undersöka hur mänskligheten oavsett samhällsform går till väga på jämförbara sätt för att lösa snarlika problem. Till exempel står alla samhällen inför frågan hur man oskadliggör individer och kroppar som är farliga. Medan vissa samhällen praktiserar ”antropoemi” (av grekiskans emein, spy) och kastar ut de farliga kropparna, tillämpar andra samhällen ”antropofagi” (kannibalism) och oskadliggör de farliga kropparna genom att införliva dem med den egna.
Så frambringar varje samhälle sina säregna metoder för att hantera samma universella utmaning, som ytterst handlar om att överleva i naturen och orientera sig i kosmos. Det vi kallar kultur är enligt Lévi-Strauss samlingsnamnet på alla dessa metoder. Tack vare sin mångfald har mänskligheten skaffat sig en väldig repertoar av olika kulturella verktyg för att säkra sin existens.
När Lévi-Strauss jämförde de förment civiliserade européerna med de påstått primitiva indianerna drog han också en tredje slutsats. De förras dominans gjorde att kulturernas regnbåge höll på att blekna bort.
Och hans fjärde slutsats var att detta bådade illa för mänskligheten. Dess långsiktiga överlevnad hänger nämligen på möjligheten att kombinera seder och uppfinningar från olika samhällen till nya organisationsformer. Är alla olikheter utplånade finns inte längre några skillnader att kombinera.
Både Christina Schmidt och Christer Lindberg slår fast Lévi-Strauss beroende av den tyska romantikens kulturbegrepp, som förfinades av den sociologiska skolan i Frankrike där föregångare som Émile Durkheim och Marcel Mauss menade att samhället som sådant bråkar och tänker inom varje individ. Lindberg betonar också Lévi-Strauss möte med mellankrigstidens amerikanska antropologi, främst Franz Boas och Margaret Mead, som insett att enskilda föremål och myter måste tolkas i förhållande till sitt sociala sammanhang, inte genom att ryckas ut och placeras på en tänkt utvecklingsstege från stenålder till europeisk civilisation.
Fast mest avgörande var Lévi-Strauss vänskap med lingvisten Roman Jakobson, som också levde i exil i New York under kriget. Jakobson gav Lévi-Strauss en metod att analysera de sociala helheterna som strukturer. Därmed drev han fram en bestående förändring av kulturvetenskaperna: bästa sättet att förstå en berättelse, bild eller idé är inte att studera dess innehåll, utan dess form, de ordnande principer som avgör vad som i varje givet läge låter sig tänkas, sägas och visas. Mötet med Jakobson gav också Lévi-Strauss en teori om konstens ursprung. Alla slags estetiska uttryck – från riter och ansiktsmålningar till sagor och modernistisk dikt – uppkommer därför att människan ”drömmer fram” imaginära lösningar på konflikter och motsättningar som i verkligheten är olösliga.
Schmidts förtjänst är att hon också sätter in Lévi-Strauss i en judisk tradition, som var hårt utsatt av antisemitism i det Frankrike där han växte upp. Säkert bidrog detta till hans känsla av utanförskap, hans vilja till scenväxling och hans sympati för de jagade amerindianska folken. Hans mest läsvärda böcker är de som träder nära dem. Den sista kom 1994 och heter ”Saudades do Brasil”. Här skriver han om hur Mato Grosso och Amazonas förvandlats sedan han först var där 1936. Han mäter civilisationens pris. Han varnar inte längre för katastrofen. Han konstaterar att den redan ägt rum.