Förra året, när hösten var som vackrast, kom jag till Härkeberga kyrka i Uppland. Det var den tid då träd blir guld, den tid då man helst inte alls vill gå in. Men inget kunde tävla med prakten inne i kyrkan: där väntade en virvelvind av syner. I kyrkan hade den medeltida målaren Albertus Pictor varit i arbete. Sagolika scener ur Bibeln, något helgon, djur. Och några fastnade särskilt. Ett monstruöst havsvidunder uppslukar Jona. En val, förstås, men Albertus hade aldrig sett någon, så odjuret ser besynnerligt ut.
Varför alla dessa bilder? Under stora delar av vår historia var andaktens platser överdådigt bildrika, ofta just med djur. För ett strängt intellekt finns det nog något otillständigt i bilderna. 1 100-talstänkaren Bernhard av Clairvaux frågade i skriften ”Apologia ad Guillelmum Abbatem”, med tanke på bildprakten i vissa kloster, vad poängen var med denna ”välformade missformning” eller ”vackra fulhet”, formosa deformitas; ”varför dessa orena apor? varför dessa rasande lejon? varför dessa monstruösa kentaurer?”. När protestantismen var som mest bildfientlig kalkades bilderna över, förstördes. Hatet mot bilderna var revolutionärt, en dröm om en from renlärighet utan mellanhänder, utan bilder mellan människan och Gud.
Så varför bry sig om alla djuren, alla fiskar och vargar och småfåglar och vidunder? Kanske på grund av att de en gång var ett språk, ett helt bilduniversum där varje djur hade sin egen plats och sin egen betydelse. Djuren och föreställningarna om dem var helt enkelt en del i människans vägledning till att leva rätt.
”Bestiarium” har en alldeles särskild klang. Det finns skäl till att många boktitlar i dag innehåller ordet. Det är suggestivt, det antyder fara, rädsla, kanske hemligheter. Ändå vet få vad den västerländska bestiarielitteraturen rymde. I grunden handlade det om moraliserande djurallegorier, där berättelserna om djuren gav vägledning i livet. Kanske är alla bestiariers urmoder den lilla boken ”Physiologus”, som skrevs på grekiska någon gång på 300-talet efter Kristus, troligen i det kristna Alexandria. Här beskrevs beteenden hos djur i förhållande till två modeller. Kristus – och Satan. Pantern är Kristus, igelkotten är djävulen, pelikanen är Kristus, myrlejonet är Djävulen... Så förståelsen av djuren var vägen till sanning – och till ett annat, högre liv.
”Physiologus” blev enormt inflytelserik, och hela vägen fram till åtminstone sextonhundratalet skrevs den av och skrevs om och parafraserades och kopierades. Men om ”Physiologus” är bestiarielitteraturens urmoder så har vi sedan förra året en storslagen släkting till den på svenska, en riktig juvel med titeln ”Bernströms bestiarium”. Boken, redigerad av Henrik Otterberg, är en sammanställning av de artiklar om djur som John Bernström skrev för ”Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid” under åren 1956–1978. Bernström själv och hans liv vore värt inte en, utan flera, helt egna artiklar: han förväntades ta över det framgångsrika famljeföretaget AB Separator men läste i stället språk och zoologi, lämnade sedan Sverige och blev stumfilmsstjärna för att slutligen gifta sig rikt och leva som enormt produktiv privatlärd. Och den bok som nu har blivit en bok, hans stora bestiarium, är en ögonöppnande läsupplevelse för var och en som lider av litterära, historiska eller filosofiska intressen.
Det kan förstås låta som en utpräglad nördig produkt: ett lexikon om hur man under historien sett på olika djur, från abborre till örn, med särskilt avseende på den nordiska traditionen men med enorma utvikningar åt alla håll, till Aristoteles och Gamla testamentet, till hälleflundrors storlek, till folkliga vidskepelser om ormar, till den nya tidens strängare zoologi och förklaringen till att korpar stjäl blänkande föremål (de är betingade att ta det som blänker eftersom de oskadliggör större byten genom att hacka ut dessas (blänkande) ögon ...).
”Bernströms bestiarium” är alltså en lika lärorik som festlig bok. Vem kände till att man under 1300-talet började översätta de åsnor som nämns i Bibeln till – älgar? I Frankrike, där detta hade sin början, var älgen inte något känt djur, men Bernström påpekar det underhållande i att man även i Norden anammade detta synsätt – där man kände till både älgar och Bibeln, och därför rimligen borde ha sett att djuret och skriften inte tycktes passa ihop alls. Nu var förstås traditionen mäktig, och vissa saker kunde inte ifrågasättas, främst Bibeln men delvis också Aristoteles. Aristoteles visste visserligen att valen var ett däggdjur, men i den latinska bibeltexten hette det att det djur som slukade Jona var en piscis, just fisk, och därför kunde man inte riktigt låtsas om att man visste att valen diade och saknade gälar.
För oss, som har genomlevt årtionden av obegränsad kärlek till valarna, är det svårt att föreställa sig att valen skulle kunna föreställa något ondskefullt. Vi moderna människor har skivor med valsång för att meditera, vi tror att de och delfinerna besitter en outgrundlig och för oss otillgänglig visdom, och vi är beredda att bojkotta Norge och Japan om de harpunerar någon val som inte ens är utrotningshotad. Men under den största delen av den västerländska historien var valen snarast något farligt, monstruöst och ondsint. I ”Physiologus” berättas att obetänksamma sjömän ibland kan lägga till vid en ö i havet som visar sig vara en val, vilken drar ned skeppet i avgrunden – varför valen skall förstås som Satan som drar ned människan.
Man kan skratta åt de olika kolossalt bisarra föreställningar om djur som man finner i den här traditionen, som exempelvis att krokodiler dödas av ett litet djur som kastar sig in i dess gap och biter ihjäl det inifrån – liksom Kristus nedstiger i världen och köttet och övervinner Djävulen inifrån. Det var ett ”faktum” som även en så framstående antik naturforskare som den romerske författaren Plinius inte såg något skäl alls att betvivla.
Det är förstås också lätt att skratta åt tron att man skulle bli en bättre människa genom att förstå djurberättelser. Men genren har aldrig dött, inte ens om man bortser från barnböckernas värld. Den franske lärdomsgiganten Louis Charbonneau-Lassay skrev under 1930-talet det majestätiska ”Le bestiaire du Christ”, om bestiarielitteraturen och dess föregångare, till vilket han själv gjorde illustrationerna. Största delen av den första utgåvan och originalbilderna förstördes i bombregnet under andra världskriget, och på grund av rättsliga tvister utkom ingen laglig nyutgåva förrän för några år sedan. Och det intressanta är här att Charbonneau-Lassays intresse inte bara är historiskt: den lärde vill visa läsaren hur fromhet kan inövas just genom bilderna och djurberättelserna.
Det är alltså lätt att skratta åt själva tanken att djuren skulle kunna lära oss något om moral. Men man bör nog betänka att de i dag så populära sociobiologiska försöken att diskutera människors beteende utifrån djurs faktiskt handlar om något liknande. Och man bör passa sig för högmodet att tro att de antika, medeltida och tidigmoderna bildmakarna naivt trodde att vissa djur verkligen var ondskefulla medan andra faktiskt var änglalika. För egentligen, förstår man, rör det sig om ett framställningssätt, ett sätt att gestalta helt andra sanningar än de zoologiska. Ormen har hos judar och kristna en lång tradition som metafor för det diaboliska. Men i ”Physiologus” heter det att den har ”fyra naturer” (tessaras fyseis), varav bara en är djävulsk. En annan ”natur” är att den ömsar skinn genom att tvinga sig igenom någon smal skreva där det gamla blir kvar. På samma sätt skall den kristne lämna det världsliga bakom sig och göra som ormen. Ormen själv är varken Satan eller Kristus, inte ond och inte god. Men bilden av den kan användas på flera sätt. Och bestiarierna ger nyckeln till denna överdådigt rika bildvärld, där djuren en gång helt självklart kunde användas för att lära oss att leva rätt.