Det var tack vare en komiskt oförstående recension hos Bibliotekstjänst som jag fick upp ögonen för Helle Helle. Det gällde hennes första roman ”Hus och hem” som 2008 kom ut på svenska, och huvudpersonen beskrevs så här: ”Anne tycks inte ha några ambitioner eller intressen. Hon arbetar varken i eller utanför hemmet. Det enda hon ägnar tid åt är vin, cigaretter och mat.”
Vad jag kan minnas av världslitteraturen så vimlar där av folk som drönar omkring utan att göra rätt för sig. Hamlet, till exempel: när gjorde han ett hederligt handtag? Det är inte alla författare som är intresserade av de duktiga människorna, de som skapar sin värld med svärd, spira eller racket.
Det är förvisso riktigt att Anne inte arbetar. Hon har just återvänt till sin uppväxtort efter fjorton år i Köpenhamn, och hon träder in i ett ganska komplicerat kraftfält där föräldrarnas död finns som en pol och den alltför tilldragande unge prästen Jens som en annan. Hon väntar på att hennes man skall komma efter: det är han som har fått arbete på orten.
Det händer just inte mycket, men varje dialog och varje vardagsbestyr silas genom Annes psyke och genom den besvärliga situation hon befinner sig i. Man kan säga att Helle Helle skriver om de små nära tingen, om man med det menar ångest och kärlek, liv och död.
Samtidigt är det nära nog oavbrutet spännande läsning, detta. Jag har ingen bra förklaring till hur det kan komma sig. Det beror förstås på vad man menar med spänning. Om någon blir mördad är det ”spännande” medan man väntar på att någon annan skall visa sig vara mördaren. Det episka berättandet kan vara ”spännande” medan författaren vänder ut och in på sig själv i sina ansträngningar att hopa händelser och sammanträffanden.
Det finns ingen sådan bråte hos Helle Helle. I långa stycken består böckerna enbart av dialog, och vartenda ord är så väl avlyssnat att man som läsare aldrig kommer på tanken att det pågår någon sorts intrig som författaren har tänkt ut. Man blir intresserad av personerna som människor, man får dem alldeles inpå sig. Och kanske finns det ett element av mysterium här också, för riktigt allt får man sällan veta. ”Vi delar en flaska vin och skrattar mycket” – det är en ganska kort beskrivning av ett möte mellan Anne och Jens som man snart förstår är rätt betydelsefullt. Samtidigt är det en begränsad värld som skildras, och jag gissar att det har med språket att göra.
Helle Helle är uppvuxen i färjeläget Rödby och det är där som hon vet hur människorna pratar. På ett sätt beskriver hennes böcker en inåtgående rörelse. I den första novellsamlingen, ”Rester” finns det en novell, ”Der er ikke noget nyt”, som handlar om en kvinna som återvänder till barndomsstaden för att söka arbete. Idén med att återvända framstår som dödfödd, men i ”Hus och hem” utnyttjas samma upplägg och nu verkar det som om det är Rödby som skildras. I ”Rödby–Puttgarden” är spelplatsen förstås ingen hemlighet längre, och i den senaste romanen ”Ner till hundarna” tycks det vara författaren själv som är huvudperson. Hon har skrivkramp, eller total huvudkramp snarare; och om man skall pigga upp en stugsittande författare är det väl en god idé att låta henne gå ut i verkligheten.
Den namnlösa författaren tar bussen ut i verkligheten och blir sittande på en bänk nere vid havet, kanske inte alltför långt från Rödby, där hon blir omhändertagen av ett ungt par och får bo på deras soffa. Ungefär där går det upp för läsaren att det inte är fråga om vilken verklighet som helst, utan Helle Helles egen fiktiva verklighet. Romanen med den underbara titeln ”Föreställningen” om ett okomplicerat liv med en man handlar nämligen om ett ungt par som plötsligt får en kvinna på halsen som vill bo på deras soffa.
Så där kan man fortsätta och leta förbindelser mellan böckerna och i många fall bli belönad. Det är märkligt att ett författarskap som inledningsvis föreföll inriktat på det fragmentariska har visat sig vara mäktigt att skapa ett eget universum vars beskrivning blir alltmer fullödig för varje verk.
Om jag skall säga något om de teman som Helle Helle återvänder till – själva återvändandet är ju ett sådant – måste jag först nämna det som saknas. I nästan varje bok finns det något av tillvarons framträdande delar som är helt frånvarande. Anne i ”Hus och hem” har, som nämnts, inget arbete. I boken är detta inget problem, i varje fall inget som diskuteras. Susanne i ”Föreställningen” har inga vänner, bara Ester som mer eller mindre tvingar sig in i hennes liv och sedan i hennes och mannens lägenhet. Jane i ”Rödby–Puttgarden” upplever visserligen två kärlekshistorier, men män är en bristvara i hennes familj: hon har en syster och en systerdotter, en mamma och en mormor, bara kvinnor, alla män är tillfälliga.
Sedan är det detta med intrigerna. I ”Ner till hundarna” får Helle Helle plötsligt för sig att hon skall använda ett gammalt intrigknep, och det flaggas väldeliga för att det kommer att hända något med en lottokupong och att de båda jakthundarnas hägn inte är så tillförlitligt som man kan tro. Det är oväntat klumpigt utfört och man känner sig nästan trampad på tårna som läsare. Desto mer glädjande då att intrigmaskineriet inte får någon större betydelse när det väl kommer i gång: romanen slutar, liksom flera andra av romanerna, i just den punkt där berättelsens kärna ligger. Nackdelen med en intrig är ju annars att den oftast leder till ett helt annat ställe och ger svar på frågor som romanen i övrigt inte ställt.
I allmänhet är Helle Helles intriger betydligt mer lika de tunna trådar som löper genom livet: man lånar en cykelpump av en granne, grannen säger att det skall komma snö, det kommer snö, man lämnar tillbaka pumpen och blir erbjuden billiga ägg som granngubben får av sin bror. Och så vidare.
Påfallande ofta är vardagens skuffelser något som drabbar Helle Helles personer utan att någons illvilja är inblandad. Man kan ta tåget till en närbelägen stad. Men tåget stannar ute på linjen och man får gå hem. Man kan vilja gå på restaurang, men den är stängd. Man kan glömma av att andas under sömnen och dö. Man kan ta bilen och råka bli påkörd. Det är ingens fel, och man kan ju också vinna på lotteri.
Världen är osäker, och Jane i ”Rödby–Puttgarden” är inte ensam om att tänka så här: ”Jag fantiserade om att sitta hemma resten av livet. Jag skämdes lite för det, men kunde inte motstå tanken.” Författaren i ”Ner till hundarna” formulerar saken så här: ”Jag drack ett glas vitt vin och kände mig lättad. Nu var det överstökat. Det var som om jag alltid såg fram emot att få allting överstökat. Att trassla mig ur alla situationer.” I samma roman finns ett annat minnesvärt citat som har motsatt tendens: ”Kanske är jag på lite dåligt humör. Det är svårt att veta när det inte finns andra människor närvarande.”
För naturligtvis trasslar livet till sig även i Helle Helles romaner, hur godhjärtade och tillmötesgående människorna än är. Det kanske är det som mer än något annat gör att jag gärna läser dem. Varje gång jag stöter på en skurk i bok tänker jag att här är det någon som har gjort det lätt för sig.
Passiviteten och den hägrande befrielsen från allt världsligt var i den första novellsamlingen, ”Rester”, delvis ett litterärt knep. En passiv person tilldrar sig gärna läsarens intresse, eftersom det nästan är omöjligt att inte börja tänka ut saker som den passiva borde göra – helst genast. I ”Rester” fanns en ibland litet enkel uppdelning mellan aktivt–manligt och passivt–kvinnligt, och även om frågan om manliga och kvinnliga strategier fortfar att intressera Helle Helle så blir den alltmer komplicerad. En favorit är novellen ”Sit eget system” från ”Biler og dyr”, där en kvinna från sitt vardagsrumsfönster ser att en man sitter på gräsmattan och gråter. Kan det vara han som skall beskära äppelträdet? Plötsligt klär han av sig och klättrar naken upp i trädet. Hon vill gå ut och tala om hur hon vill ha det, men det går inte, byxorna är trasiga i grenen och ingen behå har hon. Och han bara sågar och sågar.