Det sekellånga kriget om bananerna

När stadshuset i La Ceiba, Honduras, brändes ner 1903 var det inte en mordbrand vilken som helst. I flammorna försvann födelseattester, vigselbevis och hundratals andra kommunala dokument. Men de värdefullaste arkiven som gick förlorade var egendomsförteckningar. Plötsligt var det oklart vilka ägor som fanns i staden och på markerna runt omkring. La Ceiba omgavs av bananplantager, anlagda av en amerikansk affärsman vid namn Joseph Vaccaro.

Så märkligt, sade sig många invånare, att mr Vaccaro hade odlat bananer på andras mark mot löfte om delade vinster – och nu fanns inte längre några bevis för att de männi­skor han utfärdat sina löften till ägde någonting alls. Än märkligare var det att många av ägorna efter branden tilldelades mr Vaccaro och hans bolag Standard Fruit.

Händelserna i La Ceiba är nätt och jämnt ihågkomna. Men jag kunde inte låta bli att erinra mig dem när jag stod i kön på den internationella filmfestivalen i Los Angeles härommånaden och tvangs läsa en omsorgsfullt formulerad förklaring om ansvarsfrihet för att få tillträde till den dokumentär jag kommit för att se. Filmen berättade historien om företaget Dole – som Standard Fruit döptes om till 1991 – och dess användning av ett giftigt bekämpningsmedel på 1970-talet. Huvudperson var en advokat som representerade nicaraguanska arbetare som hävdat att de skadats av medlet. Han drev deras process mot banankompaniet. Rättegången – och filmen – slutar med att arbetarna tilldöms skadestånd på 5,8 miljoner dollar.

Två år senare ogillades ett annat bananfall som drivits av samma advokat efter att Doles utredare lagt fram bevis för att mannen handlat bedrägligt. Att anklagelsen var omtvistad, att fallet i fråga inte alls var det filmen beskrev eller att de risker bananarbetarna utsätts för är väl belagda – det tycktes inte spela någon roll på festivalen.

Inte ens filmmakarens omvittnade integritet – eller ens det ideella ansvar man borde kunna förvänta sig av ett globalt kulturevenemang – kunde förhindra den skräckslagna festivalen från att lyfta ut den svenske regissören Fredrik Gerttens film ”Bananas!*” ur tävlingen.

Sedan dess har Dole stämt Gertten, och om åtalet blir framgångsrikt är det osannolikt att filmen någonsin mer visas i USA. Den sortens attacker lämnar ingen glöd och inga förkolnade rester efter sig. Men om man känner till bananindustrin vet man att eld är en del av affärsmodellen.

Du har just betalat för en knippa bananer. Det du köpt är världens populäraste frukt, i de flesta länder där den säljs också den billigaste. Det har den inte blivit av en slump. Oslagbart låga priser har varit industrins viktigaste strategi ända sedan de första bananklasarna sent på 1800-talet började säljas till en ovan amerikansk allmänhet. Bolag som United Fruit – i dag Chiquita – och Standard Fruit måste lära kunderna vad en banan var för något. Ett sätt att få dem att pröva denna exotiska vara var att sälja den till fyndpris.

Bananer är en ömtålig, tropisk produkt. De ruttnar snabbt. De odlas oceaner bort från de trakter där de säljs och äts, och måste fraktas under kylning. Reklam och marknadsföring för bananer är dyrare än för någon annan frukt. Med andra ord borde bananer vara dyra.

Det säkraste stället för ett banan­bolag att spara in på kostnader är platsen där frukten odlas. Joseph Vaccaro förstod det. Det gjorde senare också Sam Zemurray, vd för Chiquita, som tog över hela landet Honduras 1910. Och det var bara början. Bananbolag skulle intervenera politiskt i Latin­amerika mer än tjugo gånger mellan 1900 och 1960, inte sällan med hjälp av amerikanska trupper.

Men att förlägga hela underlaget för vinsten inom ett enda segment av en produktionskedja är riskabelt för en industri. Allt som hotade att störa ekvationen och driva upp bananpriserna måste motverkas. När folket i Guatemala 1954 valde en president som utlovade jordreformer anstiftade Chiquita, livrädda för att rörelsen skulle sprida sig, en CIA-kupp som förebådade tre decennier av instabilitet, något som på 1980-talet kom att utmynna i ett massmord på maya­indianer.

Medan bananerna växte.

I den mån naturen utgör ett hot måste även den angripas. Det finns tusen varianter av bananer som växer över hela världen, men den storindustriella affärsmodellen tillåter bara en enda sort för de trettio miljarder kilo frukt som säljs årligen i en produktionskedja av samma slag som används för att tillhandahålla hamburgare åt McDonald’s. En sådan global plantage av enäggstvillingar innebär att en sjukdom som slår till sprids snabbt och långt, vilket höjer priserna och förstör hela ekvationen.

Den banangröda som ursprungligen lanserades i världen, ”Gros Michel”, utplånades av just en sådan sjukdom. Efter hand som smittan gjorde odlingar obrukbara måste mer och mer jord tas i anspråk. Till sist fanns det ingenstans att odla frukten, och industrin ersatte Gros Michel med dagens variant, Cavendish. Bytet kostade så mycket att Chiquita, redan försvagat av krisen, vacklade på ruinens brant i åratal efteråt (ett nytt utbrott av samma sjukdom dödar i dag Cavendish – och en ny jakt på bananmarker har inletts i Afrika, fast industrin hävdar att det är två omständigheter som inte har något med varandra att göra).

På 1970-talet bekämpade banan­bolagen en larv som förstörde plantornas rötter med ett kemiskt medel som hette Nemagon. Det användes över hela världen, men det var Doles åtgärder i Nicaragua som utgjorde grunden för rättegången 2007, och för Gerttens film. Den berättar historien om ett antal arbetare som hävdar att de blivit sterila av Nemagon. Arbetarna togs till USA av Juan Dominguez, en advokat i Los Angeles som gjort sig känd för att vinna skadeståndsmål åt klienter som skadats i bilolyckor. Rättegången (och filmen) slutar med att några arbetare får skadestånd, andra inte, men domen var hållbar nog för att Dominguez skulle gå vidare med en andra stämning. Den processen pågick ännu i april, medan Gertten förberedde sig för att premiärvisa filmen – som då legat färdig några månader – på festivalen.

Billighetsstrategin är lika skör som den alltid varit, och frågan är om industrin fortfarande är beredd att ta till desperata åtgärder för att kunna hålla fast vid den. Svaret tycks vara ja – åtminstone ibland. 2007 dömdes Chiquita till 25 miljoner dollar i böter av USA:s justitiedepartement för att ha betalat pengar till paramilitärer i Colombia. Bolaget påstod att avsikten varit att skydda arbetare och inte alls att sänka kostnaderna för mark och arbete, som vanligen blir lägre om de regleras med vapenmakt. Dole utreds för liknande anklagelser.

1992 dök ett graverande reportage upp i Cincinnati Enquirer, dagstidningen i staden där Chiquitas huvudkontor ligger. Chiquita stämde tidningen sedan det visat sig att reportern som skrivit artikeln illegalt hade hackat sig i företagets system för röstbrev. Tidningen tog tillbaka hela storyn, avskedade journalisten – som senare förklarade sig skyldig till stöld – och betalade bananbolaget 154 miljoner dollar, trots att själva fakta i historien aldrig ifrågasatts. Under det följande decenniet publicerade tidningen inte en enda kritisk artikel om företaget. Men inte nog med det, enligt uppgifter i en journalistisk branschtidskrift krävde – och fick – Chiquita under minst tio år kontroll över tidningens nyhetsredaktion.

När en enskild person tar strid mot ett banankompani har förödmjukelse alltid varit en del av taktiken. Efter att Guatemalas president Jacobo Arbenz störtats visades han upp inför pressen i bara underkläderna. Senare begick han självmord.

I filmen avslöjar Dominguez att hans strategi är att först vinna småprocesser, för att sedan bygga vidare. Ambitionen är nästan ofattbar: det var inte bara Dole han ville komma åt, utan hela bananindustrin. Han ansåg alltså att de blandade domarna i det första fallet var tillräckligt hållbara för att han skulle kunna gå vidare, men allt fick ett brått slut när Dole lade fram bevis från Nicaragua för att Dominguez medarbetare hade påverkat vittnen. Den amerikanska domaren avskrev då hela målet med kommentaren att allt man hittills fått veta om bananbolag, bananarbetare och bekämpningsmedel från och med nu var tvivelaktigt. ”Vi kommer aldrig att med säkerhet kunna veta om någon …faktiskt kommit till skada.”

Det är ren lögn. I Gerttens film kan man se Doles vd under ed medge att bolaget fortsatt att använda Nemagon ännu sedan man insett att det var skadligt. Man kan också se att den första juryn uppenbarligen agerat korrekt, eftersom den dömde till somliga målsägares fördel och till and­ras nackdel. Medan något som inte nämns i filmen är det faktum att Dole har betalat över 20 miljoner dollar i uppgörelser om Nemagon, de första så tidigt som 1992.

Om ”Bananas!*” gjort succé på filmfestivalen i Los Angeles skulle det ha inneburit att den rutinmässiga medie­bevakningen av en pågående rättegång förts ett steg framåt. Det skulle ha betytt distribution i amerikansk television, och därmed också att historien om Nemagon skulle ha berättats offentligt i Doles hemland. Det är inte precis någon överraskning att Dole försökte stoppa filmen redan innan man sett den.

Desto mer uppmuntrande att Gertten nu företräds av en framstående yttrandefrihetsadvokat i USA. Jag hoppas – och tror – att han kommer att vinna målet, men viktigare ändå vore om amerikanerna snart nog kan få se filmen, och i väntan på det åtminstone få klart för sig att ett bananbolag inte har förtroende nog för dem för att låta dem se en timmes film som kan anses mindre smickrande.

När det gäller det större målet finns flera frågor. Den första är varför domaren accepterade de slutsatser Doles utredare kom fram till, men förkastade Dominguez’. I Nicaragua har man hävdat att det inte var någon skillnad mellan gruppernas kompetens, den sorts intervjuer de genomförde eller den bevisning de lade fram.

Tvärtemot vad Dole vill få allmänheten att tro frikändes inte företaget i 2009 års rättegång. Det är inte ens vad företaget försökte uppnå. Allt gick i stället ut på att krossa Juan Dominguez, som nu kämpar för sitt jobb. En varningssignal har därmed sänts till alla – både till dem som nu stämmer Dole för avsiktligt missbruk av bekämpningsmedel i Ecuador och till de colombianska familjer som försöker hålla Chiquita ansvarigt för att anhöriga fallit offer för betalda paramilitärer.

Varje utmaning mot företaget kan leda till att man förlorar allt. Ingenting visar mer övertygande hur allvarliga risker Dole tycker sig löpa än det höga pris de är beredda att betala för att tvinga Dominguez – och Gertten – på knä.

En del av riskerna är reella, annat handlar mer om reflexer och sekelgamla vanor. I alla händelser finns bara ett sätt att komma åt hela problemet: bananer måste bli dyrare. Bananindustrins affärsmodell måste förkastas av konsumenterna. En ny sorts bananmarknad måste växa fram, med olika sorters frukter till varierande priser. Det borde börja med en total bojkott av storföretagens bananer, och med att odlare som står för en rättvis handel uppmuntras att diversifiera sina grödor.

Bananjättarna kommer att kämpa emot. Förmodligen kommer de att försöka sabotera dem som vill odla rättvist, och vi konsumenter kommer då att tvingas skydda dem. Men de kan inte stämma köparna, de kan inte tysta våra röster; och – apropå La Ceiba – det finns alldeles för många livsmedelshallar i världen för att det ska gå att bränna ner dem allihop.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut