De 33 gruvarbetare som fångats i San José-gruvan i Chile har under hela sitt liv förberett sig på prövningen de nu genomgår, att tillbringa flera månader i underjorden. Man skulle till och med kunna säga att de förberett sig på denna pågående överlevnadsstrid sedan innan de föddes.

Och det har även deras land.

Berättelsen om män som stiger ned i berget och hackar ut mineraler i mörkret och sedan råkar ut för en olycka som lämnar dem i detta mörkers våld är en del av Chiles dna, en integrerad del av landets historia.

Det var en av de första sakerna jag lärde mig om Chile när jag kom dit 1954 vid tolv års ålder. ”Öppna era böcker och bläddra fram till berättelsen ’El Chiflón del Diablo’”, sa vår spansklärare första dagen i klassrummet. ”Djävulens tunnel” av Baldomero Lillo. Skriven 1904.

Det var en berättelse om en katastrof som till stor liknar den som många decennier senare, den 6 augusti 2010, skulle drabba San Josés gruvarbetare. Allt finns redan där, hur jorden slukar dem som vågar tränga ned i dess djup, i den där klassiska berättelsen som Baldomero Lillo skrev i början av 1900-talet och som alla barn i Chile var tvungna att läsa.

Men när de 33 gruvarbetarna läste de där berättelserna i skolan kunde de inte veta att de en dag skulle uppleva skräcken i verkligheten snarare än i litteraturen.
De kunde inte veta att mer än ett hundra år efter att denna fiktion skapades så skulle gruvdriftens villkor, riskerna för gruvarbetare och den inhumana exploateringen vara i stort sett oförändrade.

Gruvdrift skapade Chile.

Det var i sökandet efter guld som de första conquistadorerna korsade förtorkade ödemarker och otillgängliga dalgångar för att grunda de första städerna. Andra mineraler stod på tur: järn att smältas ned, koppar som blev Chiles stora exportvara och kolet i södern som Lillo skrev om och var så fundamentalt för fartygen som stannade till på väg mot guldruschen i Kalifornien.

Faktum är att många av teknikerna som användes i Kalifornien från 1849 och framåt utvecklades av chilenare som föddes och växte upp i Copiapó, inte långt från där San José-gruvan nu är belägen. Tusentals gruvarbetare gav sig av mot Förenta staterna för att pröva sin lycka på andra breddgrader.

Men av alla mineralerna var det framför allt nitrat som formade det moderna Chile. Denna skrovliga kropp av klippformationer i Atacama, den torraste öknen i världen, var det bästa gödningsmedlet mänskligheten kände till och även basen i sprängämnen och krigs­materiel.

Hundratals städer växte upp som svampar i de heta, regnlösa ödemarkerna för att skrapa bort miljontals ton som sändes i väg till ett Europa mitt uppe i den industriella revolutionen och i desperat behov av att öka sin jordbruksproduktion. Och sedan, som så ofta skett i Latinamerika och på andra håll – tänk på gummit i Amazonas, tänk på silvret i Potosí – avtog efterfrågan på nitrat och allt som återstod var spökstäder, ett skelett av hus utspridda över öknen, en härskara av ruinerade liv.

Men nitratbrytningen efterlämnade något mer än ödeläggelse i sitt kölvatten. Folk över hela världen har häpnat över hur 33 gruvarbetare instängda under marken i San José har organiserat sig i skift, skapat en befälshierarki, tagit fram en överlevnadsplan med alla de färdigheter som de har samlat på sig under sitt arbetande liv.

Jag medger att jag inte är det minsta förvånad. Så här har chilens­ka arbetare alltid kämpat vidare när de ställts inför kolossala utmaningar. Det är arvet från dem som utvann nit­rat och som, ungefär samtidigt som Baldomero Lillio skrev om gruvarbetarnas plågor, grundade de första fackföreningarna och den chilenska arbetarklassens första studiecirklar och dagstidningar.

Dessa lektioner i enighet och styrka och ordning lämnades i arv från far till son till sonson – det var vad varje man behövde veta för att överleva de olyckor som säkerligen skulle drabba honom i en skoningslös miljö.

Självklart var det turen som räddade dessa 33 gruvarbetare denna dag i augusti då berget kollapsade. Men det var inte tur som höll dem vid liv. Inuti dem fanns den osynliga träningen och uthålligheten som ärvts från förfäderna som fört historien vidare, sorlet från dem som inte var villiga att dö igen och igen i mörkret.

Visst inträffade ett mirakel i San José-gruvan, men om man enbart fokuserar på turen kanske man också missar den djupare betydelsen av vad som hände där och vad som fortfarande händer – man kringgår den verkliga frågan.

Hur är det möjligt att otrygghet och livsfara fortsätter att prägla gruvarbetet mer än ett århundrade efter att Baldomero Lillos berättelser blottlade de omänskliga villkoren för de män som slet i underjorden? Hur många fler olyckor som ska behöva ske innan lagstiftningen skärps och arbetare kan gå ned i berget utan att riskera sitt liv?

De 33 gruvarbetarna är nu nationella och – verkligen – internationella hjältar. Hela Chile och en stor del av världen följer deras umbäranden, inväntar tecken på deras framåtskridande mot ljuset. Genom ett av dessa sammanträffanden som historien älskar har männen begravts just i det ögonblick då den senaste statistiken skamligt nog visar att andelen chilenare som lever i fattigdom, för första gången sedan slutet på Pinochets diktatur, har ökat drastiskt.

Är det att hoppas för mycket att dessa mäns vedermödor ska påverka Chiles samvete och bana väg för ett land där såväl Baldomero Lillos berättelser som berättelsen om de 33 gruvarbetarna i San José förpassas till det förflutna, blir reliker, något som är legendariskt men inte längre rådande?

Det skulle vara ett verkligt mirakel.