”Scener ur ett äktenskap” kom på många sätt att bli en epokgörande tv-serie. Denna dödsdans kring äktenskapets tyranni och de ”känslomässiga analfabeterna” Johan och Marianne resulterade i ett massivt gensvar från tv-tittarna – 48 procent av befolkningen bänkade sig 1973 framför det femte avsnittet, i vilket Johan och Marianne älskar och slåss med samma frenesi. Här såg miljoner sina egna konflikter såsom i en spegel och skilsmässorna och köerna till familjerådgivningen lär ha mångdubblats.
Det blev dessutom den enda Bergmanfilm som sattes upp som pjäs under hans livstid. Det är den tyska scenversionen, signerad Bergman, som regissören Stefan Larsson ”förädlat” på Dramaten. Hur har då denna 35-åring om det äktenskapliga enviget mellan superegot och cynikern Johan, i Erland Josephsons gestalt, och kontrollfreaket och trygghetsnarkomanen Marianne, spelad av Liv Ullmann, åldrats? Har denna tidiga tv-såpa om ”två mänskor isolerade i en favoriserad socialgrupp” (Bergmans egen beskrivning) något att säga oss i dag? Och vad är egentligen vitsen med att ”remejka” Bergman?
En av de första dagarna i juni under Ingmar Bergman-festivalen på Dramaten ser jag öppna repetitioner på ”Scener ur ett äktenskap” och konstaterar att texten i allra högsta grad fortfarande lever och att denna blivande föreställning – för det är ju ett work in progress – verkar lyfta fram humorn i den.
Även i sina allvarligaste stunder och verk har Bergman odlat en förstucken humor och sett till att skapa utrymme för kvicka dialogskiften. I ”Scener ur ett äktenskap” finns det många – och dessutom ett antal aforismer i stil med ”Ensamheten är total. Det försåtliga är bara att man ibland drabbas av gemenskap”. Först funderar jag över om det möjligen är Jonas Karlsson – som fått axla Erland Josephsons roll – som med sin kroppsspråkliga minimalism à la Buster Keaton gör det skojigare – han behärskar konsten att vara rolig med ytterst små åtbörder. Som i den monolog där han med knastertorr saklighet ska förklara för en intervjuare vad han egentligen sysslar med som docent i psykoteknik.
Men det är fortfarande texten som är fundamentet i den konstlösa tv-produktion i vilken Bergman resolut kastade all kinematografisk hänsyn över bord. Men det var förstås inte den enkla dramaturgin som gjorde ”Scener ur ett äktenskap” till en sådan framgång, utan, som Mikael Timm påpekar i sin Bergmanbiografi ”Lusten och dämonerna”, detta att Bergman fann ett slags grundspråk för sitt ämne. Och ämnet var den mänskliga förvirring och det känslomässiga kaos som följer på svek och uppbrott från en lång och (alltför) självklar relation. Det var både kärlekens språk och skilsmässans mer motsägelsefulla tungomål.
”Den är väl förskräckligt passé?” koketterar Bergman i samma bok, apropå ”Scener ur ett äktenskap”. Men att ambitionsnivån var hög och siktet klart fokuserat råder det inget tvivel om. Två intensiva sommarmånader tog det att skriva scenerna – men ett vuxenliv att erfara dem – två intensiva sommarmånader att spela in dem i studion vid Dämba. ”En vackrare vardagsvara för tv” skulle det bli, inget kinematografiskt bjäfs – och fort skulle det gå. Femtio minuter film på tio dagar, sex avsnitt på två månader. Alla som vet något om filmproduktion inser att det är en produktionstakt som är hart när omöjlig. Men Bergman lyckades sporra Liv Ullmann och Erland Josephson till olympiska prestationer. Josephson har vittnat om hur de två huvudrollsinnehavarna gjorde det till en sport att lära sig texten på rekordtid genom att gå upp klockan fem på morgonen för att vara färdigrepeterade och klara för tagning när teamet hade ätit frukost.
Men ”Scener …” var inte en given succé i alla läger. Även om Bergman med tv-serien i ett slag blev överraskande folkhemsk, var det trots allt brinnande 1970-tal.
Filmaren Maj Wechselmann ansåg att det var rent ut sorgligt att se denna skräp-tv med ett innehåll som hämtat från damtidningarnas värld och att de grundläggande konventionerna om äktenskapets rollspel aldrig ifrågasattes. Liknande tongångar kunde höras från Maria Bergom Larsson i DN, som tyckte att regissören hade en föråldrad kvinnosyn och underminerade Mariannes frigörelse genom det ångestladdade slutet.
Bergman, för sin del, förstod aldrig kritiken eller ansåg att den sköt bredvid målet. Hans ämne och uppsåt var inte bara att kliniskt redovisa olika skilsmässofrakturer utan han såg sina ”Scener …” som ett drama om kvinnoemancipation. Marianne accepterar först alla konventioner och spelregler, men bjuder sedan motstånd och vill skapa sina egna regler.
Det märkliga är att ekon från 1970-talet genljuder också i Dramatens salong: ”Var är barnen?” ”Vad har Marianne för yrke?” (Skilsmässoadvokat!) ”Varför märker man inte att hon är dubbelarbetande?”
Men trots att Ingmar Bergman lovat att gå igen på Dramatens andra rad finns han inte på plats denna kväll för att säga att han vill berätta om ”kvinnors inre sabotage, deras drift att behaga genom att hålla käften”.
Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen på scen som Johan och Marianne blir jag varse i hur hög grad Bergman modellerat rollerna efter sina skådespelare, Erland Josephson och Liv Ullmann – han ironisk och slagfärdig, hon känslig och tillitsfull. Att Bergman lät sina bägge aktörer ha inflytande över dialogen var lika ovanligt som att ”Scener ur ett äktenskap” inte var baserad på regissörens egna upplevelser och erfarenheter. Visserligen refererar Bergman till tredje avsnittet för de närmare omständigheterna kring när han själv övergav hustru nummer två till förmån för trean. Johans rått brutala besked att han följande morgon ska åka till Paris på ett halvår med sin nya kärlek hämtade Bergman ur egen fatabur. I övrigt fabulerade han fritt, så fritt att han i dagboksanteckningarna noterar att Johan och Marianne börjat leva sitt eget liv och inte ”bär sig åt som jag vill att de ska bära sig åt. De gör alldeles egna saker och säger förvånande ting.”
Dammet har definitivt inte lagt sig över Johans och Mariannes inom- och utomäktenskapliga uppgörelser. Det är fortfarande en närgånget drabbande skildring av glappet mellan yta och kärna, mellan det vi så förtvivlat gärna vill tro oss vara medan vi kämpar för att undertrycka det vi egentligen är. Uppenbarligen ett budskap som kan förstås också av unga i dag. En student som bevistade sommarens Bergmanvecka i samband med en kurs i Högskolan på Gotlands regi sammanfattar sina känslor efter att ha sett ”Scener ur ett äktenskap”: ”Det var första gången jag såg in i ett äktenskap. Jag hade aldrig hört mina föräldrar föra en djupare dialog med varandra. Jag hade inte tänkt i banor om de trivdes i sitt äktenskap eller inte. Nu vet jag att alla förhållanden rymmer ångest och tvivel. Teveserien förstörde min illusion om det permanenta, lyckliga äktenskapet, vilket var nödvändigt.”
Dramatens Lilla scen är fullsatt, och när den engagerade publiken inte bara ställer snälla frågor utan börjar ha synpunkter på iscensättning och spel blir atmosfären i salongen aningen förtätad. Föreställningen är ju bara i sin linda och texten har just, som Jonas Karlsson påpekar, påbörjat sin resa från huvud till kropp, så känsligheten är förståelig. En åskådare som uppmanar regissören att ”ta vara på pauserna” får ett sarkastiskt ”tack för tipset” som svar.
Eftersom vi ändå har roligt och får den sällsynta chansen att påverka pjäsen vi ser? frågar någon i publiken om skådespelarna blir hjälpta av våra skratt.
Absolut, svarar Livia Millhagen, men risken som skådespelare är att man blir skrattjunkie och agerar som Pavlovs hund.
I detta vardagsdrama, som DN-kritikern Mauritz Edström på sin tid ansåg vara en av Ingmar Bergmans finaste människoskildringar, är äktenskapet fortfarande förhandling och helvete – aldrig en fråga om att ”få ihop livspusslet”.