Namnet Stein Riverton klingar säkert bekant bland deckarentusiaster i övre medelåldern. Under nittonhundratalets första årtionden skrev han nästan hundra kriminalromaner, som utkom på många språk och i flera upplagor, inte sällan med suggestiva omslag och som så kallade tjugofemöresböcker. I Norge har hans entusiaster samlats i en särskild Rivertonklubb och även om han i dag trängts undan av senare avkomlingar som Agatha Christie och Georges Simenon finns det fortfarande läsare som fängslas av böcker som ”Ångesten”, ”Ljus och mörker” eller ”Järnvagnen” – den sistnämnda gick 1985 som följetong i Sveriges Radio.
Bakom pseudonymen Riverton dolde sig en man som hette Sven Elvestad, vilket på engelska blir ungefär Riverton. Första gången jag själv stötte på Elvestads namn var när jag för många år sedan läste Bertil Malmbergs memoarbok ”Ett stycke väg” och då särskilt det muntra kapitlet om ”Klosterbryggeriet i Schlehdorf”. Det utspelar sig 1922, året för Hitlers misslyckade ölkällarkupp. En nordisk koloni av diktare och konstnärer hade tagit sin tillflykt till ett nunnekloster vid Kochelsee söder om München, där enligt Malmberg århundradens ölstank blandades med den friska alpluften.
Till kretsen hörde BjØrnstjerne BjØrnssons son BjØrn, den skallige gnomen Olaf Gulbransson som gjorde teckningar åt satirtidskriften Simplicissimus och var gift med skaldinnan Grete, som i sin tur enligt Malmberg hade något slags förhållande med den redan då alkoholiserade Sven Elvestad.
Till saken hör att den sistnämnde ”var ganska otänkbar som älskare åt en kvinna”. Det var inte bara det att Elvestad var homosexuell. Han omskrevs ofta lite ironiskt som Skandinaviens störste diktare, mätte nästan två meter och var nästan lika bred. Denne ”vålnad på styltor” hade dessutom en köttig portvinsnäsa som han förgäves försökte dölja med puder. Att se denne närsynte ”fjällkonung” (han uppges ha haft minus 22 i glasögon) tumla omkring i de halvskumma klostervalven fick emellanåt dryckesbrodern Malmberg att ”betvivla hans verklighet”.
Vem var han då? En del av svaret ges i Bernt Rougthvedts stora biografi ”Riverton – Sven Elvestad och hans tid” som väckte stor uppmärksamhet i författarens hemland när den utkom häromåret, framför allt därför att den inte främst handlar om deckarförfattaren, utan nästan lika mycket om Elvestads fascistoida intressen, hans tunga alkoholism och pedofila böjelser. Det gick så långt att en kritiker i tidningen Klassekampen krävde att den staty som författarens födelsestad Halden hedrat honom med skulle tas ned.
Hur det blir med den saken är fortfarande osäkert. Vad man än tycker måste man säga att Rougthvedt haft ett rikt material att ösa ur, lika fantastiskt och vädjande som Rivertons bästa noveller.
Född 1884 i staden som på den tiden hette Fredrikshald växte han upp under rastlösa förhållanden, fadern och äldste brodern omkom på sjön och den ångestridne ynglingen Sven tvingades tidigt ut i förvärvslivet. Han började som smörförsäljare, och som sjuttonåring och självlärd journalist blev han rikskändis efter att i en Haldentidning ha klarat upp det så kallade Skjebergmordet – men Rougthvedt har gått till läggen och visar att det bara är en av många skrönor om unge Elvestad.
Bland Rivertonälskarna finns det många myter om författaren, liksom det råder delade meningar om hur många böcker han skrev och var han gjorde det. Till förtjänsterna med Rougthvedts bok hör att han ger så stort utrymme åt de olika kulturmiljöer som Elvestad vistades i, inte minst åren efter sekelskiftet i dåvarande Kristiania (dagens Oslo), där de flesta av dåtidens bohemer samlades på Grand Hôtel och Continental.
Även i Stockholms Klarakvarter och på Operakällaren kunde man se den norske stjärnjournalisten som 1903 för första gången gav ut en detektivroman i Kristianiamiljö under pseudonymen Riverton. Boken innebar ett omedelbart genombrott, inte minst i Sverige där böckerna om den Sherlock Holmesinspirerade problemlösaren AsbjØrn Krog blev en stor publikframgång för Olof Dahlbergs bokförlag. Bara 1905–15 utkom över sextio Rivertonböcker.
Liksom sin hjälte Krog hade Elvestad en förkärlek för hotell och ölkaféer, badortspensionat och högfjällshotell. Han hade även en skarp blick för mänskliga svagheter och samhälleliga anomalier. Ett återkommande tema i böckerna är det hot som den moderna maskinåldern och tekniken har blivit för människans själ. Det var inte så mycket ryska kommunister eller anarkister som representerade ondskan i hans böcker som den industriella utvecklingsoptimism och kommersiella hets som på sikt hotade hela Västerlandet.
Efter första världskriget var Elvestad redan en etablerad deckarförfattare, därtill Norges kanske främste journalist. Under hela tjugotalet publicerade han en ström av reportage, krönikor och intervjuer i morgontidningen Tidens Tegn, men han var också en framstående novellist. I det prosaurval som senare utgavs under titeln ”Himmel og hav” finns en psykologisk skärpa och ett personligt uttryck som får en att undra varför denne stilkonstnär ägnade så mycket kraft åt att prångla ut kioskdeckare.
Frank Heller, som umgicks privat med Sven Elvestad i både München och Italien, har i en samling med ”All världens sällsamma berättelser” tagit med Elvestads novell ”Lincoln Forssners siste dage” (1927) som på flera sätt har beskrivits som ett självporträtt, ett fiktivt testamente. De maltmättade miljöerna kan också leda tanken till Bertil Malmbergs alkoholistiska mardrömsvision i ”Morgon i München” (1923). Novellen beskriver hur huvudpersonen i ångestfull föraning jagar från bierstube till bierstube för att lugna sina upprivna nerver. När natten sänker sig stiger ångesten som helium; Forssner sprängs bokstavligen i en gåtfull explosion. Det är den absoluta nollpunkten, självförintelsen då alla molekylrörelser upphört och människan blir fri.
För Elvestad hade ett jämnt alkoholintag – kopiösa mängder vin, whisky och 120 cigarretter – blivit en livsförutsättning. Man gör sig knappast skyldig till någon större överdrift när man sätter hans kroniska produktivitet och behov av pengar i samband med alkoholismen. Under sina Münchenår i början av tjugotalet tillhörde han stamgästerna på Bratwurstglöckl som även frekventerades av blivande nazistkoryféer som Ernst Röhm och Adolf Hitler. Redan i april 1923 publicerade Tidens Tegn Sven Elvestads stora Hitlerintervju, vilket sannolikt var den första intervjun i utländsk press med den blivande Führern.
Sina mest angenäma upplevelser förefaller Elvestad ha haft under sina nästan fyra år i den lilla italienska byn Positano. Rougthvedt gör en stor sak av de positiva artiklar han skrev om Mussolini, och man får som sagt även läsa om det harem av syditalienska fiskarpojkar som omgav signor professore Elvestad, en pederaste grandissimo.
Sven Elvestad framstår i biografin som en sällsamt mångbottnad personlighet. Rougthvedt, mer intresserad av politik än psykologi, har trots ett överflöd av material inte helt lyckats greppa denna ambivalens. Inte desto mindre blir han levande, framför allt som en människa av sin tid, en borgerlig individualist och livsnjutare som försökte inta sin plats i samhället.
Slutvinjetten skulle kunna vara skriven av honom själv. Strax efter sin femtioårsdag 1934 hade Elvestad beslutat sig för att ge sig ut på en båtresa till det heliga landet Palestina. Han hade länge längtat efter det och skulle medföljas av en rabbin. Men han kom aldrig länge än till färjeläget i Skien. Där tog han med Rougthvedts ord plats vid ”evighetens restaurangbord”. I verkligheten somnade han in på hotelltoaletten.