59 procent av de LO-anslutna säger att de hellre vill ha Fredrik Reinfeldt som rege­ringsledare än Mona Sahlin. Och IF Metall skriver fackhistoria genom att gå med på lönesänkningar på upp till tjugo procent för att rädda arbetsgivarna ur krisen.

Samtidigt, när socialdemokratin analyserar sig själv, låter det som om de fortfarande är osäkra på om partiets kris är av ideologisk eller pr-mässig art.

Det kanske är detta den allra största krisen består i.

Man kan läsa vårens ström av opinionsmätningar som en berättelse om hur tredje vägens politik slutligen imploderar. I så fall kan man se att de 59 procent Reinfeldtsympatisörerna i LO beter sig helt rimligt utifrån den konsensuspolitiska linje som kulminerade i valet 2006. Ena dagen Mona, andra dagen Fredrik, alla dagar i stort sett samma politik. Alternativen som finns är enfrågepartierna – och Jimmie Åkesson.

Man kan se hela siffertävlingen som ett exempel på det Chantal Mouffe varnar för i sin bok ”Om det politiska” från 2005, där drömmen om det ”postpolitiska” tillståndet bortom höger och vänster visar sig vara en mardröm. En mardröm där mittenmoraset med sitt minskade utrymme för politiska alternativ öppnar för motståndare i form av till exempel främlingsfientliga partier. Där det politiska utspelar sig i moralens register, och en kamp mellan rätt och fel ersatt en kamp mellan höger och vänster.

Oaktat vad många liberaler vill få oss att tro, påpekar Mouffe, är den demokratiska politikens syfte inte att överbrygga klyftan mellan oss och dem utan att finna olika sätt att etablera denna klyfta.

Om kritik mot S i alla år handlat om partiets ”visionslöshet” säger den nu, i skrift efter skrift, att partiet har förlorat all, verkligen all, vilja att förändra samhället.

Inte för att socialdemokraterna själva påstått att de är så radikala. Det finns inget att ”avslöja”, i den meningen.

Antologin ”Snart går vi utan er” präglas framför allt av en trötthet på den tredje vägen-retorik som stelopererat partiet. Dess företrädare utgör numera den betonghäck som pr-sossarna trodde att de sparkade ut och det är Ernst Wigforss som är idolen, hans begreppsprovisoriska utopier en hägring.

Skribenterna är besjälade av tron på den maktförflyttande reformismens möjligheter, och låter sig inte nedslås av att det parti de skriver om måste bli ett helt annat för att de ska kunna respektera det. Daniel Suhonen betonar att socialdemokratin måste inse att det är den offentliga sektorn som är deras ”unika antikapitalistiska, socialistiska praktik” – samtidigt som han frågar om man ens kan kalla S för en reformistisk rörelse i dag. Medan partiet oupphörligen tror att de måste hitta nya fräscha pr-metoder för metoder att få tillbaka alla medlemmar det tappat, skriver SSU:aren Kristin Linderoth att ”den enkla sanningen, och den kan jag leverera utan konsultarvode, är att människor inte går med i en rörelse som inte har ett mål”.

Chantal Mouffe betonar att hur individualistiskt ett samhälle än blir så kommer inte människors behov och längtan efter kollektiva identifikationsformer att försvinna. Men för att människor ska fortsätta att vara intresserade av att hitta dessa i politiken måste de ha möjlighet att välja mellan partier som erbjuder verkliga alternativ. Det gemensamma för de länder där högerpopulistiska partier vunnit stora väljargrupper är att skillnaderna mellan de traditionella partierna minskat kraftigt. Att Jörg Haider till exempel blev en av de mest framgångsrika på sin front hade att göra med att han kunde kontrastera sitt parti mot en koalition som etablerats så tidigt som efter andra världskriget.

Det går just nu omkring en hel generation socialdemokrater i maktställning som har vuxit upp i den tredje vägens världsbild, utan samhällsanalys och språk, övertygade om mittfältets och tillväxtens förträfflighet och om S roll som dess främs­ta förvaltare, skriver Jenny Andersson i ”När framtiden redan hänt”. Det är därför de låter så korkade när de får frågor av ideologisk art. Den tredje vägen krympte helt enkelt den politiska kompetensen. Två ord på k – kapitalism och kenyesianism – försvann på deras väg till makten, och det var inte av bara farten.

Hur gick det till? I ett reportage om ”Monas kris” i SvD nyligen beskrev Göran Eriksson ett möte med Mona Sahlin 1995 där hon sammanfattade nedskärningspolitiken: ”Nu kan samhället inte göra allt som vi förut låtsades att det kunde.” ”Det är till och med bra på många sätt.”

Man lägger märke till ordet låtsades. Blev den tredje vägen ett sätt att äntligen få bedriva ärlig politik?

När Chantal Mouffe beskriver Anthony Giddens bidrag till förnyelsen av socialdemokratin är hon tydlig: i grund och botten handlade det om att låta det socialdemokratiska projektet kapitulera inför kapitalismen i dess rådande stadium.

Nu har den gjort det – och väljarna har svarat.

När socialdemokratin började sina nedskärningar fanns dessutom en moralisk kritik mot välfärdsstaten som gjorde att man kunde genomföra en mycket större förändring än vad som var demokratiskt förankrat. Alla, inklusive sossarna, ansåg att ett land måste avsossefieras för att vara med i den nya tiden.

Vad 90-tals-S gjorde var att ”gå dit väljarna finns”, det vill säga i en tänkt mitt. Men som Katrine Kielos skriver i ”Från smedja till sambandscentral” finns väljarna i mitten precis lika mycket som svenska familjer har 2,3 barn.

Ändå gjorde man det. Man hakade, som Andersson beskriver, på högerns tal om skyldigheter i stället för rättigheter. Hela den europiska socialdemokratin accepterade ett jämlikhetsbegrepp som handlar om jämlikhet i chanser och lade i praktiken ner sin vision om ett samhälle utan klyftor och privilegier. Inför begrepp som utbrändhet och utanförskap hade man inte längre någon ekonomiskt grundad analys att möta högerns patologiserande språk med. Man drog, likt New Labour, slutsatsen att ”kunskapsekonomin” där alla kan utnytta sina ”inre resurser” innebar den slutgiltiga upplösningen av arbete–kapitalkonflikten. Ja, socialdemokratin var så glad över att hitta ett trevligt ord för den tillväxtideologi som inte stämde med deras gamla politiska program att de 1994 rent av föreslog att arbetarrörelsen borde byta ordet ”tillväxt” mot begreppet ”skapande”. Tillväxten skulle därmed upphöra att vara ett högerbegrepp.

Det fanns nu i socialdemokratins språk bara en jättestor medelklass som omfattade alla utom den lilla jätterika eliten och de i ”utanförskapet”. Det var en spegel av den partipolitik som nu var en enda jätte­stor mitt med utanförskapspartier på kanterna, som genom att utdefinieras som extrema, illegitima smittohärdar ytterligare förstärkte bilden av den stora mitten.

Som av en händelse var det under samma era som fler politiker började beklaga att ”människor börjar tappa tron på politiken och demokratin”.

Medan andra socialdemokratiska partier i Europa trots allt förde livliga diskussioner om det nya jämlikhetsbegreppet, påpekar Andersson, så pratade svenska S på som förr. Det var djupt nostalgiskt – i den meningen att man inte låtsades om att begrepp som arbetslinjen och den svenska modellen börjat betyda helt andra saker.

Det var alltså inte det nya arbetarpartiet som började med att ge gamla ord nya innebörder. Det nya med de nya moderaterna var att de helt och hållet, och med ett större lugn än socialdemokratin kunde lämna det ideologiska i lanseringen därhän, eftersom det var en ideologi som samhället är lika överens om som kranvattnet.

Om den tredje vägen började som ett intellektuellt projekt, där stjärnor som Giddens, Manuel Castells och Zygmunt Bauman diskuterade politikens roll i identitetsupplösningens tidevarv, så förhöll sig de svenska sossarna till dessa popintellektuella utsagor som faktum snarare än avstamp för analyser.

Snart hade man tappat förmågan till verklighetsbeskrivning eftersom det är svårt att beskriva verkligheten utan ord. Jenny Andersson vill se en språkreform för att rensa det socialdemokratiska språket från borgerliga värderingar.

Men om det bara var ren språkförbistring som låg bakom S kris, hade de väl för länge sedan kunnat hyra in en Per Schlingmann-typ som ordnade den saken.