Essä

Fascismen är död – leve fascismen?

Foto: Fabrizio Bensch
I vårens val till EU-parlamentet nådde extremhögern framgång i elva länder. Frågan är om dessa nutida ­rörelser är fascistiska? Trots att de själva förnekar det?

När fascismen växte fram på den europeiska politiska scenen under mellankrigs­tiden slog den inte ner som en bomb – utan som en meteoritskur. Genomslaget var enormt, men de enskilda nationella rörelserna var spridda och svårdefinie­rade.

Metaforen om meteoritskuren har formulerats av professor Roger Griffin, historiker vid Oxford-Brookes-universitetet och förgrundsgestalt för ett kraftigt ökat intresse för fascismen inom historieforskningen.

Traditionellt har annars fascismen överskuggats av den tyska nationalsocialismen – den mest radikala grenen på detta vildvuxna ideologiska träd. Självklart, eftersom nazismen störtade mänskligheten in i världskrig och Förintelsen. Men Tredje riket föddes inte förrän 1933 och utraderades 1945. Fascismens historia började långt tidigare och lyckades – mot mångas förmodan – överleva både andra världskrigets slut och kalla kriget. I det nyligen genomförda EU-parlamentsvalet nådde extremhögern framgång i elva länder.

Frågan är om dessa nutida rörelser är fascistiska? Trots att de själva förnekar det?

Första världskrigets tragedi borde inte ha fött fascismen – därav explosiviteten hos Griffins ”meteoritskur”. Hur kunde det komma sig att de första italienska ”fasci di combattimento” (kampgrupperna) grundades just 1919, en tid då ett ödelagt Europa borde ha tytt sig till humanistiska ideal om frihet, medmänsklighet och fred? Vid mitten av 1920-talet etablerade Benito Mussolini sin fascistiska diktatur i Italien, vida beundrad av politiska och kulturella frontfigurer i hela Europa. Denna ”flykt från friheten” sågs som en nyskapande tredje väg – varken kapitalism eller socialism. 1930-talets kris framställde demokratin som splittrande, förlegad och kraftlös. Nazismen tog makten i Tyskland, falangisterna stödde Franco i inbördeskrigets Spanien och så vidare. I land efter land uppstod fascistiska rörelser, som var mycket olika i sin politiska inriktning – och framgång. Dessa grupperingar hade också mycket svårt att hålla sams över gränserna. Det tydligaste exemplet är nazismens invasion av det austro-fascistiska Österrike 1938.

Problemet för nutidens historiker är att skilja mellankrigstidens fascism från traditionell antidemokratisk högerkonservatism. Gränsen mellan dessa rörelser var ofta oklar – en gemensam nämnare var antikommunismen. Bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 skrämde västvärlden, varför den traditionella högern (liksom liberalismen) ofta ansåg sig tvungen att samarbeta med fascismen. Skillnaden mellan antidemokratisk konservatism och fascism är den senare rörelsens radikalitet.

Fascismens grunddrag är extrem nationalism, där hängivenheten mot nationen ställs över allt annat (inklusive kapitalets intressen – vilket gör den traditionella högern skeptisk). Den samtida nationen anses förstörd och kräver därför en genomgripande pånyttfödelse, som både blickar tillbaka mot ett gyllene ”förr” och framåt mot en maskulin och kraftfull framtid. Rörelsen vill skapa en ny ”fascistisk människa”. Lägg märke till att detta inte nödvändigtvis innebär rasism. Till exempel hånade Mussolini 1927 antisemitismen, såsom ”en produkt av barbarism, medan fascismen är kronan på civilisationen och – därmed – diametralt motsatt antisemitismen”. Men fascismens glödande nationalism innebär att rasismen ständigt ligger nära till hands. År 1938 införde Mussolini antisemitiska raslagar, inspirerad av den tyska ”biologiska fascismen” – nazismen.

Efter 1945 kunde fascister över hela Västeuropa (liksom i Latinamerika) utnyttja att kalla kriget gjorde antikommunism viktigare än antifascism. Det möjliggjorde fortsatt existens. Sovjetunionens sammanbrott runt år 1990 innebar en renässans för de högerextrema rörelserna, med invandrarfientlighet som gemensam nämnare. I dag är dessa rörelser en mäktig politisk kraft i den europeiska politiken. Inte minst i Norden, där Dansk Folkeparti fick nära 15 procent av rösterna i EU-valet medan norska Fremskrittsparti ligger på cirka 25 procent i opinionsundersökningarna (Sverigedemokraterna fortsätter däremot sin relativa kräftgång, trots massiv uppmärksamhet från den svenska journalistkåren).

Därmed tillbaka till grundfrågan: Är dessa nutida rörelser fascistiska?

Historikern Diethelm Prowe är en av många som undrar om Europa, efter erfarenheten av Hitler, ständigt måste ha en antifascistisk krisberedskap. Och om det – i så fall – är dags att utlösa en sådan nödplan i dag? I förstone blir svaret nej. Till skillnad från mellankrigstidens fascister arbetar inte dagens extremhöger för att avskaffa demokratin och de tar i allmänhet avstånd från våld som politisk metod. ”Farfars fascism är död”, påpekar Prowe.

Å andra sidan understryker Roger Griffin fascismens ”närmast darwinistiska förmåga att anpassa sig till sin miljö”. Fascismen förändras inte bara från land till land, utan även över tid (liksom alla andra politiska rörelser). Diethelm Prowe påpekar att dagens högerextremism på flera avgörande punkter passar väl in i de fascistiska modellerna, med viktiga undantag – varav det centrala är: De tar avstånd från själva begreppet fascism. Detta ord avlivades (om inte förr) av 1968-vänstern, som använde det som skällsord högerut i största allmänhet. Liberalismen och högern svarade med att likställa kommunism med fascism. I allmänhet vore det i dag självmord för en europeisk politisk rörelse att öppet kalla sig för ”fascistisk”.

Däremot omfattar dagens extremhöger i högsta grad den fascistiska grundtanken: Nationen har degenererat under en lång tids förfall. Det är dags för en heroisk nationell pånyttfödelse. ”Folk och land hör nära samman. Ett land vore inte vad det är utan sitt folk, och ett folk vore inte vad det är utan sitt land”, skriver Sverige­demokraterna i sitt principprogram. Vad betyder denna mytiska formulering – egentligen?

Medan mellankrigstidens fascism föddes ur första världskriget uppstod dagens extremism efter en lång period av fred. Dess rötter finns inte i en traumatisk krigsupplevelse utan i en djup känsla av att vara uttråkad, menar flera historiker. Liksom klassisk fascism står politiken i opposition mot både vänstern och den traditionella högern. Extremisternas måltavla blir den synliga symbolen för olikhet: Etniska minoriteter (”invandrare”), vilka anses förgifta nationen genom sin blotta närvaro. Rasismen har å andra sidan tvingats överge biologin. I stället attackerar den ”invandrarnas” påstått inkompatibla kultur – framför allt religionen islam. Den klassiska rasismen syns i bisatser, exempelvis ovilja mot ”utomeuropeiska” adoptioner.

Filosofen Hannah Arendt skilde mellan Adolf Hitler och den ”normale tyrannen” Benito Mussolini. Vidare insåg många mellankrigstida fascistiska rörelser (bland annat i Sverige) att de inte förmådde ta över hela samhällen. De nöjde sig med att försöka påverka politiken i önskad riktning, så gott det gick. Nationell pånytt­födelse – fast långsamt och i mindre skala. I dag ska demokratin gradvis förvandlas till en majoritetens diktatur, där minoriteters särart inte längre tolereras. Detta enligt historikern Kevin Passmore, som funderar över processen:

”Den national-populistiska högern är ett medvetet försök att uppdatera fascismen och göra den gångbar under förändrade förutsättningar. [...] De försöker utnyttja demokratins rasistiska potential, snarare än att störta demokratin. Detta betyder inte att national-populismen på något sätt är mindre ondskefull eller mindre farlig än fascismen.”

Potentialen sägs finnas hos de traditionellt industriarbetande befolkningslagren i en modern västvärld, där avindustrialiseringen fortsätter. Men historiskt har fascismen funnit stöd hos samtliga samhällsklasser. ”Fascismen kvarstår som en ’möjlig utväg’ och det finns ingen anledning att tro att fascister inte kan tillägna sig makten under omständigheter som är helt annorlunda än under mellankrigstiden”, anser Passmore. Eller som författaren André Malraux drastiskt sammanfattade saken:

”En man som både är aktiv och pessimist är antingen fascist – eller så kommer han snart att bli en sådan.”

Skribenten

Henrik Arnstad bor i Stockholm och är journalist och författare. Utkommer i höst med boken ”Skyldig till skuld” (Norstedts), som bland annat behandlar europeiska länders oförmåga att göra upp med ett fascistiskt förflutet.

Källorna

”The Oxford Handbook of Fascism”, red. R J B Bosworth (Oxford University Press, 2009).
”International Fascism. Theories, Causes and the New Consensus”, Roger Griffin (Hodder education, 1998).
”Fascism. A Very Short Introduction”, Kevin Passmore (Oxford University Press, 2002).
En förunderligt fullmatad liten bok, som passar i ­bakfickan. Passmore är kritisk till Roger Griffin.

Mer

Nyligen sänkte Alessandra­ Mussolini (barnbarn till ”il Duce”) försöket att skapa extremhögergruppen­ ­Identitet, Tradition, ­Suveränitet (ITS) i Europaparlamentet. Hon kallade rumäner för patrask och kriminella, varpå ledamöter för Storrumänska partiet lämnade ITS.
Händelsen är ett eko av ett försök att skapa en europeisk­ fascistisk ­international i början av 1930-talet. Det saboterades­ av de tyska nazisterna, som inte ansåg de övriga ­nationaliteterna jämbördiga.