En hel värld följer förberedelserna inför klimattoppmötet i Köpenhamn. Klimat- och miljöfrågor är numera självklara punkter på dagordningen när toppolitiker och diplomater konfererar och förhandlar. Och miljöpolitik handlar alltmer om att försöka åstadkomma internationella överenskommelser om begränsningar av utsläpp eller skydd av naturvärden.

Den internationella miljöpolitiken har en bemärkelsedag nu på fredag. För trettio år sedan, den 13 november 1979, undertecknades nämligen en konvention om långväga gränsöverskridande luftför­o­reningar av 33 länder vid en ceremoni i Genève. Det var den första konventionen i sitt slag. De undertecknande länderna åtog sig att begränsa och om möjligt minska luftföroreningar som kunde ge skador utanför det egna landet.

I våra dagar är det närmast självklart att luftföroreningar kan spridas över långa avstånd, men ända fram till slutet av 60-talet uppfattades luftföro­reningar som ett lokalt fenomen som främst drabbade storstäder och industriregioner. Det var faktiskt i en artikel på DN:s kultursida den 24 oktober 1967, som uppfattningen att luftföroreningar är ett storskaligt internationellt problem framfördes seriöst för första gången. Författaren, Svante Odén, var en ung forskare vid lantbrukshögskolan i Ultuna. Han visade att nederbörden över stora delar av norra Europa var kraftigt försurad till följd av svavelutsläpp från industrier på kontinenten och i England. Artikeln baserades på långvariga mätningar av luftens kemiska sammansättning vid meteorologiska stationer i Europa. Odén framhöll att stora delar av Sverige hade kalkfattiga marker och att de sjunkande pH-värdena kunde leda till fiskdöd i våra sjöar och långsammare tillväxt av våra skogar.

Det är långt ifrån självklart att nya miljöproblem som upptäcks av forskare även uppmärksammas av tjänstemän och politiker. Det finns otaliga exempel där miljöproblem negligerats under lång tid. Men en rad omständig­heter bidrog till att försurningsproblemet tämligen snabbt hamnade på den politiska agendan.

För det första var Svante Odén ovanligt skicklig och energisk i sina uppvaktningar av makthavare, och han fick stöd av andra forskare, bland andra Ingenjörvetenskapsakademiens vd, kemiprofessorn Sven Brohult. För det andra behövde Statens naturvårdsverk som inrättats bara några månader tidigare konkreta arbetsuppgifter, och ambitiösa tjänstemän anammade snabbt försurningsfrågan. För det tredje ville s-regeringen visa handlingskraft inom miljöområdet, som seglat upp som ett nytt viktigt politikområde inte minst inom ungdomsgenerationen.

Ett gyllene tillfälle att behandla försurningen som ett internationellt problem erbjöds i samband med den första FN-konferensen om miljö som anordnades i Stockholm 1972. Sverige presenterade en ambitiös vetenskaplig rapport om försurningens omfattning och effekter vid konferensen. Men reaktionen på rapporten blev en besvikelse. Visserligen stöddes dess slutsatser av de övriga nordiska länderna, men de flesta övriga euro­peiska länderna såg försurningen som ett i första hand nordiskt problem till följd av de kalkfattiga jordarna i Norden. De hävdade att effekterna i deras egna länder var små och var inte beredda att ålägga sina industrier dyra utsläppsrestriktioner för att ”rädda fiskar” i Norden.

Det blev nu väldigt tydligt att försurningsproblemet var asymmetriskt: en del länder med stora utsläpp var inte så känsliga för försurning, medan andra med betydligt mindre utsläpp var desto känsligare. Hur skulle då de länder som drabbades kunna förmå de länder som orsakade försurningen att vidta åtgärder?

Sverige och Norge blev banerförare för de drabbade länderna. De lyckades inom ramen för OECD få till stånd ett internationellt forskningsprojekt för att kartlägga utsläpp, spridning och nedfall av försurande föroreningar i Västeuropa. Forskare från många länder deltog i projektet, och 1977 redovisades en slutrapport som bekräftade försurningens omfattning. Att det uppstod en samsyn bland forskare i många länder var ett viktigt steg.

Vid samma tid uppstod ett annat möjlighetsfönster för miljödiplomati till följd av supermakternas strävan mot avspänning. 1975 undertecknades det s k säkerhets- och samarbetsavtalet i Helsingfors om samarbete mellan öst och väst inom nedrustning, mänskliga rättigheter samt ekonomi, vetenskap och miljö. Det visade sig dock svårt att gå från ord till handling.

Inte minst Sovjet var angeläget om att åstadkomma samarbete på åtminstone något område, och miljö framstod snart som det minst kontroversiella. Så när den norska miljöministern Gro Harlem Brundtland besökte Moskva år 1978 mötte hon till sin förvåning ett betydande sovjetiskt intresse för försurningsfrågan. Sovjet och Norge beslöt att samarbeta för att försöka åstadkomma en internationell konvention inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa, Unece.

Medan Sovjet tryckte på de östeuropeiska länderna bearbetade Norge och Sverige de västeuropeiska länderna inte minst genom att hänvisa till OECD-rapporten. Efter intensiva förhandlingar hamrades en kompromiss fram i form av den ovan nämnda konventionen om långväga luftföroreningar. De undertecknande länderna gjorde dock inga konkreta åtaganden om utsläppsbegränsningar. Däremot kom de överens om gemensam kartläggning av luftföroreningar och om ett regelverk för fortsatta förhandlingar.

Även om konventionen till en början var utan konkretion har den efter hand försetts med en rad så kallade tilläggsprotokoll med handfast innehåll. Ett första genombrott kom 1985 då 21 länder undertecknade ett protokoll om en reduktion av svaveldioxidutsläpp med 30 procent fram till 1993. Det föregicks av att den västtyska regeringen sällade sig till det nordiska anti-försurningslägret i början av 80-talet efter upptäckten av omfattande försurningsskador på tyska skogar.

Några av de verkligt stora utsläppsländerna som Storbritannien, Polen och Tjeckoslovakien vägrade dock att underteckna svaveldioxidprotokollet. Förhandlingarna om begränsningar även av andra föroreningar som kväveoxider och tungmetaller fortsatte dock oförtrutet i Genève, och efter hand har även de motspänstiga länderna fallit till föga och valt att underteckna senare protokoll.

Det var protokoll som fick en annan konstruktion än det första. Utifrån omfattande mätningar och modeller försökte forskare fastställa hur mycket utsläppen behövde reduceras i olika länder för att inga europeiska ekosystem skulle få för höga belastningar. Det skapade samtidigt en större politisk flexibilitet, så att länder som inte ansåg sig ha råd att minska sina utsläpp så mycket kunde få lägre reduktionskrav, åtminstone till en början.

Det är också värt att notera att protokollen inte innehåller några sanktioner. Det enda straff de länder fått som inte uppfyllt sina åtaganden, är att saken uppmärksammats i de årliga rapporterna från konventionens sekretariat i Genève. Trots att protokollen således har varit ganska ”mjuka” har det internationella samarbetet varit framgångsrikt. Trenderna från 60- och 70-talen har brutits, utsläppen av många luftföroreningar har reducerats väsentligt i Europa och många ekosystem har delvis återhämtat sig.

Det är naturligtvis svårt att avgöra hur mycket av detta som beror på de internationella avtalen. En hel del av utsläppsminskningarna hänger t ex samman med att en betydande del av den tunga industrin i Östeuropa kollapsade efter murens fall. Även den storskaliga övergången till naturgas och satsningar på energieffektivisering har i huvudsak andra motiv än att minska utsläpp. Men det har också skett mycket omfattande investeringar i reningstekniker, från gigantiska rökgasfilter på kolkraftverk till katalysatorer i bilar, som är direkt avsedda att minska utsläpp och som också fått stora effekter.

Det nu 30-åriga samarbetet kring långväga luftföroreningar i Europa ger alltså anledning till optimism. Det visar att det går att åstadkomma framgångsrikt miljö­samarbete mellan länder med väldigt olika intressen. Men det förutsätter inte bara engagemang och målmedvetenhet, utan även tålamod och förståelse för skillnader länder emellan.