Århundradets första sekunder kom att vibrera av en särskild intensitet: Y2K-buggen, att allt skulle upphöra att fungera eftersom ettorna och nollorna inte klarade av övergången från 99 till 00. Det förlänade tillvaron en visshet om att vi alla hängde samman i en ny digital gemenskap. Ironiskt nog blev vi medvetna om denna gemenskap i exakt samma ögonblick som dess sammanbrott förkunnades. Trots att inget egentligen hände lärde oss Y2K att den digitala tekniken förflyttats från några specifika maskiner till att omfatta hela vår kultur. Denna icke-bugg kom sålunda att symbolisera en förskjutning i våra hotbilder, från Maskinen till Nätverket: vad vi lär oss är att de teknologier som lagrar och distribuerar information, också tycks tillhandahålla metaforerna för vår civilisations undergång.
Y2K-hotet skiljer sig markant åt från det digitala undergångsscenario som hotar när datormaskinen W.O.P.R. i filmen ”War games” (1983, regi: John Badham) förvandlar spel till en alldeles verklig mardröm. En aningslös men genial pojkes lek med datorsystemen hotar att starta ett tredje världskrig. Bland tidigare datormaskinsdystopier kan nämnas Olof Johannessons roman ”Sagan om den stora datamaskinen” från 1966, som skildrar ett framtida tillstånd där datorerna gjort sig oberoende av människor; automaterna kan till sist framställa nya automater. Det visar sig också att berättaren själv är en data – kanske rentav Den Totalitära Maskinen i egen hög apparat. Snart avslöjades att Olof Johannesson var en pseudonym för ingen mindre än professor Hannes Alfvén, känd för såväl sina nobelprisbelönade insatser inom fysik som sina varnande fingrar i den offentliga debatten.
En lättsammare variant av Maskinens skadeverkningar stöter vi på i Lars Gustafssons ”Tennisspelarna” (1977), där berättaren med hjälp av programmeraren Chris ska försöka mata in Strindbergs ”Inferno” och en polsk kemists memoarer i en dator för att jämföra de bägge redogörelserna över händelserna på Hotel Orfila. Illavarslande nog arbetar Chris med en av det amerikanska försvarets superdatorer, med nära koppling till atomvapenprogrammet. Resultatet blir också mycket riktigt att det amerikanska försvarssystemet drabbas av blackout i två timmar. Någon ny analys av ”Inferno” materialiseras aldrig, men böckerna tuggar runt i systemet och i en digital alkemi prövas alla möjliga scenarier från Hotel Orfila utan att någonsin nå någon läsare.
Det är långt från dessa maskinmonster till de digitala kvalster som Y2K gjorde oss medvetna om. Nanoteknologin har kommit att förse vår tillvaro med ett nytt kollektivt, digitalt undermedvetet som är en fysisk realitet, inte en metafor. Och den förskjutning från maskin till kvalster som ägt rum de senaste 15–20 åren gestaltar också en annan förskjutning: den från Bomb till Virus. Alfvéns och Gustafssons datamaskiner, liksom W.O.P.R. i ”War games” är teknologier intimt förknippade med kalla kriget; Bomben med stort B är förknippad med Maskinen med stort M, och den fortsatte att vara det så länge terrorbalansen rådde.
Vad som skedde under 1990-talet var att inte bara atombomberna utan också den nya informationsteknologin distribuerades, datorerna blev behändiga och tillgängliga för alla som hade råd med dem. Den stora Maskinen försvann helt enkelt – ingen bryr sig längre om ifall apparaterna kan spela schack, eller om någon supermaskin tar kommandot över planeten. N Katherine Hayles beskrev i ”How We Became Posthuman” (1999) denna förändring som ett skifte mellan två kunskapsteoretiska paradigm: den gutenbergska erans närvaro/frånvaro kommer successivt att ersättas av den digitala tidsålderns mönster/slump. Det är lätt att se Bomben och Maskinen, och även den klassiska bokkulturen, som uttryck för ett närvaro/frånvaro-paradigm, antingen finns de eller så finns de inte. Fildelning och datorvirus har gjort oss betydligt mer benägna att acceptera en ordning där vi i stället för fysiska artefakter distribuerar mönster. Slumpen har bland annat att göra med det brus som de digitala medierna trots allt fortfarande förmedlar i form av korrupta filer, märkliga tecken i e-posten etc.
Den 6 september 2009, ur TV 4:s Nyheterna: Ny dramaserie kan öka oron för svininfluensan. En läkare på smittskyddsinstitutet beklagar sig över att denna serie sänds just nu när informationen kring den nya influensan är inne i ett intensivt skede: tajmningen är olycklig. Självklart var det TV 4 själv som någon timme senare sände det första avsnittet av den kritiserade serien ”Överlevarna”, en BBC-producerad historia om en pandemi som snabbt slår ut 90 procent av jordens befolkning. Tajmning, sa Bull.
Och visst: verkligheten har hunnit ifatt denna serie, som i en tidigare version sändes under flera säsonger på 1970-talet. Ett sällskap av slumpmässigt sammanförda livsöden driver omkring på landsbygden och plockar åt sig det de behöver från spöklikt övergivna hem och varuhus. Laglöshet råder. Då, på 70-talet, framstod det hela som science fiction, och kanske handlade berättelsen inte om virus egentligen utan om ett tillstånd efter atom-
eller neutronbombens härjningar. Nu, i versionen från 2008, framstår scenariot om inte sannolikt så i alla fall mindre fantastiskt. Viruset har sedan millennieskiftet blivit vår tids förintelseteknologi och de stora larmsirenerna tjuter när fåglar och svin föreges ge upphov till nya influensatyper som kan drabba Västerlandet.
Men aids då? Redan på 80-talet nåddes vi av ett virus som dödade västerlänningar, och det var förstås en oerhört drabbande erfarenhet – men vi lärde oss att hiv gick att undvika. Som metafor har hiv aldrig blivit någon undergångsskildring för den genomsnittlige TV 4-tittaren.
Inom medieutvecklingen pratar man ofta om ubiquitous computing, alltså en allestädes närvarande databehandling, ett i det närmaste religiöst sätt att beskriva det jag ovan kallade för vårt digitala undermedvetna. Någon har föreslagit att man borde införa begreppet ubika datasystem som svensk översättning. Inte så dumt eftersom den latinska roten ubique betyder överallt, och kanske ännu lämpligare om man bemärker att ubik låter som ordet unik uttalat däppt i däsab. Den unika Bomben har blivit det ubika Viruset.
Vid förra millennieskiftet beskrev Joseph Conrad i ”The Secret Agent” den moderna terrorismens födelse; en anarkistisk cell planerade att spränga Greenwichlaboratoriet i luften, möjligen i ett försök att symboliskt hejda tiden. Det som hotar vår tids globala kommunikationssystem är inte något sprängattentat vid sändarstationer eller radiomaster utan – datorvirus, digitala influensor distribuerade av hackare eller terrorister. Den moderna terroristen organiseras just i nätverk och celler, och det är för att bekämpa dessa celler, inte Bomben, som stormakterna numera polerar sina rustningar.
Miljöintressets förskjutning från ekologisk idealism till storpolitik är ju också en företeelse som är ny för vårt millennium. Den ekologiska metaforikens förskjutningar finns det anledning att återkomma till, men låt oss här konstatera att också ekologin, naturen, blivit ett ubikt system, ett mönster, från att tidigare varit föremål för enskilda insatser inriktade på isolerade entiteter som Alta, Barsebäck och bohuslänska skogar.
Man kan sålunda inte överskatta betydelsen av medieteknologiernas inverkan på våra bilder av livet och döden. Upplysta 1700-talsmänniskor talade om universum som ett urverk, och gjorde det inte främst efter egna observationer utan genom paralleller till samtida mekanik. Det är naturligtvis inte så att Bomben har ersatts av Viruset som vårt reella hot, däremot är det inte längre Maskinen utan de ubika datorsystemen som förser oss med metaforerna för vår dödsskräck. Begreppet hotbild har väl aldrig varit mera precist – men det är en bild som döljer att vare sig vi räds atomregn, svin eller fåglar, så är det hiv, malariamyggor och tuberkelbakterier som tillsammans med hungern alltid skördat de verkliga offren. Men i fel gränssnitt.