Generation Y

Låt oss återvända till det Kuba som min generation växte upp i, samma generation som i dag håller upp sitt exotiska ”Y” som om det vore en slangbella. Det var de första åren på 70-talet och det fanns bara tre saker som kunde göras utan ett ransoneringskort eller specialtillstånd: att köpa en tidning, att stiga ombord på en buss och att döpa sina barn.

För många av de nyblivna föräldrarna hade de revolutionära drömmarna just börjat krackelera efter det misslyckade försöket att nå en rekordskörd på tio miljoner ton socker. Så redan när vi matades med puré fick vi i oss våra föräldrars första, begynnande tvivel på den sociala förändringsprocess som de själva varit drivande i.
 

De nyfödda – Yanisleidy, Yohandry och Yampier – varslade inte bara om slutet på dominansen för de gamla tråkiga namnen Pablo, José och Maria, utan också, som det skulle visa sig, om slutet på den uppoffringarnas räta linje som sades leda mot utopin.

När vi föddes hade Kreml omfamnat Kuba och tidningshyllorna svämmade över av sovjetiska tidskrifter med mängder av färgillustrationer och få sanningar. Vietnam­kriget hade gått oss obemärkt förbi, men massflykten från hamnstaden Mariel till USA 1980 etsades fast i vårt minne.

Det gick inte att vara rebell, så i stället tittade vi på ryska, tårdrypande tecknade filmer och blev tvingade att lyssna på den då fortfarande fullt friske Ledarens oändliga tal.
 

Vi skanderade Che Guevaras slagord iklädda pionjärhalsduk och lärde oss snart att denna mask var vårt enda skydd mot att bli angivna och tillrättavisade. Vi drack av våra föräldrars opportunism, och av våra farföräldrar, som i hemlighet alltid hade varit misstänksamma mot den skäggiga grupp män som kommit ned från bergen, fick vi vår ironi.

Vi såg vänner ge sig av i migrationsvåg efter migrationsvåg, tills vi själva en dag fann oss stående kvar där på ett slags uppgivenhetens flotte som förde oss vind för våg. Vi hade blivit inympade känslan av att ön inte längre tillhörde oss, att den bara var en belöning som tillkom dem som intill utmattning deklamerade dess förtjänster.
 

Vi, den generation av skeptiska kubanska ungdomar som i dag är mellan 25 och 40 år, formades av detta sociala experiment som pågick under hela vår uppväxt.
 

Det var åren av kvinnlig frigörelse då vi blev skickade till dagis en och en halv månad gamla, så att våra mammor kunde bära vapen, höja produktionen och läsa upp kommunikéer i arbetarråden. Det var lägren på landsbygden då vi stod under kontroll av gymnasieungdomar som tog chansen att ha sex långt från föräldrarna, dra på sig mängder av infektionssjukdomar och i slutändan ändå få högsta betyg eftersom en skolas medelbetyg inte kunde tillåtas ­sänkas.
 

Vi reciterade patriotiska verser, bar fanor som slog i vinden på politiska torgmöten och blev experter på att skandera slagord. Under vår tid i skolan nådde ideologiseringen av undervisningen sin höjdpunkt, och studierna i marxism fortsatte att vara obligatoriska långt efter Berlinmurens fall.

Vi hade fötts in i en tid då grå femårsplaner och centralstyrning hade lyckats tysta litteraturen, och då teatern och musiken var bleka avbilder av vad de en gång varit. Men vi lyckades komma över förbjudna böcker och kunde på så sätt möta Heberto Padillas poesi och Mario Vargas Llosas romaner.
 

Ransoneringskorten försåg oss med våra kroppars basbehov och de långa köerna förvandlades till en oskiljaktig del av den dagliga rutinen. Majoriteten av oss hade aldrig döpts och enda skälet till att vi kände till den gamla traditionen med julklappar på trettondagen var att våra farföräldrar berättade anekdoter för oss när våra föräldrar inte fanns i närheten.

I denna atmosfär av permanent brist på nästan allt kom vi att älska de materiella tingen. Vi trollbands av det vi såg i utländska tidningar och samlade varumärken, tomburkar och etiketter.

När våra släktingar återvände från exilen fångades vi oåterkalleligt av doften från deras resväskor. Det avgörande slaget mot den asketiska livshållning som de ville ingjuta i oss kom när butikerna där man bara kunde betala med den dollarknutna valutan CUC öppnade mitt under våra tonår.
 

Gång på gång försökte de forma ett slags militär ”alltid redo-mentalitet” hos oss, men gäspandet och allt festande fungerade som ett motgift mot alla höjda nävar. När flyglarmen ljöd gick vi skrattande till skyddsrummen och pratade om pojkvänner och olika motorcykelmodeller.

Under hemvärnsutbildningen drev vi med alla skriken om ”Framåt marsch!” och använde oss av kamouflage – men inte för att lära oss att strida, utan för att gömma oss för lärarna. Humorn räddade oss undan den strama återhållsamhet som de ville inprägla i oss, samtidigt som revolutionen hade nått en ålder som för oss ungdomar inte kunde betecknas som annat än gammal.
 

Vår respektlöshet växte med den ekonomiska krisen på 90-talet, då vi såg hur våra föräldrar – på rekordkort tid – gick från att vara vaksamma partimedlemmar redo att offra sitt liv för saken till att rikta hädande anklagelser mot regeringen, ge sig ut på svarta marknaden och lämna sina trygga jobb för illegala arbeten.

Våra tonårs bakgrundsmusik var bruset från apparater som spelade Miamibaserade Radio Martí. Tillsammans med nyheterna som nådde oss från Östeuropa blev det vår ingång i politiken. En blandning av cynism, klentrogenhet och pragmatism räddade oss från att misströsta. I detta ”hälsosamma” sinnestillstånd hade fanatismen svårt att få fäste, men det var heller inte rätt mylla för uppror att växa i.
 

Från att en gång ha älskat Silvio Rodríguez gick vi till att lyssna på musik som var mindre ideologiskt färgad. Våra fingrar började flyga fram över datorernas tangentbord och greppa datormöss.

Vi skaffade oss ett stort försprång till de datoranalfabeter på 40+ som fortfarande inte har förstått att datorn är vårt nya sätt att uttrycka oss. De, som på sin höjd kan arbeta i Word, underskattade vad vi kunde göra med detta verktyg.
 

Det eklektiska är i dag utmärkande för oss, vilket i sig är ett avståndstagande från det monokroma spektakel som vi fått ärva av tidigare generationer. Vi kan på en och samma gång vara säkerhetspolisens förhörsledare och en paddlande båtflykting på väg mot Florida.

Det finns inte mycket som förenar oss, förutom Y:et då, den första bokstaven i våra namn, och den respektlösa fräckhet som är nödvändig för att överleva utopins fall. Eklektiska och fräcka som vi är kan vi ena stunden delta i en demonstration och ropa hyllningar till revolutionen, bara för att lite senare försöka lura av en turist några dollar. Anpassningsbarheten som vi lärde oss som barn låter oss utföra dessa förvandlingsnummer.
 

Egendomslösa bor vi kvar hemma hos våra farföräldrar och ärver sällan något av värde. I telefonkatalogen syns inte många av våra Y:n till. Än mindre i bil- och lägenhetsregistren eller i bänkarna i det kubanska parlamentet.

Maktens mekanismer är fortfarande monopoliserade av dem som bär medaljer och gradbeteckningar eller är mer än 50 år gamla. Vi är egendomslösa, men också ovetande om vad vi saknar, för vi växte upp med ständiga förbannelser av dem som lider av den ”småborgerliga svagheten” att vilja äga något.
 

Medan vårt land regeras av 70-åringar märker vi själva hur energin försvinner med åren och har börjat frukta att vi kanske har blivit för gamla för förändring. Vi har fått se hur jultraditionerna har återvänt med granar, julgodis och religiösa processioner längs gatorna.

Vi har också fått uppleva hur prostitutionen kommit tillbaka, och hur vi sålt våra ”nya människors” kroppar för att ha råd med en fläkt eller ett par tennisskor. I dag kommer de flesta av dem som lämnar ön, fyller fängelserna eller tar livet av sig ur vår generation.

Från att ha varit barn av en utopi har vi förvandlats till en apatisk generation som en gång kommer att få värja sig mot de yngres förebråelser. När de frågar oss ”Och vad gjorde ni?” kommer vi bara att kunna rycka på axlarna och svara något cyniskt, precis som vi gör nu.
 

Revolutionen har lämnat kvar oss i det förflutna. De framsteg som nåddes, och då särskilt de som kom med det sovjetiska stödet, blev inte den frälsning för vår generation som de var tänkta att bli. Vi blev i stället vittnen till revolutionens dekadans mitt under dess ”bästa tid”.

Eftersom vi inte upplever att vi räddats från något ”ont förflutet” kan vi tillåta oss att se mer objektivt på socialismen, vilket också gör oss mer kritiska. Vår cyniska och apatiska attityd kan sammanfattas i ett verb: vänta. Vi väntar på att den äldre generation som tycker sig ha rätt till alla privilegier ska dö och ge oss vårt land tillbaka.

Vi avvaktar medan ön faller i bitar runt omkring oss, för i våra huvuden låter allt tal om revolution som något otidsenligt, som något från förra århundradet.
 

En ny generation med mer traditionella namn, som Martin, Juana och Mateo, har påmint oss omogna i Generation Y om att tiden går. De är inte mer än 20 år gamla och föddes på ett Kuba med dubbla valutor, men under deras likgiltiga yta finns en vilja till förändring.

De bär inte, som vi, på det idealiserade 80-talet och är inte rädda för att rikta kritik mot de äldres övertygelser. Befriade från våra Y:n har de också kunnat distansera sig från vår cynism, för att åter hitta något att tro på.

Det är denna nya generation som kommer att avgöra om nästa sociala omvandling blir en framgång eller tillbakagång – allt medan vi i Generation Y skeptiskt kommer att se på med de trötta ögonen hos någon som sett utopier rasa förr.
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut