Det börjar med en ensam flicka på en tågstation. Hon är liten och mager, och under hennes urblekta bruna sjömanshatt ”hänger två mycket tjocka och ilsket röda hårflätor ned på hennes rygg”.
”Så långt en vanlig iakttagare”, konstaterar Lucy Maud Montgomery i ”Anne på Grönkulla” från 1908, den första boken i serien om Anne Shirley. Hon är inget speciellt för den som inte ser efter: en föräldralös unge bland oräkneliga andra föräldralösa ungar i litteraturen.
Ändå har hon blivit en klassiker som nu, precis hundra år efter den första svenska utgåvan, ägnas både forskning och många omläsningar. I Uppsala avslutas i dag jubileumskonferensen med internationella forskare på plats. Vad är det som gör att just Montgomerys flickböcker lever vidare?
Montgomery använde den enklaste intrigen av alla: övergivet-barn-möter-världen-och-hittar-kärlek, men det fungerar eftersom ”Anne på Grönkulla” är en mycket medvetet konstruerad roman. Framför allt – och det ser man inte till en början, eftersom berättelsen om den övergivna flickan omedelbart griper tag i läsaren – drivs den av en fenomenal berättarförmåga, den är full av dråpliga inslag och mycket humor. Anne skulle bli en outhärdlig melodramatisk personlighet med sin överkänsliga, romantiska karaktär, om inte Montgomerys berättarröst var så kärleksfullt ironisk mot henne: se, detta är människan i sitt hjälplösa storhetsvansinne. Vi är löjliga – men värda all kärlek.
Andra kapitlet i boken, där den sävlige bonden Matthew förbryllat kör hem Anne från stationen till Grönkulla, har närlästs av forskarna. När färden börjar är bonden trött och vägen dammig, men Anne sprudlar av livsglädje, hon ser världen med nya ögon och hittar på nya namn åt alla ställen hon ser – och när de kommer fram till Grönkulla har Matthew ohjälpligt förlorat sitt gamla hjärta till en pratsam flickunge.
Kapitlet är en hyllning till denna världs och naturens skönhet, närmast en lovsång till skapelsen, men under den ligger något ännu starkare: de två ensamma människorna som upprättar den urgamla, fundamentala relationen mellan förälder och barn. Ingen av dem kommer någonsin mer att vara riktigt övergiven.
I sina böcker flätar Montgomery in bitande iakttagelser av det mänskliga beteendet, av småskurna bybor och deras aningslöst elaka kommentarer, utan att någonsin förfalla till cynism. I stället låter hon en varm, förlåtande gudstro genomsyra berättelsen – en kristendom som var något annat än den tidens gammaltestamentliga, dömande Gud. Montgomerys Gud är en glad Gud.
I ”Anne på Grönkulla” är Anne katalysatorn som framkallar närheten. Det är hon som kan se förbi den tråkiga vardagen och människors tillkortakommanden. Montgomery lyfter de mänskliga relationerna till en närmast andlig nivå: det är genom kärlek vi gör varandra levande.
Och den taniga flickungen börjar med att vara fel på alla sätt: hon kommer till det äldre syskonparet Matthew och Marilla, som egentligen hade beställt en stark och redig dränghjälp till Grönkulla. Anne står genast inför hotet om att bli tillbakaskickad till barnhemmet som en reklamation. Dessutom är hon rödhårig och ful – nå, för all del. Inte är det så ”fult” som Montgomery förleder läsaren att tro att det var. När hon skrev ”Anne på Grönkulla” började rött hår bli högsta mode. Själv hade Montgomery en bild på den populära fotomodellen Evelyn Nesbit, ett klipp från tidskriften Metropolitan, uppsatt på väggen när hon skrev, som förebild.
Anne är en flickbokshjältinna som vägrar att underordna sig. Hon ser inte bara annorlunda ut, utan är också allt det som flickor inte ska vara. Hon kommer som en främmande fågel till den avlägsna byn Avonlea, där flickor ska vara gammalmodiga, docksöta, tysta och lydiga. Hennes första raseriutbrott är legendariskt, när grannfrun Rachel Lynde misslynt tittar på henne och säger: ”Nå, inte ha de tagit dig för ditt fagra utseendes skull, det är visst och sant”. Varpå Anne tar ett språng över köksgolvet, blossande av vrede. ”Jag hatar er – ni är otäck och elak! skrek hon med halvkvävd röst och stampade med foten i golvet.” (”I hate you – I hate you – I hate you!” ropar hon i det engelska originalet).
Anne har blivit en urfeministisk förebild för många andra rödhåriga ilskebyttor, bland andra Astrid Lindgrens Pippi Långstrump.
Och Annes ilskna humör är genomgående – senare drämmer hon griffeltavlan i skallen på sin blivande make Gilbert Blythe, som retar henne i skolan. Numera finns griffeltavlan (nåja, kanske inte just den, men i alla fall en av samma typ) att beskåda i Anne of Green Gables-museet på Prince Edward Island i Kanada. Den älskade barnbokshjältinnan har blivit en storindustri.
Lucy Maud Montgomery visste alltför mycket om hur det var att vara ett övergivet och oälskat barn: när hon var 21 månader gammal dog hennes mor. Pappan lämnade henne efter några år att uppfostras av morföräldrarna, som inte tycks ha visat henne någon större kärlek. När Montgomery väl flyttade tillbaka till pappan hade denne gift om sig, och hon tvingades sluta skolan och hjälpa till med hemmet – något som i ”Anne på Grönkulla” beskrivs som ett otacksamt slavgöra. Till slut återvände Montgomery till morföräldrarna.
Hon var ett ensamt barn, som umgicks med låtsaskamrater och gjorde träden till sina vänner. De skulle sedan dyka upp i flera av hennes böcker, där den ensamme pojken Paul Irving berättar om sina klippmänniskor på stranden och Emily leker med Vindarnas drottning. Anne, för sin del, manar också fram alla möjliga gestalter ur sin fantasi. Det döda lilla barnets spöke i Spökskogen förföljer Anne ända till vuxen ålder.
Lucy Maud Montgomery gifte sig sent, vid 36 års ålder, med prästen Ewan Macdonald. Med honom fick hon tre söner, varav en dog redan vid födseln. Ewan Macdonald led av återkommande depressioner och vanföreställningar, och i sina dagböcker konstaterar Montgomery att hon aldrig älskade honom. Själv var hon redan etablerad författare när hon gifte sig, och med tiden – när maken blev sjukare – blev hon familjeförsörjare. ”Anne på Grönkulla” är fortfarande den mest lästa kanadensiska romanen någonsin. Böckerna sålde i stora upplagor, men hon blev också utnyttjad. Hennes första förläggare snuvade henne på en hel del pengar.
I Montgomerys eget liv fanns kanske inte den stora kärlek som hon beskrev mellan Anne Shirley och Gilbert Blythe. Men forskarna har skrivit om hennes vänner och framför allt hennes väninnor – relationer som på den tiden långt mer kunde ha drag av förälskelse än vad vänskap tillåts ha nuförtiden. I ”The intimate life of L. M. Montgomery” (red. Irene Gammel, 2005) publiceras den dagbok Montgomery skrev tillsammans med väninnan Nora Lefurgey. Där skojar Montgomery, långt från tidens sträva viktorianska ton, om sitt gula strumpeband och sina onämnbara underkläder, och tonfallet påminner inte så lite om den lättsamma tonen mellan Anne och hennes väninnor i ”Drömmens uppfyllelse”.
Därmed inte sagt att dagboken var ”sann”, det vill säga en verifierbar faktasamling. Montgomery skrev dagbok från nio års ålder, och redigerade dem åtskilliga gånger för att de så småningom skulle publiceras. Som så många andra kvinnliga konstnärer vid den tiden använde hon sig själv som reproduktionsyta för sin konst. Dagboken är ett litterärt verk, precis som de andra böckerna hon skrev. Hennes officiella historia om hur ”Anne på Grönkulla” kom till finns till exempel inte i dagböckerna: att boken refuserades många gånger och länge låg gömd i en hattask.
Men i hennes böcker bubblar en glädje som är omöjlig att förbise. Hon låter sina hjältinnor Anne och Emily ha ett inre liv, som gör allt annat onödigt. Emily talar om det som ”glimten”, som kan komma över henne när som helst. ”Så långt Emily kunde minnas tillbaka hade det alltid förefallit henne, som om hon befann sig mycket, mycket nära en värld av underbar skönhet. Mellan den och henne hängde bara liksom en tunn ridå. Hon kunde aldrig dra ridån åt sidan, men ibland hände det, för ett ögonblick, att den rördes av någon vind, och det var då hon uppfångade en glimt av det förtrollande riket där bortom – bara en glimt – och hörde en ton av överjordisk musik.”
De många små porträtten och snabbskissade personerna har Montgomery fått kritik för, och visst, ibland verkar det som om hon har fyllt ut Anne-böckerna med anekdoter och personer för att hon helt enkelt inte har haft mer att berätta. Förlaget tryckte på och ville ständigt ha mer om storsäljarflickan, och Montgomery skrev och skrev och skrev. Men oftast fungerar det, ty Montgomery är en gammaldags historieberättare av Dickenska mått. Hos dem båda vimlar det av krumelurer, av dramatiska släkthistorier och små hemska öden.
I Charles Dickens böcker står känslorna som spön i backen, och likadant är det med Montgomery: man skrattar och gråter om vartannat. Ena minuten är det busfröt Davy som hittar en stor, luden mask på kyrkbacken och bara inte kan låta bli att släppa ner den innanför kraglinningen på en ovetande liten flicka just under kyrkoherdens salvelsefulla predikan, i nästa ögonblick kommer döden som en befriare till traktens ytliga skönhet Ruby Gillis.
Bitvis är det melodrama och skillingtryck, men Montgomery, liksom Dickens, får humlan att flyga. Hon skriver om flickors och kvinnors verklighet i början av det tjugonde seklet. Anne är förbindelselänken mellan den gamla och den unga generationen, hon är den som förmår älska både de stela gamlingarna och de unga, nyfikna och orädda.